Pelle Johansson: ”Jag ville inte bli en loser”

Pelle Johansson minns parkbänken på Vårväderstorget i Göteborgsförorten Biskopsgården. Bänken där hans far satt bland de andra alkisarna. När Pelle var liten var det där de träffades. Ibland fick han panta faderns tömda spritflaskor. Det enda han någonsin fått av sin far.

När han var tio år skulle de två fira jul ihop på Länkarna. Men pappan kom aldrig. Pelle väntade i sex timmar. Sedan gick han hem.

”Då bestämde jag mig för att jag aldrig mer ville träffa honom”, säger Pelle Johansson.

Minnena av sveket sitter djupt.

Ändå har fadern tagit stor plats i Pelle Johanssons liv. Först i vuxen ålder kom han till insikt om hur stark längtan efter en pappas bekräftelse varit. Först då gav bitterheten och ilskan vika.

I dag är Pelle Johansson vd på Hagabadet i Göteborg. När han berättar om sitt arbete, sitt ledarskap, handlar det inte om att vara chef för ett badhus. Han har gjort Hagabadet till ett ställe där människor ska må bra och bli friska.

”En av våra stamgäster, en äldre kvinna, satt i rullstol första gången hon kom hit. Två år senare kunde hon cykla härifrån. Jag kan berätta många sådana historier.”

Den insikten, att det alltid finns möjligheter, har Pelle Johansson själv fått den hårda vägen, på sin resa från uppväxten i den slitna förorten Biskopsgården.

Hans mor var 17 år och butiksbiträde i en godisaffär när Pelle föddes, hans far var sjöman och hamnarbetare, redan fast i alkoholism.

”Pappa försökte väl få ordning på sitt liv när jag föddes, han kom och gick de första två åren. Sedan kastade mamma ut honom.”

När Pelle Johansson var nio flyttade hans mamma ihop med en ny man som var 22 år.

”Det var nog ett helvete för honom att få mig på halsen, och jag tyckte bara han var jobbig. Jag hade bestämt mig för att aldrig ha någon pappa”, berättar Pelle Johansson.

”Jag var rätt vild. Vi kastade sten på bilar och snattade. Mamma orkade inte med mig.”

Familjen flyttade flera gånger, först till Länsmansgården, även det ett ganska slitet område, sedan till en bostadsrätt i Backa. Då hade familjen utökats med tvillingar och ett par år senare fick Pelle Johansson ytterligare ett halvsyskon.

1986, vid 18 års ålder, flyttade han hemifrån. I bagaget hade han gymnasiets tvååriga utbildning till elektriker. Och arbete på en elfirma.

”Mamma tyckte det var kanonbra, ’det är jättebra betalt, du kan jobba med det tills du går i pension’.”

Hans egen bild av jobbet var en annan; det var tungt och lönen på 63 kronor i timmen var inget att skryta med.

”Det var ingen som sa ’det finns andra jobb’, eller ’du kan läsa vid universitetet’”, konstaterar han.

I den miljö där Pelle Johansson växte upp gjorde de flesta som man alltid gjort.

”Redan första dagen på elfirman sa jag till mig själv att jag skulle stanna i högst fem dagar.”

Det blev elva år.

Åren gav honom erfarenheter och inblick i miljöer som många chefer aldrig kommer i närheten av.

”En dag skulle jag dra el i garaget hos en läkarfamilj. När jag bad om nyckeln till huset för att kunna använda toaletten sa kvinnan som bodde där: ’Jag släpper aldrig in en arbetare i mitt hus’.”

På byggen där han jobbade var det ofta spritlotteri på fredagarna. Redan på eftermiddagen var några av byggarna fulla.

”Jag har jobbat med alla möjliga människor, jag har med mig de perspektiven”, säger han.

När han sa upp sig kunde hans mamma och andra i hans omgivning inte förstå att han lämnade en trygg anställning.

”Jag var omgiven av människor som sa ’vi är losers’. Då är risken stor att man blir en loser – om man inte gör något åt det.”

Pelle Johansson var fast besluten att inte bli en förlorare.

”Jag säger som Janne Josefsson, han har växt upp i samma förort som jag: ’Jag vet hur det känns att vakna upp i Biskopsgården med 20 spänn på fickan’.”

På fritiden hade Pelle Johansson utbildat sig till instruktör i styrketräning och spinning. Från elektrikerfirman steg han nu in i en helt ny värld. Han och hans hustru, som han träffade när båda var 16 år, hade fått uppdraget att bygga upp en träningsverksamhet på SKF.

”Efter åtta månader gick det så bra att vi inte behövdes. Vi blev utan jobb.”

Det som kunde ha känts som ett misslyckande blev i stället en vändpunkt. Hungern efter utbildning ledde Pelle Johansson och hans fru till IHM, där han utbildade sig till marknadsekonom, hon till marknadskommunikatör.

Efter det startade han ett it-bolag tillsammans med en kompis, men pengarna tog slut.

Då parets första barn var på väg var Pelle Johansson i desperat behov av ett jobb. Genom sin bakgrund som träningsinstruktör fick han arbete som allt i allo på ett av träningskedjan World Class gym.

”Jag såg att det fanns mycket som kunde utvecklas och skrev till Ulf Bengtsson, företagets grundare och ägare, att World Class behövde en marknadschef. Och att det var jag.”

