Med Gud som chef

Biskopens residens, den gamla gården Östrabo, ligger på en kulle med utsikt över Växjö centrum. En gul träbyggnad med faluröda flyglar höjer sig över taknockarna. Här stod en gång Esaias Tegnér och tittade ut genom fönstret och ondgjorde sig över ­staden, som han kallade »rävhålan« och där han var biskop i 20 år.
Det är just i Tegnérrummet som Jan-Olof Johansson tar emot. Ny på ämbetet men gammal i Växjö stift där han började som präst för många år sedan.

Han tillträdde som biskop i vintras efter en tids turbulens. Förre biskopen hade hamnat i konflikt med några medarbetare vilket ledde till polisanmälan och utredningar.
»Min företrädare på biskops­stolen sa upp sig efter bara 3,5 år. Det har knappast hänt tidigare.«
Jan-Olof Johansson, tidigare domprost, valdes av en majoritet till ny biskop i november 2010.
»Jag blir inte så mycket bättre än så här. Det var inte svårt att gå in efter min företrädare. Det gamla var avklarat. Jag bestämde mig för att gå in i rollen som biskop på mitt sätt«, säger han.

Hans ledarskapsförmåga sattes på prov direkt. Och han fick ingen enkel start: En av de anställda, en kvinna som arbetade inom kyrkans barn- och ungdomsverksamhet, dömdes för medverkan i den uppmärksammade barnpornografi­härvan med 23 kvinnor och en man inblandade.

Dramatiken kring den kvinnliga medarbetaren i en av församlingarna påminde om ett »Knutby« i miniatyr. Mediepådraget var stort och allmänheten rasade.
»Kvinnan var anställd i den lokala församlingen och det är den som har det fulla arbetsgivaransvaret. Under polisutredningen avstängdes hon från sitt arbete med barn- och ungdomsverksamheten. Hon valde att snart säga upp sig själv. Detta ärende speglar svårigheten i den kyrkliga organisationen.«
»Det inträffade har haft stor betydelse både för Växjö stift och kyrkan. Press, radio och tv ringde både den berörda kyrkoherden och mig.«

Jan-Olof Johansson fick förklara att hans uppgift är att vara rådgivande och stödja kyrkoherden.
»Men när något sådant här händer hamnar jag som biskop trots allt i fokus. Därför förklarar jag för mina kontraktsprostar att det är viktigt att informera mig om allt som händer ute i församlingarna«, säger han.
De arbetsrättsliga åtgärderna däremot, måste ske lokalt.

»Om en präst eller diakon, som är vigd av biskopen, gjort något som grovt skadat kyrkans anseende kan domkapitlet bestämma att han eller hon inte längre får utöva sitt ämbete«, säger Jan-Olof Johansson.

Nästa problem som satte biskopens ledarskap på prov var nästan lika känsligt: homovigslar.
En av biskopens präster ville bli av med sin vigselrätt. För det hade domkapitlet gett honom en erinran. Enligt äktenskapslag­stiftningen beslutas vigselrätten av kammarkollegiet. Svenska kyrkan har ansökt om vigselrätt för prästerna.

Men en präst i Växjö stift ville markera mot att kyrkan nu viger par av samma kön. Han vände sig till kammarkollegiet och begärde att få bli av med vigselrätten.
Samtidigt överklagade han domkapitlets erinran, men domkapitlet fick rätt. Reglerna säger att ingen behöver viga mot sin övertygelse, så därför hade denne präst inte behövt avsäga sig vigselrätten för att slippa viga samkönade par. Men han ville markera.
»Prästen fick sin erinran och domkapitlets beslut står fast efter överklagandet. Därmed görs inget mera åt denna sak«, säger biskopen.
Så här är biskopens ledarskap upplagt i praktiken: Svenska kyrkan är decentraliserad. Prästerna och medarbetarna är anställda lokalt av varje församling. Biskopen i stiftet är inte deras arbetsgivare. Biskopen leder kyrkan; han ansvarar för den andliga verksamheten och prästviger präster och diakoner. Biskopen är ordförande i stiftets domkapitel, en inomkyrklig domstol.

Tillsammans med domkapitlet utövar biskopen tillsyn över präster och diakoner. Dessa har ansvar för hur de predikar och beter sig inför domkapitlet och biskopen.
En präst eller diakon kan bli anmäld till domkapitlet och om de anses ha felat i sin yrkesutövning kan de straffas eller få andra påföljder; erinran, prövotid eller fråntas rätten att utöva sitt ämbete. Fråntas de rätten att utöva ämbetet är det den lokala församlingens uppgift att hitta en annan arbetsuppgift till dem. De har ingen ­möjlighet att få en annan präst- eller diakontjänst inom Svenska kyrkan.

