sundhage
Foto: Eva Edsjö

Pia Sundhage om låtarna som gör henne till en toppcoach

De flesta skulle hellre kapa av sig en hand än sjunga offentligt. Förbundskaptenen för svenska damlandslaget i fotboll Pia Sundhage gör det hela tiden. Det finns en sång för varje händelse i hennes guld­kantade karriär som coach — och spelare. I den här intervjun från sommaren 2013 bad vi henne sjunga sina minnen.

Pia Sundhage rycker på axlarna. Skulle det vara något märkvärdigt med att sjunga?

”Jag är inget proffs, så det gör väl inget att jag sjunger lite fel? Att sjunga är mitt sätt att uttrycka mig, om det då blir någon ton fel, jaja. Jag känner inga krav på mig att jag ska låta som ett proffs – för jag är inget proffs. Det har jag inga problem med alls”, säger hon.

För Pia Sundhage är musiken ett redskap för att utöva ledarskap.

Det är få förunnat att bli folkliga för sitt ledarskap, men Pia Sundhage har just blivit det.

Alla älskar henne. I sommar ställs hon inför sitt första EM som förbundskapten för Sveriges landslag i fotboll för damer.

Hon sjunger när hon tar emot priser, när hon intervjuas i tv, när hon tränar sitt lag.

När hon för första gången öppnade munnen inför det amerikanska landslaget i fotboll för damer, världens bästa landslag som hon bland annat ledde till ett OS-guld, gjorde hon det med en sång.

Hon har beskrivit tillfället i sin dagbok, som också ligger till grund för hennes bok Spela på bästa fot.

”Efter en trevande inledning kommer den här härliga känslan och sången hjälper mig att komma loss”, skriver hon.

”Jag tänker att ’jag ska vara mig själv’ och så får det bära eller brista. Då kan jag vara trogen min ledarfilosofi och vara ärlig mot mig själv. Då känner jag mig trygg”, säger hon.

Och så tar hon ton, där vi sitter.

It’s All Over Now Baby Blue
(Bob Dylan)

Hon sjunger Mikael Wiehes översättning. ”Tiden är ute, festen är slut och det är dags att dra. Ta bara med dig de grejer som du tror att du måste ha.”

”Jävligt bra”, konstaterar hon själv.

”Jag hörde den häromdagen. Den tar mig tillbaka till den känslan. Det är slut. Det är så att man tappar andan.”

För henne symboliserar låten slutet på hennes karriär som fotbollsspelare.

”Jag får frågan vilket som är roligast, att vara ledare eller spelare? Och det är ju att spela. Det är fantastiskt roligt att ha fått spela så länge. Men jag kan ju inte spela längre”, säger hon.

Trots att det i teorin verkar helt perfekt blev uppbrottet smärtsamt: sista matchen i OS i Atlanta 1996. Sverige slog Danmark med 3–1. Pia Sundhage spelade fram till två mål.

”Jag borde ha varit världens gladaste, men jag visste ju att det var min sista match”, säger hon.

Hon var då 36 år gammal.

”Att spela fotboll bygger på en passion. Att tvingas avsluta den … jag grät. Tårarna sprutade. Det var som att mista någon. Det låter patetiskt, men så var det”, säger hon.

Karriären tog slut men inte passionen. Den har varit densamma ända sedan Pia Sundhage stod och sparkade på en fotboll mot garageporten hemma i Marbäck på 1960-talet.

Att passionen har varit konstant och aldrig sinat förklarar hon med två egenskaper: nyfikenhet och närvaro.

”Samtidigt som jag gärna drömmer om EM-final på Friends Arena så måste jag vara här och nu”.

”Jag påstår att man måste vara närvarande för att kunna drömma. Jag kan tänka ’tänk hur det var förr, tänk så bra det kan bli och jag är här och kan faktiskt påverka’. Det gör att jag går igång”, säger hon.

A Kind of Magic
(Queen)

För att illustrera sitt bästa fotbollsminne börjar hon gnola på Queens gamla dänga från 1986. Låtens första textrad är mycket passande: ”One dream, one soul, one prize, one goal”.

Så vilket minne handlar låten om? Pia Sundhage har två OS-guld och ett VM-silver som tränare, ett EM-guld och VM-brons som spelare. Och så en massa SM-guld. För att nämna några titlar.

