Så hanterar du rättshaveristen på jobbet

”Jag vill ge dagens ros till den parkeringsvakt som lappade samtliga bilar för oss som misstolkat skyltningen och parkerat på den skyltfria sidan av Eklyckegatan, 18/11 kl 09.52–10.09. Om alla offentligt anställda vore lika snabba och effektiva som du skulle vi få ett drömsamhälle. /Sture.”

Ovanstående rader är hämtade från insändarsidan i en svensk morgontidning. Och även om skribenten kanske är en helt vanlig medborgare som bara har valt att uttrycka sitt missnöje på ett ironiskt sätt, har texten flera drag av vad som brukar utmärka ett rättshaveristiskt beteende:

• Personen ser sig själv som ett offer som har råkat i klorna på en maktmissbrukande myndighet.
• Han tycks inte se sin egen del i det som har hänt.
• Han har valt att slå tillbaka i skrift och ta hjälp av media för att framföra sina åsikter.

Det vi vanligtvis menar med ett rätts­haveristiskt beteende är en stark påstridighet som drivs av känslan av att ha rätt.

Inte sällan tar rättshaveristen till hot för att få sin vilja igenom. Hoten kan exempel­vis handla om att kontakta media och program som Uppdrag granskning, eller att anmäla eller överklaga till polis, JO eller olika typer av tillstånds- eller ombuds­myndigheter.

”Det är inte ett rättshaveristiskt beteende i sig att göra en anmälan eller att överklaga. Det handlar om intensiteten i hur de gör det. Ofta anmäler de flera gånger och gör tillägg hela tiden. De skickar mejl och brev i en stor mängd med kopior till flera personer. Mejlen och breven är ofta väldigt skrikiga med fet stil och med vissa meningar skrivna med versaler”, säger Jakob Carlander, leg psykoterapeut, som tillsammans med Andreas Svensson har skrivit boken Möta män­niskor med rättshaveristiskt beteende.

Rättshaverister är också ofta pigga på att hänvisa till juridiska texter, inte sällan tagna ur sitt sammanhang. De kan därför ge intryck av att vara mer juridiskt be­vandrade än vad som faktiskt är fallet.

”Många människor med ett rättshaveristiskt beteende låter som om de pratade i en gammal journalfilm, eftersom de umgås så mycket med juridiska texter som ju är lite ålderdomliga. Och det skapar en osäkerhet hos många chefer: ’Den här personen vet mer än jag.’”

För att få ytterligare bränsle till sin kamp letar rättshaverister gärna upp andra människor som har drabbats av liknande orättvisor och blir språkrör för dessa personer.

”Om omvärlden inte ger mig rätt i min upplevelse av att ha varit utsatt på något sätt så samlar jag bevis. Och ett sätt att samla bevis är ju att hitta människor som den här chefen har betett sig på samma sätt mot. Att erbjuda sig att bli ombud efter att bäst före-datum har gått ut blir ett sätt att hålla mitt eget ärende vid liv. ’Jag vet vad den här arbetsplatsen går för så jag kan stödja dig.’ Det leder ofta till förödande konsekvenser eftersom det är den egna kränkningen som avgör vilka råd de ger.”

För det mesta drabbar det rättshaveristiska beteendet beslutsfattare inom offentliga verksamheter. Men det kan även visa sig på privata företag med en kund eller en medarbetare som avsändare. När det handlar om en anställd är det inte ovanligt att han eller hon ringer sin chef på lediga tider för att framföra sitt ärende. Eftersom de anser att ändamålen helgar medlen är det få saker som håller dem tillbaka.

Överlag går det att dela in det rätts­haveristiska beteendet i två kategorier:

• Den klassiska rättshaveristen som lägger ner all sin lediga tid på att driva en viss fråga.
• En person med ett rättshaveristiskt beteende. Han eller hon uppfattas ofta som normal på det stora hela, men kan triggas till den här typen av agerande på grund av en viss händelse.