Biskopen har Gud som chef, även om han inte direkt uttrycker det just så:
»Vilket mandat man har som chef och ledare hänger samman med det förtroende man kan skapa inom organisationen. Biskop och präst är andliga ledare som ska förkunna och sprida det kristna budskapet. Det andliga ledarskapet har en annan dimension, men när jag pratar med andra chefer inser jag att vi alla har liknande problem när det gäller att leda människor«, säger Jan-Olof Johansson.

Biskopen är även ordförande i stiftsstyrelsen som leder stiftets arbete. Stiftet anställer präster och andra medarbetare, allt från ekonomer till jägmästare och administrativ personal.
»Där har jag ett personal­ansvar som ledare«, säger JanOlof Johansson.

Biskopen är inte arbetsgivare i relation till präster och diakoner. Det betyder att som biskop måste man bygga förtroende för att kunna leda.
»Det finns en tradition att se biskopen som ledare men konkret är det en fråga om förtroende om man tar till sig det biskopen säger. Jag kan inspirera men inte peka med hela handen och bestämma att prästerna ska göra si eller så. Min viktigaste uppgift är att uppmuntra samtidigt som jag leder«, säger han.

Men makten då? Kungen, prästen och doktorn har ju av tradition varit makt- och myndighetspersoner som folk sett upp till och varit rädda för. Denna ordning har förändrats, enligt biskopen.
»Mitt valspråk är ’Glädje för hela folket’. Det har jag hämtat från Julevangeliet. För mig är kristen tro väldigt mycket glädje, trots allt elände ger tron en grundtillit i tillvaron«, säger han.

På frågan om han kan vara tuff och hård i sitt ledarskap svarar han:
»Besluten kan vara drastiska och stränga, och i vissa fall innebära att en präst eller diakon förlorar möjligheten att vara präst eller diakon.«

Den kristna traditionen är gammal, tusen år i Sverige. Lång tid rådde kyrkoplikt, alla skulle döpas och konfirmeras i Svenska kyrkan. Det har krävt en stor, omfattande och välfungerande organisation. Någon marknadsföring har inte behövts. I dag blåser andra vindar.
»I och med kyrkans skiljande från staten måste vi inom kyrkan tänka nytt och förmedla den kristna tron och gemenskapen mer aktivt. Vi måste väcka intresse för att söka sig till och vara kvar inom kyrkan. Då måste vi visa att vi erbjuder en relevant gemenskap.«
»Det är helt avgörande hur vi som kyrka förhåller oss när vi möter människor och förmedlar kyrkans innersta tro. Det kräver stor öppenhet och är en spännande utmaning. Vi människor är olika och vi förändras över tid. Det finns perioder när vi vill gå i kyrkan och vara med i mässan och det finns andra perioder när vi vill vara för oss själva med vår andlighet. Stanna hemma eller gå ut i naturen«, säger Jan-Olof Johansson.

I många fall, säger biskopen, tror människor att de behöver prata med en präst när de i själva verket behöver människor att vara tillsammans med.
»De församlingar som når störst framgång är de som anpassar sig till den miljö där man verkar.«

Jan-Olof Johansson har rest mycket. Det ger nya perspektiv. Han möter gärna före­trädare för andra religioner för att se vad man kan göra tillsammans.
För 40 år sedan kom han till Jerusalem första gången och har rest dit varje år sedan dess.
»Vi stödjer bland annat en skola för flickor, ett fredsarbete i det lilla. Vi vill vara med och bygga broar i det palestinska samhället. Jag var nyligen i Costa Rica där vi samarbetar med en liten luthersk kyrka. De är öppna för alla, för de utstötta, hiv-smittade och homosexuella. Deras biskop säger: »Vi är inte en kyrka för de fattiga, vi är de fattiga.«

I september invigde biskopen utställningen »Embrace« på Smålands museum i Växjö, tillsammans med en imam och en rabbin. Strax efteråt predikade han i Storkyrkan vid riksdagens högtidliga öppnande tillsammans med samma rabbin och en annan imam.
»Det är viktigt att bygga broar. Det handlar inte om att göra avkall på sin egen tro utan att mötas i det gemensamma«, säger Jan-Olof Johansson.
»Vi lovar Gud på olika tungomål, rabbinen, imamen och jag, men har mycket gemensamt i vår gudstro.«

I Storkyrkan predikade han om Sackéus som ville se Jesus, en man som levde ett annorlunda liv. Därför klättrade han upp i fikonträdet. För att bli mer vidsynt.
»Det behöver vi alla fortfarande göra för att få bredare perspektiv och se varandra.«