Sveriges siste brukspatron

Foto THRON ULLBERG
Publicerat 2018-05-22

Han avskyr trender, älskar bruksmentalitet och har använt samma skrivbord det senaste halvseklet. Trots det fortsätter hans verksamhet att blomstra efter 672 år – eller kanske just därför? Chef har träffat Gustaf Svensson, Sveriges siste brukspatron.

Att krossa bruksmentaliteten var en bärande idé när Sverige skulle bli modernt. Gamla, avsides belägna bruk med tveksam betalningsförmåga och maskinpark från 1700-talet gick dåligt ihop med den svenska folkhemsmodell som förespråkade stordrift, social rörlighet och stadigt uppskruvat löneläge.

Efterkrigsårens öppnare gränser innebar ytterligare press på Sveriges ärevördiga men ack så otidsenliga bruk, varav otaliga gått under och förpassats till glömskan och historieböckerna sedan dess.

Skogar och ägor har sålts ut, smedjorna förfallit och herrgårdarna förvandlats till asylboenden eller lyxiga konferenshotell med spa, vinprovningar och romantiska bröllopspaket. Och med bruksdöden försvann även brukspatronerna.

Alla brukspatroner?

Inte riktigt.

”När jag började var vi 16 tillverkare av spik i Sverige. I dag är vi två. Resten är uppköpta, nedlagda, borta. Och du ska veta att det här bruket är en perfekt uppstycknings- och nedläggningskandidat.”

Det säger Gustaf Svensson, verkställande direktör och tredje generationens ägare i sin familj av Skyllbergs Bruks AB i Närkes bergslag. Ett familjeägt bruksimperium av en typ som annars inte existerar längre i vårt land, med mångfacetterad verksamhet baserad på klassikerna stål, skog och vattenkraft.

”Det går att lägga ner det här bruket fort som fasen. Men det vill inte folk. Och inte jag heller”

Vi träffas på ”nya” brukskontoret i Skyllberg, byggt för evigheten 1939 med grönskimrande Ekebergsmarmor och företagsnamnet väl synligt på taket i neonbokstäver från ungefär samma epok.

Jag har anlänt med bussen från Hallsberg. När jag klev in tänkte jag: det känns som i en gammal film. Jakttroféer och oljemålningar på väggarna, dörrar i frostat glas med hänvisningar till ”Kassa” och ”Expedition”, arkivskåp i mörkt trä för kartor. Även en svart LM Ericsson-telefon av bakelit som ännu nyttjas ibland, med direktlinje till herrgården.

Inga pingisbord eller sacco-säckar. Jag gillar det.

Gustaf Svensson bjussar på kaffe och fortsätter:

”Ja, skogen skulle vi kunna sälja till Sveaskog, kraftrörelsen till Vattenfall, verkstadsindustrin till Småland och herrgården till någon jaktsugen it-miljardär från Stockholm. Det går att lägga ner det här bruket fort som fasen. Men det vill inte folk. Och inte jag heller.”

Brukets anor sträcker sig in i den dimmiga medeltiden, ända till 1346. Under sina snart 50 år i ledningen för Skyllbergs Bruks AB har Gustaf Svensson inte bara förvaltat ett av Sveriges absolut äldsta företag, utan också ett betydande kulturarv späckat med levande svensk historia.

Ingår gör villor och torparställen, en uniformerad musikkår med mässings-blåsare, lämningar från brukets smalspåriga järnväg, parkanläggningar i fransk och engelsk stil samt den mäktiga lindallé som leder till herrgården från karolinertiden där Gustaf Svensson har sin bostad och själv växte upp.

Han föddes 1944.

En annan tid, en annan värld.

”Du vet, när jag var liten pojke och kom ner i industrin så lyfte gubbarna på mössan så här.”

Gustaf Svensson tecknar med fingrarna mot en imaginär mösskärm, och böjer underdånigast på nacken.

”Det bara var så. Men jag kände mig inte så annorlunda. Vi bodde lite rymligare, herrgården har du ju sett, men våra föräldrar ansåg inte att vi barn skulle ha några särskilda privilegier. Jag gick i vanlig folkskola som alla andra, en så kallad B-skola med två årskullar i samma klass, och hade 16 kronor i veckopeng när jag var 16 år. Det kom man inte så långt på.”