Men hon väljer ingen av de ovanstående. Det som hon kallar ”den bästa stunden i mitt fotbollsliv” är USA:s kvartsfinal mot Brasilien i VM 2011.

Och så beskriver hon hur stjärnan Abby Wambach nickar in 2–2-målet i matchens 122:a minut. Alltså på övertid i matchens förlängning. Därefter vinner USA straffsparksläggningen.

A kind of magic.

”Hade det varit en film så hade jag tänkt ’en typiskt amerikansk skitfilm’. Du vet, när det blir så där lyckligt i slutet. Det här är bättre än så”, säger hon om matchen.

”Det är en sådan där stund när det händer så mycket. Vi är modiga i vårt ledarskap. Vi har en spelare utvisad, men väljer att spela tre i backlinjen i stället för fyra. Det är egentligen crazy, att spela tre backar mot tre bra forwards. Men vårt agerande ingjuter mod i spelarna och vi blir faktiskt ännu bättre när vi är en person mindre”, säger hon.

Att ingjuta mod i ett lag som har vunnit allt som går att vinna – som ju var fallet med USA:s landslag – är minst sagt en utmaning. Men Pia Sundhage kan känna igen sig i lagets sätt att tänka. Hon vet själv hur det är att vara ung, bäst och ha svar på allt.

Och på sätt och vis var det tack vare det som hon blev tränare.

”Jag var jävligt besvärlig som spelare. Jag  tjötade ju. Jag hade synpunkter på allt; på spelet, spel­idén. Men sedermera blev det också synpunkter på hur man skulle leda. Jag hamnade i sådana situationer där jag tänkte ’hur når man fram?’”, säger hon.

Hennes tränare från klubblaget Jitex, Kaj Hansson, tyckte att den kaxiga 21-­­åringen skulle gå en utbildning och bli tränare.

”Han tog med mig på en grundutbildning för att liksom visa att det inte är så lätt som man kan tro. Han hade ju helt rätt”, säger hon.

I dag är hon lika glad för utbildningen som för att hon tilläts vara så självsäker.

”Jag kan se att det var viktigt att jag var sådan, att jag med stort självförtroende pekade med hela handen och tyckte att ’det är klart att det ska vara så här’. Jag hade synpunkter och en massa energi. Det är friskt och upplyftande. Jag är den jag är i dag därför att jag vågade vara den jag var”, säger hon drygt trettio år senare.

The Times They Are A-Changin’
(Bob Dylan)

Nästa sång har Pia Sundhage sjungit så många gånger att orden nästan känns som hennes egna. Fastän de egentligen är Bob Dylans.

”Then you better start swimmin’ or you’ll sink like a stone, for the times they are a-changin’”, sjunger hon.

Det var med de orden som hon introducerade sig själv för det amerikanska damlandslaget i fotboll i december 2007.

Några månader tidigare hade USA tagit en bronsmedalj i fotbolls-VM vilket betraktades som en enorm flopp. Nu krävdes förändring. Det var det hon ville säga.

”Den låten är så given när man ska starta någonting som innebär en förändring”, säger Pia Sundhage.

Många ställer frågan ”är det inte nervöst att stå där framme och sjunga?”.

Svaret överraskar många.

”Nej, jag är nervös, därför sjunger jag”, brukar hon svara.

”Engelska är inte mitt modersmål och när jag står där känner jag att jag vill säga något bra. Det var så mycket som hade hänt där. Jag var knappt förberedd. Då fick jag uttrycka, det här är jag, det här mitt innersta. Ibland hittar jag rätt.”

Hon konstaterar att det krävs ”en massa mod” för att ställa sig upp och sjunga på det sättet, men att det är en investering som ger bra avkastning.

”Det modet förde med sig att jag sedan kunde lära mig fantastiskt mycket.”

Så har det varit under hela hennes karriär. Varje steg har krävt en rejäl skopa mod.

”Jag är väldigt hemkär, men jag har vågat flytta hemifrån, gång på gång. Dagen efter att jag gick ut skolan i Ulricehamn flyttade jag. Jag har vågat flytta till Italien; det fattar jag inte än i dag! Jag har vågat gå på utbildning och flytta till Stockholm. Och så vågade jag flytta till USA”, säger hon.

If Not For You
(Bob Dylan)

Förra året fick Pia Sundhage det finaste priset en tränare kan få. Hon blev utsedd till Årets coach vid den internationella Fifa-galan.

