Vad pandemins tre faser lärt mig om mig själv

Upplevelsen av pandemin ur ett arbetsperspektiv är lika omfångsrik och varierande som arbetskraften som behövt hantera den, varje dag, under en mycket lång period. Jag tror att vi är många som kommit till nya insikter om oss själva, många som njutit av en chans att vara hemma mer, många som lidit av isolering, videomötesmaraton och utsuddade gränser.

Min egen upplevelse har varit hyfsat tydligt indelad i tre faser, kraftigt förenklad:

Den första njutningsfulla fasen handlade primärt om utrensning och energibesparing, i ett svep kunde jag rensa bort onödiga möten, onödiga nätverkstillfällen, restid, pifftid och stora delar ställtid. Pandemins hävstång i nejsägandet gav mig luft, luft kring tankar, luft att fokusera arbetstid mot resultat, luft att blocka längre pass till de arbetsuppgifter som krävde fokus. Det blev enklare att lägga in träning på förmiddagarna när jag tränar bäst och få det praktiska i vardagen att flyta på i arbetsdagens små pauser, samtidigt som mer blev gjort.

Den andra, lidandets fas, kom mer som en överraskning för mig. Baksidan av nej-sägandet, de uteblivna ja:en hade utan att jag såg det komma, tömt mig på energi, inspiration och teamkänsla. Det började bli tungt att ta beslut, vara kreativ och kraftigt pådrivande. Tre saker som vanligtvis kommer väldigt naturligt för mig. Utan att jag visste det hade bristen på interaktion med andra människor i samma rum, bristen på nya intryck och tankar, dränerat mig. Jag fick omdefinera mig själv från introvert med talang för extroverta sammanhang till ambivert. Det började samtidigt göra fysiskt ont att ta ännu ett skärmmöte, slacka sig fram till ytterligare ett beslut eller att föreläsa in i ännu ett zoom-fönster. Till min förskräckelse började jag också acceptera att mitt hem hade tagits ifrån mig som respit, och att jag blivit pandemipedant av att spendera så mycket tid på samma kvadratmeter.

Det var hög tid att bli lösningsorienterad. 

Jag började säga ja igen, till promenadmöten där agendan inte alltid var glasklar, jag började säga nej till video om det gick till förmån för telefon eller utomhusmöte, jag började be de jag föreläste åt att komma till deras studio om de hade en för att åtminstone få mänsklig reaktion från studioteknikern och moderatorn. Jag skaffade kontorsplats på ett co-workingspace. Jag började aktivt söka upp inspirerande människor och miljöer. Jag började som så många andra att leta större boende, och aktivt söka tillfällen till miljöombyte.

Dessa tre faser har lärt mig oerhört mycket om mig själv och vad jag behöver för att arbeta bra. Men jag känner också stor oro och ömsinthet för de som inte har samma erfarenhet av att coacha sig själva från lidandefas till lösningsfas, eller de som helt enkelt inte har privilegierna jag har att kunna skapa lösningar för sig själva. Som chefer bör vi acceptera att vi har fått nya arbetsuppgifter som pandemijobbcoacher. För att klara det, gäller det som alltid att välja syrgasmasken, det vill säga att coacha sig själv till en bra plats först för att sedan kunna hjälpa andra.