Årets Chef 2021: Överbefälhavare Micael Bydén, Försvarsmakten

”Det är ingenting jag är stolt över. Det var oerhört jobbigt, och jag skämdes”, säger Micael Bydén.

Sveriges överbefälhavare berättar om sin sämsta flygning någonsin, den gången 1989 då han som stridspilot i en Viggen flög för lågt, brakade in i talltopparna och slog hål i ena vingens framkant.

Någon kanske trodde det är livsviktigt för en ÖB att aldrig erkänna svaghet, men så är det inte alls, säger Micael Bydén. Han brukar i stället lyfta fram sin misslyckade flygning för att visa att han är en normal person, och för att påtala vikten av öppenhet. Det ska vara okej att begå ett ärligt misstag i tjänsten, och att prata om det. Hur ska man annars kunna dra lärdomar inför framtiden?

Det är detta han menar med en tillitsfull och icke-dömande kultur, något han i högsta grad vill verka för som ÖB. Nu utses Micael Bydén till Årets Chef 2021.

”Att människor vågar uttrycka sig är oerhört viktigt. En organisation som inte inbjuder till öppenhet, riskerar att bli lamslagen och i slutändan farlig. För du tar inga initiativ”, säger Micael Bydén när vi träffas på Högkvarteret i Stockholm, en kvadratisk jättebyggnad i rött tegel som inrymmer Försvarsmaktens högsta ledning.

Sedan 2016 leder Micael Bydén försvarets dagliga arbete, som i allt högre grad kommit att präglas av omvärldens spänningar och oro. Så pass att regeringen utlovat en kraftig, 40-procentig ökning av försvarsanslagen under en femårsperiod, till totalt 89 miljarder kronor. En ovan situa­tion för alla som i dag arbetar inom Försvarsmakten, och som under åratal eller årtionden fått vänja sig vid ständiga anslagsprutningar och neddragningar. En psykologisk omställning även för ÖB:

”Jag fick mer eller mindre nypa mig i armen för att förstå att det verkligen händer”, säger Micael Bydén som föga förvånande gläder sig åt satsningarna som bland annat väntas leda till återuppväckta regementen i Falun och Sollefteå.

”Det här är nödvändigt och välkommet, och vi vet att strålkastaren lyser på oss. Nu ska vi göra verksamhet av det här, och vi är helt överens i organisationen om att det här ska vi greja”, säger Micael Bydén.

Hans militära grad är general. Uniformsbröstet är prytt av så kallade släpspännen, det vill säga ordensband i olika färger monterade längs tio millimeter höga metallskenor. Ett lite vardagligare sätt att bära medalj. Senaste tillskottet är Storkorset av Finlands Lejons orden, som går i rött och guld och har en liten ros i mitten.

”Den är jag väldigt stolt över. Egentligen vill jag inte ställa de här utmärkelserna mot varandra, men den finländska känns speciell. Med tanke på det djupa och breda militära samarbetet våra länder emellan. Det är presidenten som bestämt att jag ska få den”, säger Micael Bydén vars långa meritlista inkluderar ledarskap inom de fredsframtvingande utlandsstyrkorna i Afghanistan och rollen som flygattaché i Washington D.C.

Försvarsmakten är en så kallad enrådsmyndighet, vilket innebär att du ensam ansvarar för verksamheten inför regeringen.

Vad är tuffast med att vara högsta chefen?

”Jag vet inte om jag tycker det är någonting som är väldigt svårt. Om jag skulle gå runt och fundera på det där, skulle jag förmodligen gå under. Men vad är svårast? Svårast är väl att hinna med allt. Och så tror jag det är för alla chefer.”

Hur mycket jobbar du?

”Egentligen inte mer än vad jag gjort tidigare i min karriär. Jag jobbar den tid som behövs. Emellanåt blir det mycket, medan jag nu under pandemin haft ovanligt god balans med tid för träning och liknande. Men jag har sommarsem­ester, och är normalt sett ledig över jul och nyår, med undantag för några nedslag jag behöver göra under de perioderna. Den här organisationen fungerar utan att jag är på plats. Det är det den måste göra – vi är igång dygnet runt och året om.”

Du är en av få chefer i samhället som kan beordra dina medarbetare att döda. Vad tänker du om det?

”Den frågan kan man prata mycket om, och man kan filosofera. Allt vi gör handlar ju ytterst om detta, att ha förmåga att möta ett väpnat angrepp, försvara landet och ställa oss emot via strid. Det börjar med värnplikten, då vi får förståelse för vad det här innebär. Så det finns med hela tiden. Men man ska också komma ihåg att allt vi gör, varenda dag, är till för att undvika den situationen, att vi hamnar där. Sverige har ju också haft fred i över 200 år. Samtidigt som vi verkat i inter­nationella insatser, i miljöer där det varit strid. Så vi är prövade, vet hur det här fungerar”, säger Micael Bydén som nu vinkar av en ny, helikopterburen snabbinsatsstyrka till oroshärden Mali (”Task Force Takuba”).