Bakgrunden som herrgårdspojke kunde ändå skava en smula under gymnasietiden i Örebro. Att bjuda hem klasskompisarna till Skyllbergs anrika corps-de-logis kändes motigt och blev liksom inte av:

”Nej, det var svårare för mig. Vägar och transporter var inte så bra på den tiden, så det krävdes övernattning, och då skulle de bli granskade av mina föräldrar, vilket jag var lite rädd för. Att vi bodde så pass rymligt var ingenting man talade om för klasskamraterna. Det var förborgat. Och då höll man sig undan det där.”

Ur Gustaf Svenssons fotoalbum

Gamle patron
Gustaf Svenssons far, gamle bruks­­patron Ivan Svensson som titulerades just så intill sin död 1989: ”Brukspatron.”
Skyllbergs herrgård
Gustaf Svenssons födelsehem och bostad. Uppfördes troligen i början av 1700-talet, har byggts om i flera etapper.
Liten ort i Örebro län
Skyllberg är en småort i Askersunds kommun, belägen sydväst om järnvägsknuten Hallsberg.
Vid verkstäderna
Personalen vid Skyllbergs valsverk 1894. Flera var vallon
Med kontorspersonalen
De anställda vid brukskontoret i Skyllberg 1983, med Gustaf Svensson som nummer fyra från vänster.
Musikkår tar ton
En uniformerad musikkår ingår i det kulturarv som bruket utgör. Den har tagit ton sedan 1891.

När Gustaf Svensson i slutet av 1970-talet formellt tog över ledarskapet från sin far, gamle brukspatron Ivan Svensson, hade han redan avsagt sig den gammaldags lite sirliga titulaturen, med ”Gustaf” och ”fröken Larsson” i tredje person. Tiden för auktoritära brukspatroner var då ute för länge sedan, vilket Gustaf Svensson ville vara tydlig med i hela sitt förhållningssätt. Trotjänarna på kontoret tyckte det var skönt men kanske lite ovant att äntligen få säga ”du” till mannen högst upp i hierarkin. Fadern Ivan lät sig dock tituleras ”brukspatron” intill sin död 1989.

”Ja, det var ingen som sa något annat till honom. Själv är jag inte obekväm med begreppet brukspatron, men det används ju inte längre. Annat än med glimten i ögat: ’Här kommer brukspatron.’ Lite så, va. Jag tar inte illa upp. Man har väl humor!”

Men titeln brukspatron står för många också för något annat, mindre smickrande och ett ledarskap långt från coachande, medbestämmande och dagens arbetsrätt.

På flera sätt har Skyllbergs bruk anpassats till rådande konjunkturer under Gustaf Svenssons ledning. Förvärv, investeringar och tidvis hårda rationaliseringar har varit nödvändiga för att klara den stentuffa konkurrensen från lågprisländerna.

Kärnan i dagens verksamhet är dotter-bolaget Skyllberg Industri AB i Kårberg som inte bara gör spik utan även ståltråd och svetsade stålkonstruktioner. En robust vägbom för skogsbilvägar har blivit en hit. Ingår i koncernen gör också ett elkraftnät med 1 400 abonnenter, byggrossisten Nils Ahlgren AB, förzinkningsbolaget Defab i Degerfors och 1 600 hektar skog.

Alla moderniseringar till trots är det uppenbart att Gustaf Svensson verkar i en anda av tradition, långsiktighet och väl beprövad erfarenhet. Alltså ungefär motsatsen till vad mången agil och förändringsbenägen managementguru predikar. Men varför laga något som inte är trasigt?

”Trender är det värsta jag vet. Min målsättning är långsiktigt ägande i oberoendeskap, vilket väl en del tycker låter förfärligt passivt. Men att låta sig fållas in i fjärrägandets styrmekanismer, skulle det vara så mycket roligare? Bli uppköpt av någon fond? Titta på riskkapitalisterna, som äger sina bolag i max fem år innan de sticker. Och bara lämnar avgnagda benrangel till företag kvar.”

”Trender är det värsta jag vet"

En medlem ur Sveriges finanselit kom en gång till Skyllberg med erbjudande om att ”hjälpa till” med att kränga skogen och vattenkraften. Han använde just det uttrycket: kränga. Behöver vi nämna att han inte fick något gehör?

”Jag vill inte att någon ska slå sönder det här”, säger Gustaf Svensson vars engagemang för Skyllberg sträcker sig bortom tid, rum och kortsiktiga vinster.

”Visst är det känslomässigt, absolut. Det går inte riktigt att ta på.”

