Lediga chefsjobb
Alla chefsjobb

Svennis: ”Tuffa beslut är alltid obehagliga”

Beslutsfattande
Publicerad
Foto: Magnus Liam Karlsson. Bilden är beskuren.

Minns du ögonblicket då du insåg att du har förmågan att leda andra?
”Nej, men inte exakt. Men jag minns att det hände att jag kunde få leda gymnastiklektioner då jag gick på gymnasiet hemma i Torsby. ’I dag ska vi spela fotboll och Svennis, du tar lektionen’ sa vår lärare. Men nej, jag kände mig inte som någon ledartyp då. Ledare på riktigt blev jag när jag fick ta över Degerfors, då Tord Grip slutade. Jag hade varit hans assisterande tränare säsongen tidigare.”

Du var bara 30 år när du gick från att träna division 2-laget Degerfors till topplaget IFK Göteborg. Hur var det?
”Jag var väldigt spänd inför första träningen, det var vinterträning, kallt och blåsigt och jävligt. Det var enda gången i min karriär som jag har varit nervös. Jag hade vunnit division tre, vad fan är det? Jo, det är ju på sätt och vis stort samtidigt som det inte är någonting. Och som fotbollsspelare hade jag spelat i division två och var inte ens bra. När jag sedan hade vunnit med Göteborg, framför allt UEFA-cupen, då hade jag ju något i ryggen. Då visste jag att kunde göra det. Men när jag kom till Göteborg tänkte jag ’vad ska jag göra, klarar jag av det här’?”

Du och Tord Grip var bland de första i Sverige som tillämpade spelsystemet 4-4-2 och fick spelarna att agera mer som ett lag i stället för som individer. Hur togs det emot i IFK Göteborg?
”Publiken tyckte inte om det. Jag gjorde ju om fotbollen precis så. (Svennis sträcker fram handen och vrider den 180 grader) De var vana vid att man lirade och klackade. Här fanns det inga klacksparkar. De tyckte att det såg ut som skit. När äldre och mer konservativa spelare som Björn Nordkvist och Ralf Edström lämnade lagen kunde de yngre och nyfikna spelarna kliva fram. Det gjorde förändringen lättare.”

Du har haft åtta uppdragsgivare under de senaste sju åren. Hur gör du för att visa att du har hjärtat i just den här klubben varje gång du byter?
”Det är lätt. Man är ju egoistisk i många avseenden; oavsett namnet på klubben så vill du alltid vinna. För dig själv och för klubben. Ett bra exempel är Roma, som jag tränade. Många år senare tränade jag Lazio, som spelar i samma stad, på samma stadion. Är jag i dag Romanista eller är jag Laziale? Förmodligen båda två. Men du måste läsa på när du börjar ett nytt jobb, veta vilka spelare som finns, vad de heter. Men också historien för klubben, vad har de gjort. Du får du inte sitta där och svamla. De måste veta att du är seriös och har en plan.”

Du är van vid att vara omgiven av starka personligheter med stora egon. Hur ska jag som chef hantera den typen av medarbetare?
”Om du är ny som chef måste du vara väl förberedd och väldigt tydlig. Du måste ha ett klart program, ’så här ska vi göra’. Sedan måste du vara säker på att de förstår dig. Du måste övertyga. Det tredje är att de måste tro på det du säger. Ska du spela 4-4-2 och en av fyra inte accepterar så kommer det inte att stämma.”

Du är obekväm med att prata om känslor. Hur har det påverka det ditt ledarskap?
”Som fotbollstränare pratar man inte om sitt kärleksliv. Det gör du inte som chef heller, antar jag. Men en av mina styrkor som lagbyggare är min förmåga att skapa god stämning. Jag har lätt för det. Men det måste jobba för gemensamt. Ett ord som är viktigt är respekt. Jag måste respektera dig även om du inte har en bra högerfot, även om du är långsam, även om du aldrig har spelat i A-laget. Se på det dagliga livet i en fotbollsklubb: när du kommer till träningen ligger kläderna framlagda. Vem har lagt dem där? Jo, materialförvaltaren. Vem har tvättat dem? Jo, två äldre damer har stått i tvättstugan i fem timmar. Alla är viktiga. Om materialförvaltaren går hem går det åt helvete.”

Det låter typiskt svenskt. Hur har det tagits emot i dina internationella klubbar?
”I Benfica var det inte självklart i början. En gång, när vi skulle ha träning inför en bortamatch, frågade jag några spelare ’hur vill ni ha det? Ska vi åka direkt efter träningen eller ska vi äta lunch först’. Då säger de ’vi är inte betalda för att fatta sådana beslut, det får Mister bestämma’. Men det svenska, mer demokratiska, sättet att leda är bra. När en spelare knackar på din dörr och ber att få prata med dig och säger att den har en idé, då har du nått dit du vill nå. Det tror jag är stort ledarskap.”

Så hur kommer du dit då?
”Du måste bjuda på dig själv. Säg ’jag är här som er chef, men jag har aldrig sagt att jag kan allt om det vi gör. Jag vill höra er åsikt, var inte rädda för att jag ska ta det som kritik’. Speciellt i dag säger jag till dem ’jag har fått så mycket skit under mina år, det rinner av mig’.”

Du har fattat många tuffa beslut i din karriär. I Benfica var du tvungen att kraftigt göra truppen mindre. Hur var det?
”Det är det negativa med att vara chef eller tränare. Varje vecka du måste fatta beslut, vilka elva ska starta, vilka sju ska sitta på avbytarbänken. Säg att ni är 23 i truppen; ni svettas ihop, ni tränar hela veckan. När lördagen kommer ska du hux flux gallra bort några som inte ens får sitta på bänken, de får följa matchen från läktaren. Men du begär av dem att de ska vara med och träna nästa måndag till fredag igen. Det är alltid svåra beslut. Just nu befinner vi oss i slutet av säsongen i Kina. Under de närmsta veckorna ska jag sätta mig med ett tiotal spelare och säga att ’tack för det som har varit, men nu får du söka en ny klubb’. Det känns inte bra.”

Har det blivit lättare med åren?
”Nej, absolut inte. Du vet att den här spelaren har fru och två barn och nu måste de packa igen och ge sig av mot ett nytt ställe för att tränaren inte tycker att han är bra nog. Det är obehagligt.”

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden