Chef testar Stefan Löfven

Ett år före valet går Socialdemokraternas ordförande omkring och myser. Vägen fram till regeringsmakten är en räkmacka. Men skapar man verkligen lugn i ett parti genom att göra … ingenting?

Det är omöjligt att ta sig förbi Stefan Löfvens ledarskap utan att prata Omar Mustafa.

Kanske kommer det att se annorlunda ut om bara några månader, men just nu står den före detta partistyrelse-ledamoten, som fick sparken för sitt engagemang i Islamiska förbundet, där som en elefant mitt i rummet, som en symbol för … ja, vadå?

”Partiledningens uppfattning är inte bara beklagligt, det är även en skrämmande signal till muslimer och andra troende socialdemokrater. Jag uppfattar att partiledningen därmed inte har förtroende för mig och tvingar mig att lämna samtliga mina uppdrag i partiet”, skrev Omar Mustafa i ett pressmeddelande i samband med sin avgång.

Det där har inget med mig att göra, hävdar förmodligen Löfven själv. Det var ju i Stockholms Arbetarekommun allt det där skedde.

Men många, förutom de i den närmaste kretsen, säger sig vara säkra på att det var Löfven själv som gav Veronica Palm, ordförande för Stockholms Arbetarekommun, i uppdrag att sparka Omar Mustafa ur partistyrelsen.

Drevet började rulla.

Och det slutade med att hans huvud gjorde detsamma.

Hur man än vrider och vänder på det är Omar Mustafa-historien inte det bevis på ett starkt ledarskap som Socialdemokraterna så väl skulle behöva.

Det hade ju börjat så bra. När IF Metalls ordförande valdes till posten som ordförande för Sveriges största politiska parti gjorde han det mot ett löfte om lugn och ro, stabilitet och ordning.

Det vill säga allt som hans företrädare inte hade kunnat bidra med.

Håkan Juholts rekordkorta tid som partiledare kantades av nyckfulla infall, politiska intriger och ständiga skandaler, ofta iscensatta av Juholts egen omgivning, som mer än gärna satte kniven i hans rygg.

Med buller och bång gjorde han entré och med lika mycket buller och bång tackade han för sig.

Om Juholt stod för hjärtat är det snarare hjärnan som är mest framträdande hos Stefan Löfven.

Han är en person som tar in åsikter från alla i rummet, reflekterar över dem innan han skickar ut en ny, omformulerad fråga för alla att ta ställning till. ”Han skjuter inte direkt ifrån höften”, som någon uttrycker det.

Det finns de på IF Metall som gnisslade tänder av frustration över det tröga beslutsförfarandet, men ännu fler som applåderade och menade att det hörde till processens långsamma gång.

Och aldrig någonsin tvivlade de på var Löfven själv stod. Eller att det var han som fattade besluten. Han satte ner foten ordentligt, som till exempel i den förra avtalsrörelsen med LO 2010.

Då som nu jobbade han mycket. Han går upp klockan fem för att kunna vara på jobbet klockan sju. Inte sällan är han först på plats. Det är ordning på hans skrivbord – rätt papper i rätt mapp – och alla kan iskallt räkna med att han alltid är påläst inför ett möte, nästan oavsett vilken fråga som ska behandlas. Han har ett brett kunnande när det gäller Socialdemokraternas kärnfrågor – det är endast feminism han har behövt plugga på lite extra.

Någon imponeras över att han så snabbt kan växla mellan uppdrag och ämnesområden.

I ena stunden kan han diskutera avtalsfrågor för att i nästa prata om något som är betydelsefullt för den enskilde medarbetaren, vilket skapar en bekräftande känsla.

På samma sätt går det bra att sticka in huvudet genom den nästan alltid öppna dörren och få svar på sin fråga, fastän han är upptagen med att till exempel läsa någon utredning eller förbereda ett tal. Han tar sig tid.

Någon säger sig aldrig ha ”känt sig så välkommen” som vid sitt första möte med Stefan Löfven när han jobbade på IF Metall.

”Han visar empati, är en väldigt öppen person och tar reda på sådant han inte omedelbart har svar på. Han lyfter människor genom att vara involverande”, säger en annan före detta medarbetare.

”Han är trygg i sitt ledarskap och har också tydligt signalerat att just ledarskap är viktigt”, säger en person i chefsposition på det socialdemokratiska huvudkontoret, där Löfven är mycket omtyckt.

Aldrig upplevs Stefan Löfven brusa upp eller höja rösten över att andra inte är lika pålästa. Han är alltid förstående över att inte alla kunde ämnet lika bra som han.

