Anders Arborelius: ”Tror jag kan ge Påven råd”

Du blev karmelitmunk vid 20, sedan biskop för Stockholms katolska stift – som omfattar hela Sverige – och nyligen utnämnd till kardinal av påven i Rom. Har du någonsin identifierat dig som en karriärperson?

”Nej, det har jag faktiskt aldrig gjort. När man går i kloster, är det inte karriären man tänker på. Då drar man sig ju undan, i stillhet och bön. Min utnämning till biskop kom mycket abrupt och oväntat. Och sedan då kardinal, ännu mer så. Först trodde jag faktiskt att det var ett skämt. Det är inte jag som har planerat det här, men nu måste jag göra det bästa av situationen. Jag försöker tolka den som Guds vilja.”

Vid 49 utsågs du till biskop. Vad var svårast med att plötsligt bli chef?

”Att jag inte riktigt fattade att jag skulle bestämma. Jag var inte van vid det, hade aldrig haft någon ledande position i klostret heller, och är snarast tillbakadragen till min natur. Lyckligtvis omgavs jag av goda medarbetare, och kyrkan är ju en 2000-årig organisation som är väl inarbetad. Mycket rullade ju på. Men hur och när jag skulle gå in mer aktivt, säga ifrån, prioritera det ena eller andra fick jag fundera mycket på.”

Ditt arbete handlar mycket om att vara en god lyssnare. Hur blir man det?

”I mitt fall fick jag god träning inom klostret. Vi ägnade oss mycket åt andlig vägledning, själavård och att verkligen försöka förstå människors innersta frågor. Men i rollen som biskop ligger också att kunna säga: ’Detta är sista ordet, så här ska det vara.’”

Har du blivit bättre på det med åren?

”Ja, kanske lite. Fast fortfarande hör jag en del som säger – du ska vara mer bestämd! Vissa, inte minst de från Mellanöstern, tycker nog att en biskop ska gräla på folk och säga gör si, gör så. Fast det ligger inte riktigt i min natur, och passar kanske inte heller i det svenska klimatet av kompromisser.”

Att vända andra kinden till är ett centralt budskap i Bibeln. I vilken mån är mildhet förenlig med rollen som ledare för stora organisationer?

”Mildhet kan ju lätt få en betydelse av velighet. Jag föredrar ordet saktmod, som ett ideal när man leder och vägleder. Försöka anstränga sig att se det unika i människor, och inte bara betrakta dem som utbytbara schackpjäser som ska prestera.”

Krävs det ändå inte ett visst mått av hänsynslöshet för att driva igenom frågor, och få någonting gjort?

”Ibland måste man naturligtvis gå emot en människas önskningar. Det är helt klart. Och det kan vara svårt, när man märker att någon är väldigt bunden till en viss lösning. Då får man ändå försöka visa att i det här fallet kanske du behövs bättre någon annanstans. Jag hade nyligen ett sådant ärende, där jag fick be en person att lämna en församling.”

Jobbigt?

”Nej, jag tror att personen blev glad! För det gick verkligen inte längre. Så ibland sammanfaller det.”

Vilka förväntningar har du svårast att uppfylla i din roll som biskop?

”Vissa förväntar sig väldigt mycket. Jag kan knappt komma till en församling utan att träffa någon som ska utvisas, som ber om hjälp med att få stanna. Man är liksom van från hemländerna, att en biskop har stort samhälleligt inflytande. Så är det inte här i Sverige. Katolska kyrkan kan inte ordna uppehållstillstånd.”

Hur skaffar man sig inflytande som kardinal i den nya och ovana miljön i Rom? 

”Ja, det är ju frågan. Jag är inte så bra på lobbying och sådant heller. Jag har ett symboliskt ansvar för en kyrka i Rom, men sedan vet jag faktiskt inte vad uppdraget konkret kommer att innebära ytterligare och till vilken av kongregationerna i Rom jag kommer att knytas till som rådgivare. Men påven ju väldigt intresserad av de här perifera områdena inom katolska kyrkan som Sverige tillhör. Där skulle jag nog kunna tillföra en del information och råd.”

Teoretiskt innebär kardinalskapet att du en dag själv skulle kunna bli påve. Är du redo för det?

”Nej, det kan jag inte säga. För det är så pass orealistiskt. Men det är sant – det är en möjlighet.”