I publiken satt Abby Wambach, Lionel Messi och Cristiano Ronaldo. Och en massa andra stjärnor.

Tacktalet blev såklart en sång. Och talskrivaren hette såklart Bob Dylan.

”If not for you, baby, I couldn’t even find the door, see the floor, I’ll be sad and blue”, sjöng hon då.

Och det sjunger hon nu, på ett sterilt konferensrum på Svenska Fotbollför­bundets kontor, ett stenkast från den nybyggda nationalarenan Friends Arena. Sången symboliserar hur viktiga människorna runt omkring henne är.

”Alla de här priserna jag har fått gör mig oerhört stolt. Men samtidigt är jag oerhört stolt över människorna som jag får jobba ihop med. Det är villkorslös kärlek. Jag kan inte nog uttrycka det”, säger Pia Sundhage.

”Jag är ingen bra ledare, jag behöver hjälp. Jag försöker alltid påminna den enskilda spelaren om vilket ansvar hon har, att det inte bara hänger på ledaren. Mitt jobb är att få dem att växa”.

Hon har solidariteten i blodet. Hennes mamma kom från en ”jätte­stor” familj (”jag tror att hon hade 17 syskon”) och fick med sig en obändig tro på människan och att det var okej att inte vara som alla andra. Hon lät Pia drömma.

Hennes pappa bidrog med insikt om vikten av att hålla fötterna på jorden. Och med en massa humor.

”Från mina föräldrar har jag lärt mig att man får vara störst, bäst och vackrast, men också att man ibland också får hjälpa till”, säger hon och berättar om hur hon och hennes fem syskon fick turas om att hämta mjölk från en intilliggande gård.

”Det var tråkigt, men det fick man göra”, säger Pia Sundhage och berättar om hur hon fick en trelitershink – i stället för den vanliga femlitershinken – för att orka bära.

Var och en hjälper till efter sin förmåga; det viktigaste är att alla hjälper till.

Det utgör i dag en grundbult i hennes ledarfilosofi: att känna till varandras styrkor och använda dem.

”Nu när jag får stå där som en stjärna och ta emot allt detta är det viktigt för mig att jag tar det ansvaret och delar det priset med allt och alla. Det förväntar jag mig ju själv av andra. Det hoppas jag av Lotta Schelin, att hon tar det ansvaret när hon står där och har gjort ett hattrick. Så gör Abby Wambach, som är världens bästa ambassadör för fotbollen, damfotbollen och för kvinnor”, säger hon.

Bridge Over Troubled Water
(Simon & Garfunkel)

”Det känns som att vi glömmer en sak, det är vad jag kommer ifrån. Det finns en sång före alla andra de här andra”, säger hon och börjar gnola på idolen Paul Simons sång från 1970.

Också en sång om vänskap och solidaritet. Pia Sundhage ser mer än så.

”Den här låten handlar om att hjälpas åt. Jag har varit kärring mot strömmen, det har varit en strid”, säger hon.

När hon växte upp i Ulricehamn spelade hon med pojkar. Och sedan dess har hon hela tiden blivit påmind om att fotboll är en sport för killar och män.

Hon nämner en fotbollsbok från 1908, där fotboll beskrivs som ”en sport för stora, starka män, inget för mammas pojkar”.

”I fotbollsvärlden har det varit män. Den här låten passar ganska bra i det här kämpandet”, säger Pia.

Hur trött är hon på att prata om det här? ”Hur skulle det vara för dig att träna ett herrlag?”, hör till standardfrågorna som ofta ställs till henne.

”Ja, det där! Men nej, jag är inte trött på någon fråga, det skulle vara förmätet av mig att säga, för så mycket intervjuer är det inte”, säger hon bestämt och påpekar att förr var det ingen som pratade om damfotboll alls.

Det gjorde ju inte kampen lättare.

Men ja, vid den tiden då det inte alls talades om damfotboll eller när det ännu inte var ett heltidsyrke att träna damfotboll, lekte Pia Sundhage faktiskt med tanken på att träna ett herrlag.

”Men nu tycker jag att det är roligt att vara damfotbollen trogen, den har uppfostrat mig och gett mig framgång och enda anledningen till att jag skulle ta mig till andra sidan, så att säga, är att det skulle vara en utmaning. Men det finns ju en massa nya situationer inom damfotbollen också som utmanar. Det är nya kulturella situationer, den nya generationen, som jag knappt förstår. Det finns en massa saker som jag kan utveckla.”

