Calle Fleur: Anteckningar från en virvlande ström  

Salen är knäpptyst. Oktoberdimman ligger tät, det enda som syns av den vanligtvis så vidunderliga utsikten mot Höggarnsfjärden är några svanar.

De glider fram över det svarta vattnet, till synes omedvetna om ledarskapsteorier och operativa bekymmer. Jag avundas dem.

Inne i rummet sitter vi, ett dussin höga chefer från nästan lika många branscher och sektorer, på enkla trästolar i en halvcirkel och plirar mot ett blädderblock.

Utbildningsledaren har ansträngt sig: Hon har målat en tavla över ett snötäckt berg. I förgrunden, en vilt virvlande ström. Mellan vattnet och berget, en strand med en stadig brygga.

Jag har en klump i magen.

Alla – medarbetare, chefskolleger, styrelse, ägare – förväntar sig att jag ska stå högst upp på bergstoppen. Där luften är klar, utsikten fri. Där jag intar ett strategiskt perspektiv som för verksamheten framåt.

Och visst, det händer väl.

Men nu, medan jag stirrar ner i den lövmönstrade gråbruna heltäckningsmattan, funderar jag på alla gånger som jag själv tumlat runt längst ner i strömmen, oförmögen att lyfta blicken från chefsvardagens trivialiteter.

Hur ofta jag fastnar eller dras in i detaljer som bromsar riktiga utvecklingskliv. 

Sedan ser jag mig omkring i rummet, på de andras plågade ansiktsuttryck, och inser att jag inte är ensam där i vattnet.

Och så drar jag mig till minnes den brittiska poeten Stevie Smiths berömda dikt från 1957. ”I’m not waving”, skrev hon: ”I’m drowning.”

Att jag ens sitter här är ett mindre mirakel.

Jag har blockat kalendern och löst logistiken för att under tre dagar bygga djupa relationer med människor jag nyss inte visste existerade.

Jag lär mig massor om mig själv och mina beteenden i samspel med andra. Det är en omtumlande upplevelse som jag, flera veckor senare, känner mig djupt tacksam över. 

Alla är förstås inte lika lyckligt lottade.

Chefs senaste undersökning visar att behoven av kompetensutveckling ökar men att tidsbrist, pengabrist och upplevt ointresse från arbetsgivaren skapar hinder på vägen.

I stället dumpas ansvaret för lärandet över på cheferna själva.

”Jag ser ett problem i att verksamheterna i så stor utsträckning tänker sig att cheferna ska förbättra sina kunskaper på egen hand. I stället för att lära ut saker till dem”, konstaterar Stefan Tengblad, professor vid Göteborgs universitet, i Fredrik Kullbergs läsvärda reportage.

Så ja, vi är många som virvlar runt i strömmen.

Men vet ni, insikterna och kunskaperna jag fick på min utbildning hjälpte mig på djupet. Jag är nog redo för att kravla mig upp på den där bryggan nu.  

Calle Fleur, chefredaktör