Därför är jag en dålig flicka

En gång i tiden var jag precis tvärtom, en duktig flicka. Varje uppdrag som hamnade på mitt skrivbord var ytterligare en bekräftelse på att jag dög. Tänkte jag, mer eller mindre indirekt.

Det gick så långt att min lägenhet förvandlades till ett förvaringsutrymme i stället för att vara mitt hem. En plats för vila, umgänge och eftertanke.

Oändligt många nätter har jag tillbringat ensam på en redaktion för att göra extraarbeten åt diverse avdelningar. Hem åkte jag för att sova ett par timmar och byta kläder innan det var dags att åka iväg igen för att göra det vanliga jobbet.

Till slut kände jag att allt blev alltmer smaklöst. Att träffa kompisar, att gå på bio, åka på semester, gå och strosa på stan – alla sådana normalt trevliga saker kändes mest ansträngande.
Mitt huvud var hela tiden på redaktionen.

Det kom en vändpunkt, och det var inte någon enskild händelse som var utlösande. Nej, känslan hade kommit allt mer smygande, och det var känslan av att vara utnyttjad. Att så många olika personer bad om min hjälp var inte för att jag var en sådan stjärna, utan för att de visste att jag fick jobbet gjort. Det var ingen skön känsla som infann sig då, men helt avgörande.

Den insikten, att jag inte behöver vara så eländigt duktig och tro att jag måste klara av allt själv, har jag tagit med mig in i min chefsroll. Efter åtta år som chef börjar jag nu få hyfsad kläm på det. Och nu för tiden handlar det inte så mycket om att avböja extrauppgifter utan framför allt att våga vara den som inte gör allt. Att våga delegera helt enkelt.

Det gör jag i dag, med råge. Och nej, jag uppfattas kanske inte längre som en duktig flicka. Men det är helt ok. Det är vansinnigt skönt att känna att den här redaktionen inte står och faller med mig. Jag behöver inte kontrollera allt – och framför allt är det skönt att upptäcka att det inte är nödvändigt för mig som chef att vara bäst på allt i produktionen.

I stället kan jag ägna mig åt att vara chef, och den uppgiften handlar inte om att lösa alla problem eller att få medarbetarna att gilla mig. Utan det handlar om att leverera ett resultat som min arbetsgivare förväntar sig att jag ska uppnå. För att klara det måste jag delegera.

Oj, det är lätt att falla för frestelsen och njuta av den omedelbara tillfredsställelsen som en snabb insats i det dagliga arbetet kan ge. Men det är en bedräglig njutning. Vare sig lönsam eller långsiktigt hållbar.

Är jag tveksam på hur eller vad jag ska göra brukar jag tänka på vad min timpeng är. Den påminnelsen funkar väldigt bra för mig.