Jazzfestivalens vd: ”Vi måste ha empati med musikerna”

Fredagen 10 oktober drar Stockholm Jazzfestival igång. Lena Åberg Frisk, vd även på jazzklubben Fasching, håller i taktpinnen. Hon har själv satt ihop sitt dreamteam som ligger bakom den nya formen av festivalen som 2014 körs för tredje gången. Festivalen ligger nu i oktober istället för mitt i semestern, hålls därför förstås i inomhuslokaler och har blivit större.

 Premiärnerver? Eller är allt under kontroll?
”Det känns fantastiskt. Organisationen fungerar, det är ett underbart team som jobbar med festivalen. Alla gör det de ska och backar upp varandra. Dessutom har vi kul ihop.”

 Det låter ju precis som alla chefer vill ha det, vad är hemligheten?
”Vi har gjort festivalen två gånger innan och vi gör den i en form som vi själva har uppfunnit. Alla har dessutom väldigt mycket erfarenhet från musiklivet och en specialistkompetens som gör dem trygga och innovativa. Att alla har en stark relation till musiken bidrar till att känslan för det vi gör är väldigt närvarande. Ingen jobbar på rutin.”

Vad gjorde du rätt den här gången som du tagit med dig från tidigare erfarenheter?
”Att våga skapa ett team med starka personligheter som kan mer än jag inom sina områden. Personer som man kan lista ut kommer att dra åt olika håll och att tillåta det. För att det ska fungera måste det finnas en grundtrygghet, de måste tycka om varandra.

Var kommer din ledarskapsfilosofi ifrån?
”Från att jag levt med jazzen i hela mitt liv tror jag. En skicklig improvisatör behärskar sitt instrument och det musikaliska språket till fullo för att i stunden komponera strukturer som kommunicerar med de som lyssnar och de man spelar med. Man måste vara lyhörd och värna om det kollektiva samtidigt som man har en stark egen röst.”

Hur är musikerna att jobba med?
”Väldigt olika, beroende på personlighet och var i karriären de befinner sig. Men vi måste tänka på att ha en rätt stor empati med vad det innebär att arbeta som musiker. Att gå upp på scenen är att utsätta sig för något väldigt härligt men också jobbigt. Ibland kan de ställa lite orimliga krav, men det behöver inte betyda att de är hopplösa som människor. De laddar inför en prestation, och de hanterar det på olika sätt. Och vi är deras arbetsgivare. Tillsammans med Fasching ansvarar vi för 2 000-3 000 arbetstillfällen om året som vardera varar några timmar styck. Det finns få grupper som är så långt ifrån en normal trygghetszon som frilansande musiker.”

Ni har jobbat en hel del med mångfalden på festivalen, hur?
”Första året började vi med att samtala och ha täta avstämningar: hur ser det ut nu, vad saknas? Sedan var det bara att leta och leta, använda nätverk, agenter men också fråga andra musiker om vad de lyssnar på, leta på mindre festivaler. Nu går det automatiskt.

Läs mer: Vad Miles Davis kan lära dig om ledarskap