I bruksägandet ingår rollen som frontfigur för samhället Skyllberg, nu som i alla tider. Mannen man vänder sig till, den inofficiella talesmannen för en hel bygd.

När kommunen drog upp planer för att släcka gatubelysningen för att spara pengar gick Gustaf Svensson i spetsen för ett folkligt uppror, liksom då politikerna av samma skäl skissade på nedläggning av byskolan i Snavlunda. Politikerna lyssnade. Ingen av planerna sattes i verket.

”Jamen, det blir ju så eftersom vi ger människor jobb. Alltihop bygger på loja-litet, att vi står eniga tillsammans. Annars överlever varken bruket eller samhället.”

Gustaf Svensson menar att han i stor utsträckning kunnat förlita sig på denna samförståndsanda i sitt ledarskap för Skyllbergs Bruk. Som helt nyligen, då en pensionerad medarbetare med närmast självklarhet tackade ja till att rycka in inför en väntad produktionsökning av trådtillverkningen.

”Det är bruksanda för mig. Inte alls något negativt, så som det så ofta utmålas. Nej, för mig handlar det tvärtom om omsorg om varandra.”

Samtidigt verkar du i en tradition där chefen var närmast allsmäktig. Hur tänker du där?

”Det var han säkert, förr i tiden. Men att vara stöddig funkar inte längre, för då går det åt helsike. Jag är mer för att lyssna, samla in kunskap och tänka efter.”

Vad har en före detta bruksanställd fackklubbsordförande att säga om det?

Chef frågar Ronny Larsson, före detta bruksanställd fackklubbsordförande men numera kommunalråd i Askersund. Jo, han bekräftar bilden. Han beskriver Gustaf Svensson som ”genuint engagerad” i sitt ledarskap och ”en ibland svår motpart i de fackliga förhandlingarna” men ändå ”lyssnande pragmatisk”.

Visst, det fanns en tid då Gustaf Svensson som företagsledare kände sig motarbetad, även lokalt, till följd av de politiska vänsterstämningar som sammanföll med stålkrisen på 1970-talet. Det var jobbigt. Rentav värsta tiden under Gustaf Svenssons karriär.

”Det gick ju politik i allting, och som företagare betraktades man av naturen som skattesmitare, fuskare och allt annat med negativ klang. Jag kände mig inte riktigt uppskattad eller välkommen, det var som att kämpa i evig motvind, men samhället var sådant. Det där har blivit väldigt mycket annorlunda. Under åren som gått har jag blivit på speaking terms med rätt många olika sorters människor. En av dem heter faktiskt Stefan Löfven.

Statsministern?

”Jajamän.”

De tu har träffats åtskilliga gånger, både vid hovets tillställningar – Gustaf Svensson är kammarherre – och på ömse sidor förhandlingsbordet som representanter för metallindustrins fack- respektive arbetsgivarpart.

Skulle du kunna ringa Stefan Löfven i dag, om det är något?

”Utan vidare. Faktum är att jag skrev till honom häromdagen.”

Ämnet har med flyktingsituationen att göra. Gustaf Svensson är upprörd över myndigheternas hantering av de säkert 100 asylsökande som hystes in i Skyllbergstrakten i samband med flyktingkrisen 2015.

”Även jag tyckte kanske det blev lite väl mycket inflyttning den där hösten, men det fungerade oväntat bra. Jätteduktiga, många av dem, med barn som integrerades, kom med i idrottsklubben och sparkade boll med mina barnbarn. Och så fick myndigheterna för sig att de skulle flyttas, nästan över en natt. Fy tusan. De kör ju med dem som boskap. De handlar ju ändå om människor.”

Gustaf Svensson har nu åtagit sig ett par särskilt ömmande fall, flyktingfamiljer som hotas av utvisning till kriszoner och tills vidare får bo gratis i brukets bostäder. Han hoppas att statsministern ska förstå och sätta sig in i läget.

Trots denna verksamhetsiver och Gustaf Svenssons fortsatta roll som koncernchef har han sedan flera år successivt trätt tillbaka till förmån för sina barn, som intagit nyckelposter och ägande i bruksbolagen. Tronföljden på Skyllbergs Bruk är därmed säkrad för ännu en generation. Kontinuiteten är viktig, som sagt var.

fredrikk
reporter
Gör reportage, undersökningar och personporträtt om chefer och livet som chef. Ansvarig för Chefs karriärmaterial.