Därför skvallrar medarbetarna om dig

Konsten att skvallra är lika gammal som mänskligheten själv. Just det – konsten. Skvaller är nämligen inte en så ytlig företeelse som man kan tro. Den har utvecklats av forntidsmänniskan under miljoner år till ett ytterst effektivt instrument – för vår övervlevnads skull.

Tidskriften Scientific American Mind har tittat närmare på fenomenet skvaller ur ett evolutionsperspektiv. Tidningens djupdykning i modern forskning visar att skvallrandet är en sinnrik social apparat som vi har utvecklat för att både kunna konkurrera och samarbeta på samma gång. Och vi är alla medskyldiga, eftersom vi alla skvallrar.

Så välkommen på en resa in i ditt eget stenålderspsyke.

Först en definition. Skvaller är när vi sprider personliga detaljer eller omdömen i förtroende om personer som inte är närvarande. Det kan verka omoraliskt, men som många andra mänskliga fenomen har skvallret en »god« och en »ond« sida.

Till det goda hör att skvallrandet är ett sätt för en grupp att lära ut sina oskrivna umgänges­regler. Det påminner ständigt om hur viktiga gruppens normer och värderingar är och belönar strävanden efter jämlikhet och enighet.

Förr liksom nu handlade social intelligens om att kunna förutsäga och påverka andras beteende. Vem är pålitlig nog att anförtro sig åt? Vem kan bli en användbar vän, allierad eller partner att bilda familj med?

De forntidsmänniskor som var fascinerade av andras privatliv visade sig med tiden vara mer framgångsrika än de ointresserade. Därför är det deras gener som har förts vidare till oss.

Vi är alltså naturligt programmerade att bry oss om och komma ihåg detaljer om enskilda individer – till exempel Tom Cruises skilsmässa, Kikki Danielssons rattfylla eller revisorns snedsprång på firmafesten.

Till de onda sidorna hör att skvaller i sin råaste form är en hjärtlös strategi för den som vill förbättra sitt eget rykte och gynna sin välgång på andras bekostnad. Som exemplen här ovan antyder är vi också betydligt mer intresserade av andras misslyckanden än av deras framgångar.

Vi skvallrar också helst om individer med högre rang och social status än oss själva – samt dem i liknande ålder.

Som chef kan du alltså kallt räkna med att du är en av de mest omskvallrade personerna på arbets­platsen. Och det är inte dina succéer som är hårdvaluta, det är dina missar och nederlag.

»Men«, tänker du nu, »om jag undviker att göra fel och rättar till alla mina karaktärsbrister – måste inte skvallret om mig upphöra då?«

Nej, så länge du är en högstatusperson och en tänkbar rival kommer pratet att finnas hur änglalikt du än beter dig. Och det har också sina evolutionsbiologiska skäl.

För gruppen är skvallret en metod att hålla nere de individer som avviker eller blir för dominanta. De bestraffas med förlöjligande omdömen och utfrysning – vilket tar skruv. Att bli utstött ur flocken var direkt livsfarligt på stenåldern.

Därför reagerar vi än i dag så starkt mot känslan av att vara »ensam på toppen«, som alla chefer i någon mån upplever. Vi har ärvt skräcken för att bli socialt uteslutna.

Gott så. Men om skvaller är ett sätt att utöva social kompetens – varför känner vi oss så bekanta med artister vi inte känner? Det är ju inte så kompetent, eftersom kän­disarna inte samspelar med oss i våra verk­liga liv.

Skälet är att vi har likadana hjärnor som familjen Hedenhös. Och i deras värld var någon man visste privata detaljer om i tio fall av tio en viktig individ i flocken.

Stenåldersmänniskan kunde helt enkelt inte förutse den moderna medieindustrins exploatering av enskildas privatliv. Vår reptilhjärna har inte hunnit anpassa sig, utan tror att alla bekanta ansikten är våra egna vänner.
Men kanske lär vi oss – om några tusen generationer eller så – att skilja på vem som är värd att hålla koll på och inte.

Är då skvallret på en kvinnodominerad arbetsplats värre än i grupper av bara män? Och är en kvinnlig chef mer utsatt än en manlig?

Forskarnas svar är att kvinnor och män skvallrar lika mycket, men på delvis olika sätt. Männen föredrar att skvallra om andra män, men håller koll även på kvinnorna. Kvinnor, däremot, skvallrar nästan uteslutande om andra kvinnor.

Det här vet varje skvallertidningsredaktör. Det är därför som rubrikerna om megakändisparet Beckham handlar mer om hemmafrun Victoria än om fotbollsproffset David.

Översatt till din jobbvardag: Om du är chef och kvinna är du extra påpassad och utsatt för krypskytte – särskilt från dina jämnåriga kvinnliga medarbetare.

Så vad ska vi göra? Tröttna och ge upp hela chefslivet nu när vi vet att vi aldrig kommer att få den respekt vi förtjänar? Eller ta i med hårdare nypor för att förbjuda allt lömskt skitprat?

Nej, det klokaste är att inse att människan tills vidare är som hon är. Och att skvallret om dig som chef trots allt inte är så personligt.

Text: Martin Kreuger