Henrik Martin: Hur autentisk ska man vara som ledare?

Jag har gått och funderat på det här med att vara autentisk.

Jag hör uttrycket väldigt ofta nuförtiden, framförallt när man pratar om ledarskap.

Det dyker upp i samtal med ledare på alla nivåer, i ledarträningar, i tidningar, på LinkedIn och i nyhetsflödet: ”Det viktigaste är att man är autentisk som ledare”.

Men stämmer det verkligen?

Det märkliga är att när jag fick mina första ledarroller i mitten på 90-talet så pratades det mest om att man skulle ”ta sin roll på jobbet”.

Det var viktigt att man separerade vem man var på jobbet och vem man var privat: man skulle ABSOLUT inte ta med hela sig själv in på jobbet.  Alltså ganska långt ifrån det autentiska ledarskapet, som vi tänker på det idag.

Så vad är då rätt?

Till att börja med kan man ju ställa sig frågan om vad det faktiskt innebär att vara en autentisk ledare. Det finns ju ingen superstrikt definition, men det brukar landa i termer av:

Äkthet – man står för vem man är, och döljer inte sina svagheter.

Transparens – man är öppen och ärlig i sin kommunikation, och undanhåller inte information eller sina intentioner.

Etisk kompass – man följer sin kompass, även om det ibland kan vara svårt eller impopulärt.

Relationsbyggande – man bygger meningsfulla relationer med sina medarbetare, med hjälp av empati och förståelse.

Ja, det där låter ju fantastiskt, det är klart att alla borde vara autentiska ledare!

Men jag har sett många exempel där det här faktiskt kan gå snett.

Kanske känner du någon som (i äkthetens tecken) stolt säger ”jag säger minsann ALLTID vad jag tycker”. Det kan ju vara ofantligt jobbiga personer att ha att göra med, som kan haverera det mest positiva möte.

Eller så kanske du känner någon som (i transparensens tecken) ständigt överdelar information och berättar mycket mer än vad personen borde. Det kan vara oro för framtiden, vad man har för problem hemma, eller vad någon annan på jobbet har sagt eller inte sagt. Det kan ju bli direkt obekvämt.

Eller de som (i relationsbyggandets tecken) alltid ägnar 20 minuter åt att fråga om familjen och hunden och släktingarna, fast man egentligen bara har lust att jobba.

Så, autentiskt ledarskap, är det bu eller bä?

Efter att ha funderat på det så landar jag ändå i att det självklart är en i sig positiv företeelse.

Men det förutsätter verkligen att du förstår att du aldrig agerar ledare i ett vakuum: som ledare verkar du alltid i en kontext av andra människor.

Dessa människor måste du ständigt läsa in, tolka och anpassa dig till om du vill uppnå positiva resultat med din autenticitet. 

Har du väl tränat upp den förmågan är det autentiska ledarskapet ett utmärkt ledarverktyg.

Har du funderat på hur autentisk du är i ditt ledarskap? Skulle du vilja vara mer eller mindre autentiskt?