Palmstierna talar ut om kriserna

Han halvsprang genom Stockholm från SEB:s huvudkontor på Kungsträdgårdsgatan till hemmet på Karlavägen, jagad av journalister som absolut ville ha hans kommentar.

Väl hemma lyckades han inte få igen dörren, eftersom en reporter från Sveriges Television satte foten emellan. Han stod anklagad för att avsiktligt ha satt en låg hyra på den övernattningsbostad han hyrde av banken och därigenom skaffat sig en skattefördel.

Hur hade han hamnat här?
Han var ju SEB:s guldgosse, med en imponerande karriär som över tre decennier tagit honom från en tjänst på Stockholms Enskilda Banks kreditavdelning till rollen som koncernchef. På vägen hade han som vd varit en av hjärnorna bakom fusionen med Skandbanken.

Som en del av släkten Wallenberg – hans mamma var kusin med Marcus Wallenberg – var det självklart att han skulle jobba på banken. »Jag drömde inte om att göra något annat än det«, säger han.
Nu löpte han gatlopp. Bokstavligen.

Och inte blev det bättre av att Peter Wallenberg, familjens huvudman, Marcus Wallenbergs arvtagare och bankens vice ordförande, tog sin hand från honom genom att inte ens vilja diskutera det han stod anklagad för.

Några veckor efter språngmarschen, en söndag i oktober 1989, knackade han på hemma hos bankens ordförande Curt G Olsson och meddelade att han lämnade sin post.

Nu, 20 år senare, sitter han vid ett bord i en hotellmatsal i Stockholm, ett längre stenkast från den forna arbetsplatsen på Kungsträdgårdsgatan 8, och fingrar på sin bok »Jacobs stege – triumfer och nederlag i en bankmans liv«.

Han är på tillfälligt besök i huvudstaden för att sköta något av de styrelseuppdrag han numera ägnar en del av sin tid åt. Om bara en liten stund ska han åka hem till Skåne och Maltesholm, det slott som har varit den röda tråden i hans liv.

Berömda män som ska summera sin karriär brukar anlita någon som sköter själva skrivandet åt dem. Inte Jacob Palmstierna. Han har skrivit sina memoarer själv.

Titeln är lite missvisande. En stege sträcker sig från marken mot himlen i räta linjer, men den resa som »Jacobs stege« skildrar har egentligen varit allt annat än rak. Den har slingrat sig fram, via en lång rad chefsposter och gett honom ett enormt stort nätverk. Personregistret längst bak skulle lika gärna kunna kallas för en förteckning över Sveriges mest kända chefer, finansmän och politiker.

»Ja, det är en spännande resa jag har gjort genom livet, en resa som kanske gått fortare för mig än vad den skulle ha gått för någon annan eftersom jag var släkt med Wallenberg.«
Det är naturligtvis det bistra avskedet från SEB och familjen Wallenberg som symboliseras av ordet »nederlag« i bokens undertitel. Men även om han inte visste om det den där förmiddagen när han sprang ifrån journalisterna så skulle triumfen inte vara särskilt långt borta.

Knappt ett år efter avhoppet från jobbet som koncernchef för SEB friades Jacob Palmstierna från alla misstankar om skattebrott i Stockholms tingsrätt. Några månader senare ringde företagsledaren Björn Wahlström och förklarade att »jag har lovat finansministern att du och jag ska fixa Nordbanken. Är du med?«.

När han talar om sin comeback i bankvärlden kallar han det för »Guds lycka«.
»Det var modigt av finansminister Allan Larsson att ta in mig. Ingvar Carlsson var inte så entusiastisk, vilket inte var konstigt. Jag var ju den minst socialdemokratiska personen man kunde hitta«, säger han.

Nej, en man med eget slott och adligt blod stod förmodligen inte högst upp på en socialdemokratisk statsministers önskelista.
»Men jag tror att de kände att jag var lojal. Jag är lojal mot ägaren så länge jag är kvar i organisationen«, säger han.

