Calle Fleur: Ett varmt tack till min terapeut

Psykoterapeuten lägger huvudet på sned och tittar på mig. Hennes röst är vän, blicken mild.

Rummet ser ut precis som det ska. Möbler i ljus bokfaner. En akvarell med havslandskap i dimma. En ask med pappersservetter som tålmodigt väntar på att bli attackerad av nästa hulkande mellanchef. 

”Du kan göra hur många andningsövningar du vill”, säger terapeuten, ”men det förändrar inte faktumet att din arbetsbelastning är för hög.”

Det är tuffa tider nu. Lågkonjunktur, gängvåld, krig och klimatkris.

Inte konstigt att många tänker som Janne Andersson, avgående förbundskapten i fotboll, efter terrordådet i Bryssel för några veckor sedan:

”Någonstans är det skit samma om matchen spelas klart. Vi ska nog inte hålla på och spela fot­boll när det händer sådana här saker i världen. Vi måste försöka få ordning på vårt samhälle”, sa han resignerat.

Samtidigt ska budgeten knådas – en svår cirkuskonst när inflation och rasande efterfrågan gör intäkter och kostnader till en omöjlig ekvation. Verksamhet ska rulla på. Team ska motiveras. Scheman ska läggas. Projekt ska färdigställas. It-system ska fungera. Julfest ska planeras.

Inte konstigt att vi chefer lyfter på axlarna, justerar skygglapparna, borrar blicken i marken och jobbar hårdare än någonsin.

Resultatet blir förstås därefter: I februari 2010 hade Försäkringskassan 7 006 pågående sjukfall på grund av stress. I februari 2023 var motsvarande siffra 43 246. 

Psykoterapeuten ser igenom mig på cirka tre sekunder. Hon identifierar en klassisk högpresterare som brinner för sitt jobb, som är så beroende av bekräftande dopaminkickar att livskvaliteten riskerar att bli lidande. Det känns väl så där.

Men lyckligtvis verkar lösningen inte vara svårare än att ”ta’t lugnt”. I alla fall inte enligt förespråkarna för 85-procentsregeln.

De hävdar att både du och din arbetsgivare tjänar på att du inte ger 100 procent på jobbet – det leder bara till misstag och sjukskrivning.

I stället visar studier från några av världens främsta universitet att optimal produktivitet infinner sig när du levererar 85 procent av din fulla kapacitet. Och att vi därför behöver sträva efter en arbetsplatskultur som premierar det optimala, snarare än det maximala.

”Har ni tänkt på att ingen pratar om magsår längre”, frågar en kollega vid lunchbordet. ”Alla kanske bara har det nuförtiden”, svarar någon annan uppgivet.

Vi chefer kan göra stor skillnad genom att inte ge upp, utan leda som vi lär. Att bara ”ta’t lugnt” är förstås lättare sagt än gjort.

Men att sätta sig ner med en klok medmänniska och reflektera över sin situation är en utmärkt början. Jag rekommenderar det varmt. 

Calle Fleur, chefredaktör Chef