»Vem fan vill vara chef?«

Hur ska jag som chef enklast ta mig ur trygghetszonen?
»Det handlar ju om att våga säga ifrån och att våga stå för sin rätt. Vi är världens minst auktoritetsbundna folk. Att säga ’jag har den här kunskapen’ eller ’jag har det här mandatet’ är svårt, eftersom folk tenderar att skita i auktoriteter. De tycker att de gör ett lika bra jobb själva.«

Men hur får jag det?
»När man tilldelas ett ansvar måste man säga ’det är inte okej att man inte får makt om man har ansvar’. Med ansvar följer också makt. Makt är det fulaste ordet man kan säga i svenskan. Men en chef måste ha makt. Om chefen inte har makt, vem fan vill vara chef?«

Har vår strävan efter konsensus gjort oss sämre på att ta ansvar?
»Konsensusidén är ju på gränsen till en undvikandestrategi. Man tar inte sitt ansvar utan döljer sin konflikträdsla bakom att ’nu ska alla vara överens’, vilket i förlängningen innebär att man inte vågar ta modiga eller obekväma beslut. Jag själv verkar i en bransch där avarten av konsensus länge var så tydlig att det nästan var löjligt. Man satt och lottade om hur man skulle behandla patienter. Det är parodin på konsensusledarskap.«
»Det är naturligtvis annorlunda i dag, men det finns kvar en föreställning om att alla kan lika mycket om allting. Jag tror att svenskt ledarskap är bra på många sätt. Att alla ska få komma till tals är ett exempel på det. Men det får inte betyda att alla ska vara med och bestämma.«

Det verkar ha blivit mer accepterat att gnälla på chefen. Varför har det blivit så?
»Så länge någon inte är som man förväntas vara, slänger man sig med skällsord som ’den är schizad’, ­­’han är psykopat’ eller ’hon är ­narcissist’, ’det där är damp’. ­Det är medarbetarnas härskar­tekniker; deras sätt att ge igen. Det är ett smart sätt för den som är i underläge att få raljera över chefen. Man riskerar inte att få sparken om man snackar skit om chefen och därför gör man det. Det är något vi     ­­får ta.«
»Jag önskar att det fanns några etiska riktlinjer som vi följde. Det är en mänsklig rättighet att snacka skit om chefen, men man behöver inte göra det. Risken finns att de enda som orkar vara chefer är de som är fyrkantiga och de som kanske har mindre lätt att känna med andra.«

Hur undviker jag att ta oförrätter personligt?
»Förbered dig på att du råkar ut för oförrätter. Om du räknar med oförrätter, att folk inte kommer att gilla dina beslut eller tycka att du är dum, blir tillvaron mycket lättare. Om du blir chef och räknar med att alla ska älska dig ska du nog inte vara chef. Sedan kan det vara bra att ha som mål att alla ska älska dig, då blir du nog en bra chef. Men du måste veta att det inte kommer att hända.«

Handelsanställdas fack i Danmark anser att sura kunder har blivit ett arbetsmiljöproblem. Hur mycket ska man som chef tillåta medarbetarna att känna sig som offer?
»Som chef skulle jag agera så att de inte hade möjlighet att känna sig som offer. Men de behöver ett mandat från chefen som säger ’om kunderna är otrevliga har du min tillåtelse att be dem fara och flyga’. Eller ännu hellre ’hänvisa alla otrevliga kunder till mig’. Men sedan finns det förmodligen medarbetare som kommer att känna sig som offer i varje fall.«
»Jag är rätt mycket för det hierarkiska. I de platta organisationerna finns det en risk att man är chef eller ingenting alls. I en trappstegsformad organisation har olika medarbetare olika ansvar för att ta emot skit. Vissa, som be­finner sig högre i hierarkin, har betalt för att ta emot skit, andra inte.«

Men hade man kallat sura kunder för ett arbets­miljöproblem för 30 år sedan?
»Nej, det är naturligtvis löjligt. Det  skulle möjligen vara ett arbets­miljö­problem om kunderna dyker upp med järnskor och börjar sparka omkring sig. Men annars är det väl bara att be dem fara och flyga, det är min inställning. Det är inte så att man skulle koppla in Arbetsmiljöverket.«
»Men man får också ta den typen av undersökningar med en nypa salt. Det är ombudsmannafunktionerna själva som triggar igång den här sortens åsikter med hjälp av sina studier. Folk har klagat på kundjävlar i alla tider.«

Vi har fler kanaler att  gnälla i, menar du?
»Ja, och det är också en följd av att vi har ett välfärdssamhälle där myndigheterna bryr sig. Samtidigt är det lite tragiskt. Vi är omhändertagna av myndigheter i stället för att ta eget ansvar. Myndigheterna säger till oss att ’du är ett offer’.«

Daltar vi för mycket med våra medarbetare?
»Jag tycker att vi ska lyssna på våra medarbetare. Men man ska komma ihåg att som chef är man chef. Kan du inte ta det ansvaret och utöva makten ska du inte vara chef.«