De enda gångerna han sägs ha visat ilska är när orättvisor behandlas. Eller när någon har behandlat honom orättvist. Men då blir han snarare irriterad än arg.

”Är det konflikter så resonerar han sig fram till en lösning. Han är en konsensusperson och tycker att om man ska få något uträttat måste man vara villig att kompromissa. Men även om han kompromissar så backar han aldrig från diskussionen”, säger en chef som jobbade nära Stefan Löfven på IF Metall.

Ordet ”äkta” förekommer ofta. Någon kallar honom för ”ryggmärgsideolog”.

”Stefan känns väldigt mänsklig, han är äkta. Och så har han förmågan att snabbt identifiera dem han träffar. Han vet vilka han träffar och hur han ska ta dem”, säger en kommunpolitiker som då och då träffar Stefan Löfven.

En middag med partiledaren sägs vara en rolig upplevelse, med intressanta ämnen, underhållande anekdoter och många skratt.

Stefan Löfven hämtar sin drivkraft ur sin uppväxt och sin bakgrund, som han ofta återkommer till i intervjuer och tal. Som tio månader gammal placerades han som fosterbarn i en familj i Sunnersta utanför Sollefteå och har levt stora delar av sitt liv i norrländsk arbetarmiljö. Under två decennier var han anställd som svetsare, även om det fackliga tog mer och mer tid i anspråk.

”Han är arbetarklassen. Han har jobbat sig upp. Rättvisa och jämlikhet, det finns med i allt han gör”, säger en person som har jobbat med Stefan Löfven på en tidigare arbetsplats.

Hans kritiker påpekar att han har dålig politisk näsa, att han är sprungen ur en auktoritär ledartradition och att han inte har koll på hur man tar tillvara politikens momentum.

”Han förstår inte hur politiken fungerar. Han är van vid att jobba mer statiskt, att ägna sig åt förhandling och att nå en lösning”, säger någon.

Det berättas om hur han som nytillträdd partiordförande tog kontakt med sina kolleger i de andra partierna (dock ej Sverigedemokraterna).

Alla tackade nej, utom statsminister Reinfeldt.

”Det gjorde honom chockad. Han kom från en verklighet där det är normalt att man träffar sina motståndare och bara pratar”, säger en nära medarbetare.

En annan av hans kritiker ifrågasätter att han har satt sådant fokus på att skapa jobb; att han valt att fokusera på en kontroversiell fråga för att kunna visa slagkraft.

”Det är en väldigt stum fråga. Vem är emot jobb?”, säger personen retoriskt.

”Jag tycker att ledarskap är att gå före, inte maniskt lyssna på rörelsen.”

Ett problem för Löfven är såklart att han är den enda ordföranden för ett riksdagsparti, som själv inte sitter i riksdagen.

”Det är såklart inte bra, han förlorar en plattform. Men någon katastrof är det inte, det blir ett delat ledarskap inom partiet. I slutändan löser det sig. I valrörelsen är det definitivt inte avgörande”, säger en högt uppsatt tjänsteman inom partiet.

Om det är lätt att beskriva personen Stefan Löfven är det desto snårigare att skildra hans arbetsplats. Det krävs utrymme värt en bok för att beskriva maktspelet inom Socialdemokraterna. Och ja, sådana har skrivits. Fler lär vara på väg.

Enkelt och lite slarvigt sammanfattat kan man säga att det är en djungel. ”Ett getingbo av politiska motsättningar”, som någon uttrycker det.

Här finns en högerfalang och en vänsterfalang och människor som öppet och innerligt hatar varandra. Maktspelet är så ingrott i partiet att det har blivit en del av kulturen.

Omar Mustafa-affären har egentligen bara fungerat som en ny strålkastare mot ett gammalt problem.

”Det är inte nytt att sossarna är så här, det nya är att media skriver om det. De blir ju behandlade som ett regeringsparti, trots att de befinner sig i opposition. Det är allt ljus på sossarna hela tiden. Men så är det från deras eget perspektiv också”, säger en person med insyn i partiledningen och sätter fingret på ett viktigt problem för Socialdemokraterna och Stefan Löfven.

Självbilden. Trots sju år i opposition betraktar sig Socialdemokraterna som det rättmätiga regeringspartiet. Kan partiet bara lyckas hålla sig borta från fler Juholt-historier ligger vägen till Rosenbad öppen.