Han växte upp i Gnarp i Hälsingland. Pappa färghandlare, mamma vårdbiträde. En ganska liten värld – Micael Bydén hade knappt varit utanför kommungränsen innan han ryckte in i lumpen som 18-åring – men trygg, harmonisk och bekymmerslös.

”Jag hade en fantastisk uppväxt. Var nog en ganska okej kille, som inte ställde till så mycket. Fotboll, mycket kompisar, jag hade kul. Mina mor- och farföräldrar fanns i närheten och de umgicks vi mycket med. Jag hade inte särskilt svårt för mig i skolan, men var inte heller särskilt ambitiös. Mina föräldrar hade inte läst på universitet eller högskola, och det fanns liksom inga krav. Inga förväntningar heller. Det hade kanske varit bra för mig, att ställas inför större krav. Det fanns inga tydliga visioner över vad jag skulle göra med mitt liv.”

Det var inte bara solsken. Micael Bydén berättar att han tidvis blev retad för sitt utseende, men tvekar inför ordet mobbning.

”Man ska inte överdriva det där. Min mormor brukade säga att jag var kraftigt byggd, vilket var hennes sätt att beskriva övervikt. Och jag var ju det – överviktig. Vilket ibland föranledde dumma kommentarer, som gjorde lite ont. Men det var ju inte så att jag stod inklämd i ett hörn varenda rast.”

Värnplikten vid KA 4 i Göteborg blev en ögonöppnare, på flera sätt. Yngst av alla i sin kull höll Micael Bydén en låg profil, var rätt tystlåten och möjligen en aning vilsen bland de till synes mer världsvana ungdomar som ryckte in samtidigt.

”Att komma från Gnarp, från mina enkla förhållanden, efter att mest ha varit hemma och inte rest … plötsligt träffade jag andra unga män – det var ju bara män som gjorde värnplikten på den tiden – som varit utbytesstudenter, sett sig omkring och upplevt betydligt mer än jag. Det var en ny värld, både i form av personer och upplevelser. Jag lärde mig massor”, säger Micael Bydén och fortsätter:

”Nej, man hörde inte mycket av mig. Det blir ju så, när man slår ur underläge, och har den personlighet jag har. Jag har aldrig haft behov av att stå längst fram, vara snabbast eller bäst. Har aldrig haft den drivkraften. Utan jag var någonstans mitt i. Gjorde mitt och presterade det jag skulle göra. Det var inte jag som fick utmärkelserna.”

Som överbefälhavare går han på kungamiddagar, men karriären hade kunnat ta en annan vändning, i riktning mot den enkla vägkrogen vid Esso-macken hemma i Gnarp. Micael Bydén förklarar:

”Efter värnplikten blev jag rekommenderad att söka officershögskola, men hade också en möjlighet att börja på den där restaurangen som låg i anslutning till macken hemma i byn. Han som drev stället tyckte sig se ett bra kockämne i mig – varför vet jag inte. Men då fick jag rådet av min far att ”jamen, ska du inte söka den där skolan. Du kan ju alltid komma hem och göra det där andra sedan’.”

Du har ägnat hela ditt yrkesliv åt att förbereda dig för krig. Men går det att med säkerhet förutse hur man reagerar som människa och chef om det verkligen smäller?

”En jättebra fråga. Det är inte förrän det blir på riktigt allvar, som du får klarhet i det där. Men vi ser ju att vår utbildning och det sätt vi jobbar på, i det stora hela, det bär. Vi ser det framför allt i de skarpa insatser vi deltar i. Där fungerar våra soldater och sjömän väl. De tål den här riktigt tuffa stressen när det börjar bli hot mot eget liv, generellt sett. Sedan är vi individer. En del reagerar inte särskilt mycket på plats, men kan få reaktioner efteråt. Så frågan är nog nästan omöjlig att svara på. Jag vet inte hur jag skulle reagera i en sådan situation. Men jag känner mig väl förberedd, efter alla dessa år av övning och träning.”

Vad är det farligaste du varit med om i din karriär?

”Det är förmodligen när jag åkt bil till jobbet. Eller när jag är ute och cyklar. Sedan handlar mycket av vår verksamhet om att utsätta sig för risk, i någon grad. Alltså, så fort vi startar ett flygplan eller rullar ut med ett stridsfordon eller lägger loss med ett fartyg, så utsätter vi oss för risk. Och när vi går in i riktigt skarp verksamhet, exempelvis utomlands, då är vi beredda på ytterligare risk. Och vi är rätt duktiga på att hantera det. Det ligger inneboende, i vårt sätt att jobba.”