När Jacob Palmstierna tillträdde som styrelseordförande på Nordbanken var banken »the poor of the four«, den fattiga av de fyra stora bankerna.

I dag är banken, efter sammanslagningar med banker i Finland, Norge och Danmark, norra Europas största bankkoncern. Nordea, som banken heter sedan 2001, har ett börsvärde som är ungefär lika stort som de tre andra svenska bankerna tillsammans.

Jacob Palmstierna är noga med att ödmjukt vifta undan sin egen betydelse för denna ekonomiska utveckling. Men inget kan dölja hur stolt han är över detta verk.
Han har sett kriser komma och gå. Det som hände i Sverige i början av 1990-talet när han kom till Nordbanken, påminner rätt mycket om den finanskris som pågår just nu.

»Allting går igen. Men den här gången har det gått lite fortare, mycket tack vare att kommunikationen är så snabb. Nu har vi ju världsnyheterna direkt in på kroppen, det går inte att komma undan«, säger Jacob Palmstierna och håller upp ett dagsfärskt exemplar av Financial Times.

Jacob Palmstierna menar att det inte bara är önskvärt med ett aktivt chefskap i kristid. Det är också lättare.
»Den chef som inte inser att han har större chans att ändra på saker under en kris är inte vuxen sin uppgift«, säger han.

»Yttre hot för samman människor. Se till att ta tillvara den atmosfären, de förväntningar som finns. Medarbetarna är medvetna om att det krävs förändring i kristid och har därför lättare att acceptera det. Det är ju mycket svårare att skära ner när det går bra.«

Kriser skapar också förväntningar. En organisation känner av att något är på gång, även om det inte kommit några varsel.
»Den chef som inte kan leva upp till de förväntningarna tappar förtroende. Sanningen är det bästa vapnet. Se medarbetarna i ögonen och säg ’det här är nödvändigt’.«

Så gjorde han själv på Nordbanken. Den pågående finanskrisen och en osund kreditkultur hade lett fram till att 1 300 personer var tvungna att sägas upp. Annars skulle hela företaget gå omkull. Fackets representant protesterade inte ens med en fnysning.

»De visste hur psalmerna gick i de egna leden. De förstod att det handlade om att rädda jobben för dem som var kvar.«
Trots ett vänligt och varmt leende och en gentlemannamässig framtoning hävdar Jacob Palmstierna att det inte är »hans natur att vara en bussig typ som alla gillar«.

En tuff chef, med andra ord.
»Men jag tror att man respekterar det jag tror på«, säger han.

Som styrelseordförande har Jacob Palmstierna stöttat sina verkställande direktörer, fram till det ögonblick då han har varit tvungen att be dem lämna sin post. Han har gränsen klar för sig och försöker att inte lägga sig i för mycket. Vid de tillfällen då det ändå händer förväntar han sig att vd säger ifrån.

»Vd ska känna sig fri«, säger han.
Att vd och styrelseordförande skulle kunna vara samma person, så som det förekommer i USA, tycker han är »av ondo«.

»Jag tror på den svenska modellen. Om det inte finns en styrelseordförande, vem övervakar då bonusar eller risktagandet? Det är ju just det som har fallerat på den amerikanska marknaden«, säger han och poängterar att han inte tror på bonussystem.

»Det har bara kortsiktiga, negativa effekter. Cheferna kasserar in och går vidare«, säger han, men påpekar att det i framtiden kommer att bli svårt att få tag på chefer utan att betala i »de här destruktiva formerna«.

Under åren runt 1980, efter att Stockholms Enskilda Bank fusionerats med Skandbanken, hade koncernen först fyra och sedan fem verkställande direktörer. En av dem var Jacob
Palmstierna. Var SEB en pionjär för delat ledarskap? Nej, knappast.

»Det var inte någon bra modell«, säger han med betoning på »inte«.
»I slutänden är ansvar en uppgift för en individ. Att dela på ansvaret håller inte i kris.Det finns alltid ett element av konkurrens. Det är lätt att skicka fram någon annan för att fatta de obekväma besluten«, säger han.