Och utifrån det är Stefan Löfven helt rätt man på rätt plats. Han äter fortfarande lunch på samma restaurang – på Holländargatan, mitt i Stockholm – som han alltid gjort, även då han jobbade på IF Metall. Han tycker om att träffa sina gamla kompisar över en öl och ”ljuga lite”. På semestern åker han och hustrun Ulla helst till hemtrakterna i Norrland.

Även om det talas om hans snabba gångstil och hans vilja att allting hela tiden ska vara i rörelse finns det ett hemvävt lugn som arbetarpartiet behöver.

”Han är lugn och skicklig. Han håller en superlugn politisk linje, inget får verka för extremt eller för vänster. Fram till valet ska det vara lugnt”, säger en person med insyn i partiledningen.

Inga heta potatisar, ingen står upp i båten, inga dolkar i ryggen. Och heller inga kontroversiella beslut.

Även om Stefan Löfven är mer hjärna än hjärta, jämfört med Juholt, betyder det inte att han är utan kän-slor. Och även om Juholt var den stora retorikern och aningen mer pompös i sin framtoning är det många som uttrycker tillfredsställelse över Löfvens insatser som talare. Inte minst vid kongresserna.

”Han får människor att känna sig som vinnare, han har satt ett positivt tonläge”, säger en person som jobbar politiskt inom partiet.

Och att få människor – partikamrater och medarbetare – att känna sig som vinnare är viktigt.

Han har sedan partikongressen 2012 vuxit, blivit mer stringent. Planen börjar få konturer.

Så vad lärde sig Stefan Löfven av Omar Mustafa-affären?

Att mota Olle i grind, möjligen.

Men även om Stefan Löfven satte ner foten är många överens om att han borde ha agerat tidigare.

Och egentligen var det partisekreteraren Carin Jämtins jobb att hantera situationen. Men hon gjorde inte det, så Stefan Löfven fick träda in.

Flera personer antyder också att samarbetet mellan Löfven och Jämtin inte är friktionsfritt.

”Det är politikens dilemma, att man inte får välja sina medarbetare. Det är bara att acceptera faktum. Men jag får inga andra signaler än att det finns en god och nära dialog, men att de inte riktigt har hittat sina roller än”, säger en socialdemokratisk politiker.

”Han kommer att göra sig bäst efter en valseger. Då är positionerna fasta och då kommer han att vara jävligt bra.”

Andra lovordar samarbetet mellan Stefan Löfven, Carin Jämtin, riksdagsgruppsledaren Mikael Damberg och den ekonomiska talesmannen Magdalena Andersson.

”De fungerar ungefär som en ledningsgrupp, där fler bär det gemensamma ledarskapet. På så sätt får man mer att hända”, säger en chef på partikansliet.

Kanske växer Stefan Löfven in i kostymen. Men kommer den att sitta perfekt när valrörelsen sätter igång på allvar, om lite drygt ett år? Tiden är knapp. Målet högt.

Frågan är om taktiken att ligga ner och spela död är rätt.

Få tror det.

”Han måste släppa fram andra, så att andra får brinna. Men det måste hända nu”, säger en ledande socialdemokrat.

”Han kommer att göra sig bäst efter en valseger. Då är positionerna fasta och då kommer han att vara jävligt bra. Men när det gäller att skapa sig politiskt utrymme, då är han som sämst.”

Stefan Löfven svarar på Cheftestet:

”Det är mycket jag känner igen. Det är en annan rytm i det politiska arbetet än i det fackliga. Men även om jag verkar i en annan miljö nu är min filosofi densamma som tidigare. Jag tycker om att vara ledare. Men det gäller att veta vad man ska ha ledarskapet till. Ett av de bästa sätten att leda är att delegera, att på så sätt ge människor förtroende och känna vilja att delta. Jag vill visa respekt för människor. En gör liten skillnad, men när många gör skillnad får man resultat.”

När jag var projektledare på Metall på 90-talet förstod jag att många har svårt att förhålla sig till ledare. Arbetare är vana vid att ledaren säger till vad de ska göra. Därför är det viktigt att tydliggöra vilken typ av ledare som behövs, att processa fram en utveckling.”

Så gör vi Cheftestet. Cheftestet bygger på gedigen research och intervjuer med en mängd personer – alltid minst tjugo – som arbetar och har arbetat med den berörda chefen. Vi talar med personer på olika nivåer och från olika sammanhang där de samarbetat nära med chefen, allt för att förmedla en så bred och rättvis bild som möjligt. Utifrån detta analyserar Chef ledarskapet hos chefen i fråga och sätter betyg enligt de kriterier som vi anser kännetecknar ett gott ledarskap.