Aygül Kabaca: Det är inte ett jobb – det är livet

”Hoşgeldiniz!” säger han glatt när han lämnar tillbaka mitt körkort och öppnar grinden.

Jag ler, säger ”tack!” och lägger till ett ”hoşbulduk” när jag svänger iväg mot salen där jag strax ska föreläsa om inkluderande ledarskap och företagskultur för ett hundratal industrichefer.

Jag pratar inte turkiska särskilt väl. Men många som ser mitt namn antar att jag gör det.

Och lika många antaganden görs också om min svenska, enbart baserat på mitt utseende.

För så funkar våra hjärnor, vi tar snabba genvägar, fastnar i stereotyper och agerar på omedvetna fördomar. Inte minst i arbetslivet.

Många är vi chefer och medarbetare som prioriterar ett aktivt arbete med jämlikhet, mångfald och inkludering. Under 2025 har det blivit än mer relevant.

Det känns som att DEI – Diversity, Equity, Inclusion, (mångfald, jämlikhet och inkludering på svenska) har varit på allas läppar.

USA attackerar hela konceptet, i Europa nedmonteras årtionden av arbete och i Sverige ifrågasätts modiga satsningar.

Mitt jobb som sakkunnig och rådgivare i frågorna är viktigare än någonsin. Eller helt åt fanders, beroende på vem en frågar förstås.

Vi befinner oss ju i år 2025.

Vi pratar AI, elflyg och framtida bebisar vuxna i artificiella robotlivmödrar, vi snackar nyfikenhetens oändlighet, möjligheternas omnipotens – men personer sitter fortfarande och tycker att det är rimligt att begränsa handlingsutrymmet för människor, på jobbet eller i samhället i stort, baserat på etnicitet, hudfärg, religion eller födelseland.

Under sommaren reste jag runt i olika länder och snappade upp samtal om DEI, i andra ordalag.

Unga män på grabbresa upplevde oro på it-bolaget de jobbade på, där de mest kompetenta kollegerna nu överväger flytt till Europakontor för att arbetsmiljön inte längre känns trygg i hemlandet.

Några äldre kvinnor på kickoff spånade idéer för att utjämna de oskäliga löneskillnaderna hos dem, de hade sett mönster kopplat till kön och ålder.

”Du är på semester nu Aygül”, sa jag till mig själv. ”Stäng av jobbhjärnan.”

Men faktum är att den delen av hjärnan aldrig stängs av. Det är för mig inte bara jobb, det är livet.

Jag må arbeta med sakfrågorna, men jag är också föremål för samtalen. Jag behöver förhålla mig till de antaganden som görs om mig baserat på hur jag avviker från normen i Sverige.

Hösten har kickat igång och jag svänger förbi syrran efter jobbet. Systerdottern, 8 år, avslutar dagens Duolingo-session med ett ”Yeah, streak!”, och vänder sig till mig och frågar: ”Vad gör du när du är chef på jobbet hela dagen?”

Ja, vad gör jag?

Försöker se till att fler ser mångfald som någonting normalt.

Att vi bygger arbetsplatser där olika perspektiv får blomstra och människor, oavsett vilka de är, känner sig trygga och inkluderade på jobbet.

Att bygga proaktivt, för att min systerdotter när hon ger sig ut på arbetsmarknaden välkomnas på intervjun, utan negativa antaganden om bristfälliga svenskkunskaper, utan med ärlig nyfikenhet på hennes kompetenser i för rollen användbara språk.

Som i dagsläget är fyra till antalet.

Själv kan jag nog bara riktigt stoltsera med tre. Men jag lär så länge jag lever!