Så blev det. Ett villkor var att han arbetade på huvudkontoret i Stockholm en dag i veckan.

Det skulle snart bli betydligt mer.

Efter ett par år blev det tydligt för Pelle Johansson att hans och vd:ns intentioner för företaget krockade. En av dem måste gå. Pelle Johansson fick ta över hans jobb.

”Det kändes darrigt att få så mycket ansvar, World Class omsatte 34 miljoner om året, men gjorde ett minusresultat på 50 000 kronor.”

Men efter att tillsammans med övriga ledningen för franschisekedjan ha sjösatt ett förändringsprogram började det hända saker, omsättningen sköt fart och flera anläggningar gick med vinst.

”Jag blev utsedd till årets manager 2005 inom World Class, det stärkte mitt ego.”

I den tuffa rollen som chef, men utan någon formell utbildning, kände Pelle Johansson ett stort behov av att förkovra sig. Under tiden som vd på World Class gick han ett chefsutvecklingsprogram.

”En av lärarna var psykolog. Hon la märke till att jag tävlade hela tiden, och frågade vem jag försökte vinna över.”

Efter övningen fortsatte de prata.

”Under det samtalet förstod jag att mitt ständiga tävlande hade ett enda mål: att bli bekräftad av min far, den far som hade svikit mig.”

Det blev ännu en vändpunkt för honom.

”Jag hade alltid värderat andra, jämfört mig med dem. Jag ville alltid vara bäst, vinna varje strid.”

I det ögonblicket rann allt det av honom, som om han kunde lyfta bort en tyngd från sitt inre.

”Jag blev lugn. Jag behövde inte tävla, jag räckte som jag var. Min självkänsla steg som en raket.”

Efter det samtalet slutade han värdera andra. Konflikter, som han tidigare skytt, kändes inte längre hotfulla. Han lärde sig att skilja på sak och person.

”Jag blev en mer empatisk chef, men också tydligare. Jag var inte längre orolig för att någon skulle tycka illa om mig utan kunde prata med medarbetare också om obehagliga saker.”

Också hemma, med familj och vänner, blev relationerna bättre. Svartsjukan, rädslan för att hustrun skulle lämna honom, försvann.

I slutet av 2009 sa Pelle Johansson upp sig. Men innan han lämnade World Class skulle han åka till Polen en vecka för att tillsammans med ägaren Ulf Bengtsson avsluta ett projekt.

Några dagar före avresan åt han middag med några av sina medarbetare. De skildes och Pelle Johansson skulle ta en taxi till hotellet.

Han vaknade på intensiven vid S:t Görans sjukhus med ena armen i gips. Han mindes inte vad som hänt, hur länge han varit medvetslös.

Polisen hade kört honom till sjukhuset. De hade ansett att han var så illa däran att de inte ville låta honom vänta på ambulans. Senare fick han veta att två män hade slagit och sparkat honom och att en av dem hade hoppat på hans huvud.

En arm var bruten, han hade blödningar i ett knä, höger ansiktshalva var intryckt och käken krossad.

”Det var meningen att jag skulle flyttas till Kungsbacka sjukhus, men det blev ett missförstånd, så jag åkte till Polen som planerat …”

Mer än en vecka hade gått när Pelle Johansson kom hem. När hans hustru fick se honom fick hon en chock. De åkte direkt till sjukhuset, där han blev opererad.

”Då började tankarna komma: Varför är jag 55 mil från mina barn under deras uppväxt?”

De två sista åren på World Class hade han arbetat med företagets utländska franchisetagare. Hans tid med familjen, sin fru och två döttrar, i Åsa utanför Kungsbacka hade blivit allt mindre. I flera år hade han veckopendlat till Stockholm, och ovanpå det gjort resor i Europa. Det slet både på honom och familjen.

En kort tid efter misshandeln fick han ett erbjudande från Feelgood om att bli vd för Hagabadet. Först tog han det mest som en kul grej – där hade hans hustru arbetat.

”Men när jag berättade det för min fru sa hon: ’Du säger väl ja, tänk på dina barn, du vet ju inte hur länge du lever’.”

Så i maj 2010 började han som vd på Hagabadet. Anläggningen hade då haft åtta vd:ar på tio år, alla hade misslyckats med att få lönsamhet.

Det var en tuff utmaning. Först gällde det att få medarbetarnas tillit, att få dem och kunderna att tro på att han faktiskt skulle stanna mer än ett halvår.

Han jobbade hårt med attityder och tydliga målbilder.

”Mål måste vara begripliga för både hjärnan och hjärtat. Mina medarbetare måste förstå varför vi gör det vi gör. Och med rätt inställning, rätt attityd, går det att flytta berg fast alla säger att det är omöjligt. Jag försöker förmedla just det, att det är möjligt att göra det omöjliga.”

Ett år efter att Pelle Johansson hade tagit över som vd gick Hagabadet med vinst. Då hade han också varit tvungen att säga upp flera av cheferna.

”Alla utom en har kramat mig innan vi har lämnat rummet. Bara en person har gått i affekt. Det är ett misslyckande för mig.”

Pelle Johansson har stängt dörren till det som var hans barndom. Han har skapat sin egen framtid, långt från den värld där han var förutbestämd att bli en loser som sin far.

”Allt jag har gjort, har jag gjort för att slippa komma tillbaka dit.”