Den chef som har varit med om kriser talar med större auktoritet.
»Man kan ha en teoretisk insikt om att det kan gå åt helvete. Men har man inte varit med om det kan man inte bli tillräckligt övertygande«, säger Jacob Palmstierna och konstaterar att »det är därför det kommer nya kriser«.

»Att man ska lyssna på varningar är bara teori. I Sverige väntar vi bara på att cheferna ska sluta, så att nästa nivå får göra som den vill«, säger han.

Wallenbergarna har för vana att avgå från sina operativa roller när de är i 50-55-årsåldern. Men sedan sitter de kvar och styr i egenskap av styrelseordförande eller »hedersstyrelseordförande«. Det var med den sistnämnda titeln som Marcus Wallenberg styrde sitt imperium fram till sin död 1982.

Jacob Palmstierna håller med om att Marcus Wallenberg inte var något framgångsrikt exempel på att släppa ifrån sig sitt ledarskap.

»Jacobs stege« dignar av berättelser om denne legendariske finansman, som stärker bilden av honom som en hårdhänt diktator som alltid satte affären i första rummet, och som ville ha kontroll på minsta lilla detalj, men som heller aldrig gav upp. Han var Jacob Palmstiernas mentor.

Trots de buffliga och kalla sidorna var han ett föredöme när det gäller värderingar och ideal. Jacob Palmstierna gör en jämförelse med de amerikanska banker som har belånat sina egna lån.

»Då är man ingen ansvarsfull kreditgivare, då sviker man sina ideal. Det gjorde inte Marcus Wallenberg«, säger han.

Jacob Palmstiernas tre egna barn har inte följt i hans fotspår. Visserligen arbetar yngste sonen Niclas som Nordenchef för Tele2, men han har medvetet valt att hålla pappa borta från sin karriär.
»Han vill gå sin egen väg . Det har han lyckats med. Det är bra för hans självförtroende«, säger Jacob Palmstierna.

Han vet.
Rollen som styrelseordförande i Nordbanken gav honom möjligheten att för första gången leda en verksamhet utan familjen Wallenbergs inblandning.

»Hur det kändes? Härligt! Befriande! Jag lärde mig enormt mycket av familjen Wallenberg, men nu fick jag möjligheten att stå på egna ben.

Jacob Palmstierna tycker själv att han kom in för snabbt i sin karriär. Men Marcus Wallenberg kände av sin egen höga ålder och såg en bra arvtagare i Jacob.
»Han var av åsikten av att en familjemedlem har en högre grad av lojalitet«, säger Jacob Palmstierna.

Hur är det att vara snart 75 år och fortfarande yrkesverksam? Befriande, verkar Jacob Palmstierna tycka.

»Man har större möjlighet att hävda obekväma synpunkter. Man behöver inte fundera över nästa karriärsteg, för man har dem alla bakom sig. Jag behöver inte ta någon hänsyn«, säger han.
Han tänker inte dra sig tillbaka till gungstolen.

»Jag njuter av att samverka med professionella människor. Det är stimulerande och nyttigt. Jag mår fysiskt bättre av det«, säger han.
Förutom ett par styrelseuppdrag ägnas all tid åt egendomen som funnits i familjens ägo sedan 1600-talet.

Du representerar en generation chefer som har tagit stort ansvar för kommande generationer. Är det den sista i sitt slag?

»Nej, jag tror inte det. Värderingarna har förändrats. Det egna jaget har fått tydligare fokus. Det positiva med det är att familjen kommer i fokus på ett annat sätt. Det ser jag på mina egna barn. De prioriterar sina familjer. För min generation var karriären det primära. Hade vi tur hade vi tid att komma hem till jul.«

Var du själv likadan?
»Javisst, i allra högsta grad.«
»Men vi ska komma ihåg att det var andra tider. Man resonerade så. Och jag tror att Marcus Wallenbergs bitvis brutala metoder ska ses i ljuset av det sättet att tänka.«