Äntligen!

Tack Beatrice för att du kom på den galna idén att låta mig utmana Vibeke på marathonlöpning. Innan dess tyckte jag faktiskt att det var ganska tråkigt att springa. Men efter att i 26 veckor ha förberett mig inför dagens lopp så har jag lärt mig uppskatta tjusningen med löpning. Nu ser jag fram emot mina löppass, riktigt längtar efter att få ta på skorna och ge mig ut i skogen.

I dag fanns dock stunder då jag undrade vad jag höll på med. Massor av människor kantade marathonbanan, och många åt glass, eller hade mysiga picknikar. Jag hade lust att rycka åt mig en glass och sätta mig ned och titta på de andra som sprang.
Stunderna av tveksamhet var korta som tur var. Första 22 kilometrarna av loppet var en ren njutning. Sedan började kroppen protestera lite. Fötternas trampdynnor värkte, vaderna blev stela och ländryggen började krampa. Till råga på allt kände jag att jag inte fått i mig tillräckligt med vätska, så jag fullkomligt hällde i mig både vatten och sportdryck vid en av vätskekontrollerna. Vätskan rann rakt igenom kroppen, och det tog emot en del att börja springa igen efter kisspausen.

Men sedan gick det bättre. Visst gjorde det ont, men inte så ont som jag befarat. Krampen i ryggen och de stela vaderna gav med sig, efter cirka 30km kunde jag löpa på med en ganska behaglig känsla i kroppen.

Mitt enda egentliga mål var att klara loppet och det kände jag redan efter första varvet att jag skulle göra. Att slå Vibekes fjolårstid på 4.22 var ett annat mål, och det kändes inte heller omöjligt. Önskemålet var att klara maran på under fyra timmar, och där insåg jag att det skulle bli en kamp mot klockan. 5,40/km innebär en sluttid på 3.59. Jag hade ställt in min GPS på 5,35/km för att ge mig själv lite marginal att stanna och stretcha eller gå ett litet tag om det skulle behövas. När det bara var två kilometer kvar och jag sprang Karlavägen fram gottade jag mig åt att jag skulle klara alla mina mål. Klockan visade en snittid på 5,36/km. Jag skulle kunna springa lugnt in på stadion och njuta av stämningen vid målgång. Men vid Sturegatan insåg jag att något var fel. Tiden visade ju 3.57! Klockan måste ha uppskattat medelhastigheten fel. Inte en chans att jag skulle klara sista kilometern på tre minuter, men jag försökte i alla fall. Sprang allt vad jag orkade sista biten. Den härliga känslan jag sett fram emot byttes mot en dumdristig kamp som jag förstod att jag skulle förlora. De sista 800 meterna inne på stadion sprang jag om säkert hundra personer, men vad hjälpte det. Klockan stannade på 4.01.05. Fasen vilken besvikelse!

Men när jag fått i mig lite mat och tagit igen mig kunde jag uppskatta bedriften i alla fall. Tryckande värme, jag har inte tränat så mycket som jag borde ha gjort, och jag hatade att löpa för mindre än ett år sedan. Att klara maran på cirka fyra timmar får jag vara mer än nöjd med.

Visste du att:
Vibeke har redan satt upp vårt mål till nästa år. Vi ska båda klara marathon på under fyra timmar. Det verkar till och med som att vi kan bli sex stycken från Chef som springer maran nästa år. Det är väl en bra utveckling! Förra året när Vibeke sprang själv tyckte vi nog alla att hon var lite överdriven i sitt tränande, men hennes och min satsning har fått flera på jobbet att bli intresserade.