Per Naroskin: ªVarning för trivseltyrannen!´

»Det finns något kusligt över dem som dompterar sin omgivning med trivselimperativet«, skriver Per Naroskin som varnar för att trevligheten går ut över nödvändiga beslut.

Under ett av sommarens många regn gick jag och såg senaste Harry Potter-filmen. Bland alla de vanliga mystiska personerna och specialeffekterna dök en gammal bekant upp på filmduken. Dolores Umbridge, spelad av Immelda Staunton.
Dolores Umbridge avviker från andra dolska varelser på Harry Potters skola genom sin muntra attityd och sitt oförargliga tantiga yttre. Klädd i rosa dräkt och ständigt drickandes te är hennes attityd en groteskt uppskruvad beskäftighet. Redan tidigt anar man att hennes gemytliga leende i själva verket är stelt och självgott och bara en fasad till hennes stenhårda inre.
Alltså, jag känner förstås varken skådespelerskan eller rollfiguren, men den är en karikatyr av människor jag stött på här och där i alla slags organisationer.
Nu visar sig Dolores Umbridge vara en riktigt gammaldags lärartyrann, men det är den hon verkar vara innan detta uppdagas som intresserar mig. Det är typen jag känner igen. Människor som vid första intrycket kan verka glada och trivsamma, men som egentligen använder gemytlighet som motkraft till rädsla.
Dolores Umbridge är egentligen inte i maskopi med den stora ondskan; hon är tillsatt av ministern, som förnekar att ondskan återkommit, och i stället fruktar potentialen hos ungdomarna på skolan.
Dolores Umbridge uppgift blir att desarmera eleverna genom att göra undervisningen harmlös, kunskaperna oanvändbara och genom ett minutiöst upprätthållande av ordningsreglerna. Harry Potter är ständigt tvungen att skilja ut det onda från det goda.
Jag tror att det är ännu svårare i verkligheten, därför att gränsen mellan trivseltyranni och allas vår önskan att få ha trevligt är flytande. Man måste skilja dem som bara vill ha trevligt, från dem som bara vill ha trevligt!
Det finns något kusligt över dem som dompterar sin omgivning med trivselimperativet. Det krävs mycket kalla nerver och mod för att ta sig igenom deras leenden. För man anar att de är beredda att slåss för att försvara leendet som offensiv livsstrategi.
Om jag skulle varna någon som söker ett nytt jobb så är det att ta anställning på arbetsplatser där chefen försöker locka med fraser som:
»Vi är ett glatt gäng med högt i tak!«
I själva verket har man inte en aning om takhöjden eftersom man aldrig låtit någon pröva den.
Och hur många gånger har man inte hört chefer som lovprisar öppen dialog, medan de håller rullen med gaffatejp bakom ryggen och delar ut medarbetarenkäter där de enda tillgängliga svarsalternativen är »ganska bra«, »bra« och »mycket bra«!
Eller chefer som ständigt tjatar om kvalificerade medarbetare, men som i lönndom låter rutiner och budget hindra dem från att kompetensutvecklas och rucka den rådande ordningen.
De skulle kunna ta lärdom från Harry Potters värld. Men de läser nog bara böckerna med en Kalle Anka insmugen innanför omslaget! Ankeborg är en värld målad i starka ljusa färger och oavsett vad som händer i ett äventyr så är man tryggt tillbaka på ruta ett i nästa nummer.