Men har du deltagit i något uppdrag som du vill beskriva som särskilt farligt?

”Jag har aldrig varit i strid. Jag har inte upplevt en situation i mitt jobb där det varit hot mot mitt eget liv. Visst, i Afghanistan var jag ju med om vissa mötessituationer, med de högsta (afghanska) företrädarna i norr … Den 28 maj 2011, när var jag hemma på leave (permission), hamnade min chef i ett attentat där han var väldigt nära att stryka med. Och den trestjärniga afghanska general som de var ute efter att ta livet av, hade jag träffat en månad tidigare, i sällskap med andra högt uppsatta militärer, polischefer och politiker. Attentatet hade kanske lika gärna kunnat inträffa då. Så det är klart, man vet aldrig.”

Din företrädare Sverker Göranson gick in i väggen. Hur säkerställer du att du själv inte drabbas av samma sak?

”Det gäller ju att hitta någon form av balans. Det viktiga för mig är att ha per­so­ner runt omkring mig som ser, som känner mig. Som talar om för mig att ’nämen, nu är det nog dags att gå hem’, eller ’nu bör du nog inte jobba mer’. Jag bygger min vardag på att jag litar på människorna jag har omkring mig, och får ett fantastiskt stöd från min ledningsgrupp.”

Har du någonsin övervägt att hoppa av det militära och göra en civil karriär?

”Absolut. Det hände för ganska precis 20 år sedan, i samband med försvarsbeslutet som kom då och som jag tror gick under benämningen ’noll-noll’, när vi skulle kliva in i år 2001. Reduktionerna och neddragningarna var så tydliga att jag började fundera över om det verkligen var här jag skulle vara. Jag bestämde mig för att ta ställning: Om inte uppdragsgivaren på politisk nivå tycker att verksamheten är särskilt viktig, varför ska jag då lägga min energi på den? Så ja, jag var på väg mot civil verksamhet, mot civilt flyg, som pilot. Men så inträffade terrordåden 11 september. Vilket bland annat innebar drastiskt minskade möjligheter till jobb inom civilflyget. Jag kände också att om man någon gång ska fortsätta inom Försvarsmakten, fortsätta att ta ansvar, så är det just vid ett tillfälle som det här. Jag hade varit på en intervju för ett civilt pilotjobb och skulle iväg på nästa, innan jag slapp. Jag behövde inte gå vidare.”

Inom organisationen är Micael Bydén djupt respekterad och omtyckt. Han har som första ÖB i modern tid fått kontroll och ordning på Försvarsmaktens ekonomi, gjort sig känd som en varm förkämpe för jämställdhet och arbetat hårt med värderingar och vision i en av Sveriges största och mest komplicerade myndigheter. Centralt är att vara ett föredöme, visa uppmärksamhet och vara en människa bland andra.

Ledarskap är relationer, tycker Micael Bydén som undviker att konstra till det med agilt ledarskap och annat som han upplever som modeflugor. Nolltolerans råder mot kränkande särbehandling och ovälkomna beteenden, säger Micael Bydén och berättar om uppförandekoder, etiska riktlinjer och handlingsplaner som ska stärka organisationen och göra den än mer attraktiv för unga, inte minst kvinnor. Respekten för kulturella och religiösa skillnader är central, framgår av den moderna Försvarsmaktens värdegrund, liksom respekten oavsett kön, ålder, etniskt ursprung, sexuell läggning och funktionsnedsättning.

Är du hundra på att det är med dessa goda, humana egenskaper man vinner ett krig?

”Vinner kriget, det gör vi genom att de bäst lämpade personerna kommer in till Försvarsmakten och bygger vår organisation. Det du räknar upp, är grundläggande basala delar som måste finnas med. Du kan inte bara lägga dem åt sidan, och ersätta dem med något annat för att vinna krig. För mig är det här jätteviktigt.”

Vilka fördomar om militärt ledarskap stör du dig mest på?

”Det finns ju stereotyper av officerare, som går ut på att vi med hög röst och fast hand ropar ut order, är rätt fyrkantiga av oss och ganska kallsinniga. I den yttersta och extrema situationen är det klart att vi ska ge order, och vara tydliga, och att man följer den order som ges. Men det är nog få myndigheter vars personal är så värdegrundsbaserad och bygger så mycket på känsla som vår. Vi är väldigt känslomässiga, vi tar vår utgångspunkt i det absolut svåraste av uppdrag där människor med vapen i hand i de ytter­sta av situationer ska välja om de ska använda vapen mot en annan person. För att fatta de besluten, då måste man ha landat mycket tungt i en värdegrund, och veta moraliskt och etiskt vad besluten grundar sig i.”