Handelsrektorn: ”En myt att unga inte vill bli chefer”

Varningsropen har skallat i många år nu: ”Chefsbrist väntar på svenska arbetsplatser!” ”Vem tar över när 40-talisterna fasas ut?” För samtidigt som en äldre generation lämnar arbetslivet har undersökning efter undersökning pekat på att den yngre styrkan verkar rätt ointresserad av att axla chefsroller.

Men det finns också färska siffror som pekar på motsatsen. I en undersökning från Kantar Sifo, till exempel (beställd av Blocket) som kom i slutet av april, svarade faktiskt varannan person i åldern 16–29 år att de en dag vill bli chef.

Så, har trenden vänt? Eller har den rentav aldrig varit så negativ som det har utmålats?

Lars Strannegård, rektor på Handelshögskolan i Stockholm, hör sedan länge till dem som inte tror på påståendet att unga inte vill bli chefer. Det handlar i stället om hur frågan ställs, menar han.

”Det är en myt att unga inte vill bli chefer. Är formuleringen ’vill du bli chef?’ är det få som vill det. Men om man frågar: ’Vill du att någon annan bestämmer eller vill du bestämma själv och utforma arbetet efter eget huvud, utöva inflytande över andra och skapa avtryck?’ Då är svaret ja.”

Han får medhåll av Henrik Martin, vd för talangutvecklings- och rekryteringsbolaget Stardust Consulting, som också säger att unga i dag är svåra att dra generella slutsatser om som kollektiv.

”Jag blir irriterad när folk säger om den nya generationen att ’de är så här eller så här’, för den är mycket mindre ’så här’ än tidigare generationer. Vi i min generation kunde vara syntare eller hårdrockare – vi hade inte så många val. Nu finns ett bredare spektrum av värderingar, då kan man inte dra slutsatser från ett genomsnitt.”

En annan vanlig uppfattning om millennials, som generationen ofta har kritiserats för, är att de är luststyrda och bekräftelse-sökande.

”Jag tycker att det är positivt, de ställer krav på sina arbetsplatser. De vill ha bekräftelse, mening och utveckling. I grunden är det mänskliga behov som nu tillåts komma fram. Det är min generation, uppvuxna i Napeoleon-organisationer, som har förtryckt det här med utveckling. Skönt att det håller på att ändras! Och det slår igenom i andra lager, äldre börjar titta på yngre och ta efter”, säger Henrik Martin.

Hur ser det då ut bland unga som är på väg ut i arbetslivet? En fingervisning kan man hitta hos Linnéuniversitetets och dess satsning Juniorledarskapsakademin: ”Visst vill unga bli chefer!” lyder rubriken som marknadsför programmet.

”Vi har 200 aktiva studenter just nu. Kan vi få ut 200 studenter från universitetet som är beredda att ta en ledarskapsroll är det ju fantastiskt,” säger Maria Elander, konsult och projektledare för programmet.

Juniorledarskapsakademin, som är ett samarbete med Centrum för ledarskap i Småland, vänder sig till universitetets alla studenter i Växjö och Kalmar och har nyligen påbörjat ett samarbete med universitetet i Jönköping.

Programmet är inte en kurs och alltså inte poänggivande, men efter att ha deltagit får studenterna ett intyg på sin medverkan. Något Maria Elander menar kan vara en fördel i karriären.

”De blir inte fullfjädrade ledare. Men vi ger dem möjlighet att lära sig om ledarskap praktiskt, så att det inte känns som science fiction när de kommer ut i arbetslivet. Det skapas igenkänningsfaktorer och de har möjlighet att komma in snabbare i en ledarroll. Det är också det ledare och chefer säger behövs i dag – och det är något de tittar på när de ska anställa. Har man praktisk träning i ledarskap hamnar man i högen att intervjua och träffa”, säger Maria Elander.

Programmet har utformats i samarbete med ledare från näringslivet och studenter.

Och hur var det nu med intresset för ledarskap? Exakta mätningar, till exempel hur många deltagare som senare tagit en ledarroll i arbetslivet, är för tidigt att göra eftersom programmet funnits så kort tid. Men trenden är positiv, enligt Maria Elander.

”Det vi ser är att intresset ökar när de har möjlighet att se vad ledarskap handlar om.”

Åter till Stockholm och Handelshögskolan. Lars Strannegård tror också att chefsrollen håller på att förändras i en riktning som gör den mer attraktiv. Och han tycker inte att bilden av chefen som världsförbättrare är en orealistisk föreställning om ledarskap.

”Det finns en konstig uppdelning mellan chef och ledare, det är en chimär tycker jag. Även chefskap är meningsfullt – men den meningen har inte nödvändigtvis med idealism att göra, utan handlar om känslan av att man är med och skapar något.”

Också Henrik Martin varnar för att lägga alltför stor vikt vid de ’tråkiga’ administrativa arbetsuppgifterna som i dag ändå ingår i chefsjobbet.

”Skiftet pågår. De som är framsynta ser ju att man kanske kan automatisera sådana delar, det kommer AI att ta hand om inom några år. Det ligger i korten att ledarrollen kommer att bli mer utvecklande, men vi är inte riktigt där än.”

Han menar att också andra förändringar pekar på en utebliven chefskris, trots alla varningsklockor.

Lars Strannegård understryker att mycket beror på i vilken riktning utvecklingen går den närmaste tiden.

”Det kommer att bli tomma chefsstolar om rollen presenteras på det sätt som den gör i dag. Men inte om den presenteras på ett sätt som man fyller med meningsfullt innehåll.”