Cissi Elwin: ”Jag var en tjuv – därför fick jag sparken”

Jag darrade och stammade. Men han gav sig inte. Här skulle statueras exempel. Här skulle alla få se vad som hände om man gjorde fel. Här skulle jag få bära skammen omgiven av alla mina arbetskamrater.

”Vi har en tjuv ibland oss”, sa hovmästaren dramatiskt och lät blicken vandra över kockar och kallskänkor som stod med nedslagna blickar. Obehaget gjorde rummet kvavt och luften tjock.

Jag hade varit glad och stolt när jag hade fått jobb på det anrika Wärdshuset som låg mitt emot den glasskiosk som jag jobbat i sedan jag var tretton. Där hade det ingått att vi fick bjuda våra kompisar på glass då och då.

Jag borde ju ha förstått att samma frihet inte skulle råda på den tjusiga restaurangen där den tyske hovmästaren styrde med järnhand och där hierarkin i köket var stenhård och jag var allra längst ner. Den som hanterade potatissalladen. Som var stelnad när man kom på morgnarna och som det var min uppgift att piffa till (ta bort översta lagret och blanda ut resten med lite ny majonnäs).

Jag var assistent till kallskänkan. Och när min pojkvän kom på besök smugglade jag ut en tallrik med lite potatissallad och några skivor rostbiff till honom och hans kompis. Och precis i samma ögonblick som jag gav dem tallriken kom hovmästaren tillbaka från sin rast och upptäckte mig.

Självklart gjorde han rätt som sparkade mig. Självklart gjorde jag fel. Jag var bara 16 år, men jag borde ju ha fattat att det inte var okej. Men sättet! Skammen! Den offentliga skammen. Känslan av att stå där framför alla. Alla rädda, som inte vågade säga något. Någon mumlade att jag hade gjort ett bra jobb och borde få en ny chans. Då fullkomligt röt hovmästaren:

”Det förstår ni väl att vi inte kan ha en tjuv här! Ett sånt här beteende kommer att straffas. Du ska ut härifrån nu. Och du kommer inte att få ut din lön.”

Det var alldeles tyst omkring mig när jag knölade ner min jacka i bagen och flydde därifrån. Jag orkade inte ens sätta mig på min cykel utan ledde den hem medan tårarna rann och skammen och förödmjukelsen brann i mig. När jag kom hem klarade jag inte att berätta för mamma. Jag kände att jag skämt ut henne också. Men hon såg så klart att något hade hänt och jag var så tacksam att hon inte blev arg. Hon sa att jag gjort fel. Men att det hade han också. Så som han hade agerat får man inte göra.

De flesta som blir uppsagda får sluta av helt andra skäl än jag fick. Men oavsett omständigheterna ut­löser det en kris hos den som drabbas. Uppsägningarna har under senaste tiden ökat. Och för chefer som har blivit av med jobbet är just känslan av skam många gånger extra stor. Läs till exempel om Åsa Forsgren som berättar hur hon kände och tänkte när hon blev av med sitt jobb och hur hon tagit sig vidare. Och psykologens råd om hur du kan hantera krisen utan att hamna i en depression.