Hon längtar inte tillbaka till tiden då det inte talades om damfotboll. Och hon tröttnar inte på uppmärksamheten – eller på karaktären Pia Sundhage, den som sommarpratar, som utses till hedersdoktor, som föreläser för näringslivets höjdare, som tar emot priser och som kramas av alla.

”Nej”, säger hon bestämt. Dels för att hon i varje ögonblick ser sig själv som en ambassadör för damfotbollen. Men också för att hon är så ”förbannat bra på att ta ett steg tillbaka”.

”Mitt upp i alltihopa så tar jag ett steg tillbaka och hamrar på min sommarstuga och försöker bygga en trappa. Då förstår jag hur liten jag verkligen är”, säger hon.

”Men vänta, jag har ju glömt en!”

Pia Sundhage börjar nynna på låten Musik ska byggas utav glädje med sin bluesiga stämma, som på något sätt tycks accentuera hennes västkustdialekt.

”Enda anledningen till att jag överlevt är ju att det har varit så förbannat roligt.”

”Du kommer ingenstans, det kan jag säga, om det inte finns glädje. Glädjen är den sanna motivationen. Den tror jag stenhårt på. Det har varit roligt, intressant och jag har varit passionerad. Då kan jag gå igenom berg. Det har varit lättare att göra det med ett litet skratt. Människor som får mig att skratta älskar jag.”

Läs också: För att orka måste du njuta

nyhetsbrev-9

Missa inget!

Chefs populära nyhetsbrev Ditt ledarskap och Din karriär samlar varje vecka det bästa från Chef.se.
  • Konkreta råd i ditt chefskap
  • Användbara metoder och verktyg
  • Relevanta erbjudanden

Relaterade artiklar

asdasda
 

Chocksiffror: Sveriges chefer mår uselt – här är orsakerna

Sju av tio chefer mår så psykiskt dåligt att det går ut över deras jobb, enligt Chefs undersökning. Ohanterlig stress och sömnstörningar är de främsta orsakerna.
Christina Forsberg, CSN. Foto: Martina Huber
Annonssamarbete Chef + CSN

Christina Forsberg: CSN möjliggör drömmar

Studiestödet måste säkras – för nya generationer, längre arbetsliv och ständigt lärande. CSN:s generaldirektör Christina Forsberg berättar om hur hon leder arbetet med att möjliggöra livsdrömmar.

chef_team_tidskriftspriset2017-2-2
Jobba på Chef

Chef söker en säljare till vår contentstudio                        

Chefs innehållstudio har vuxit kraftigt det senaste året och nu vill vi ta nästa steg med en dedikerad säljare. Vi söker dig som är engagerad, kreativ och affärsorienterad.
contentartikel-2-chefboken
Chefboken

Måste-böckerna som ger chefen framtidskoll

Förstå vad som händer – före de flesta andra. Chefbokens redaktör Björn Hedensjö väljer ut böckerna som ger dig ett kunskapsmässigt försprång.
startsida1
 

Hylla en kvinnlig ledare som betytt mycket för dig

Tacka eller berätta om en kvinnlig chef, mentor eller kollega som har haft betydelse i din karriär: #honlyftemig
topp100-2018
 

Chef.se en av de bästa sajterna i Sverige – för femte året i rad

Chef.se hamnar återigen på listan över Sveriges fem bästa tidskriftssajter, när IDG presenterar prestigefyllda Topp 100-listan.
tholin-henrik_sandstrom2
Annonssamarbete Chef + Simployer (Tholin & Larsson)

3 frågor som avslöjar hål i en kompetensstrategi

Kompetensbrist är en växande dold kostnad i svenska företag. Hög tid att skaffa kontroll över situationen. Att ställa tre frågor är en bra början
psykopat
 

Vad gör man med en psykopat?

Bakom den sympatiska fasaden lurar en människa med psykopatisk personlighet.
nyhetsbrev-9

Missa inget!

Chefs populära nyhetsbrev Ditt ledarskap och Din karriär samlar varje vecka det bästa från Chef.se.
  • Konkreta råd i ditt chefskap
  • Användbara metoder och verktyg
  • Relevanta erbjudanden