Lediga chefsjobb
Alla chefsjobb

Margot Wallström om framgång och misstag

Okategoriserade
Publicerad

Margot Wallström står i hotellfoajén med rullväskan i högsta hugg. Hon har varit på ett styrelsemöte med Idea, Institute for Democracy and Electoral Assist­ance, ska bli upphämtad av en taxi om drygt en timme för att åka till en tv-inspelning och hon har inte ätit frukost.

Nu är klockan två.

Är det okej om vi pratar medan hon äter något?

Tio minuter senare sitter hon vid ett bord i hotellets restaurang, som egentligen är stängd, och fingrar på omslaget till boken som bär hennes namn och som berättar hennes historia. Det har gått två dagar sedan boken kom ut och hon jagas av alla.

Hon säger att hon under somma­ren har fått 400 intervjuförfrågningar.

Margot Wallström betraktar Lotta Kühlhorns omslag med en rynka i pannan.

”Jag ville inte vara på framsidan. Jag hoppades att det skulle vara ett snyggt spejsat omslag, något designat. Det skulle vara en snygg bok. Men där gav jag mig till slut.”

Överhuvudtaget är boken re-sultatet av envishet och övertalning från förlagets sida. Och åtskil­liga kompromisser från huvud­­personen.

”Jag har varit motsträvig mot det här från första stund”, säger hon.

Att hon till slut gav med sig beror på att det skrivits så få böcker om kvinnliga politiker.

Boken följer henne från uppväxten i Kåge utanför Skellefteå, via riksdagsdebuten 1979 till hennes tid i New York som FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter. Den är skriven av författaren Bengt Ohlsson.

Förutom att följa henne under vardagen i New York finns här också beskrivningar av uppväxtens Norrland varvat med en rapport från Nya Guinea, som får illustrera de frågor som varit Wallströms vardag under hennes år i FN; sexuellt våld mot kvinnor som ett militärt vapen i konflikter.

Margot Wallström utstrålar stark integritet och en jordnära öppenhet på samma gång. Alltid nära mellan allvar och skratt.

Under bokens allra första sidor berättar Bengt Ohlsson om hur Margot Wallström utan att blinka lånar ut sin mobiltelefon till Bengt Ohlsson, trots att den är fylld av ­personliga sms och kontaktupp­gifter.

”Sen ligger de där i inkorgen, mina sms och Margots, sida vid sida. Mina kontakter och hennes. Jag skulle kunna läsa alla hennes privata sms om jag ville”, skriver han.

Margot Wallström är inte rädd att hennes öppenhet skulle undergräva hennes auktoritet.

”Jag har inte berättat allting. Det här är inte hela mitt liv på något sätt. Det är ett sorts utsnitt. Att vissa saker har blivit stora i boken har med tillfälligheter att göra.”

”Och vid min ålder har jag inget att förlora. Jag har inte en massa prestige längre”, säger hon.

”Jag har inte någon sådan roll i dag. Jag är inte minister i dag, jag har ingen anställning, jag behöver inte tänka på det. Då var det vik­­tigare att skydda människor som medverkar i boken än att tänka på mig själv”, säger hon.

Margot Wallström har vana av att vara ledare med en stor öppenhet. Hon vet att de elaka synpunkterna kommer som ett brev på posten. Eller som en anonym kommentar på internet. Som en av de första politikerna med en egen blogg fick hon tidigt bekanta sig med nätmobbarna. Det här var i slutet av 1990-talet då hon för första gången kom till Bryssel.

”Jag vet att folk kommer att vara elaka, att man alltid får sådana kommentarer. Jag undviker det. Jag bryr mig inte om kommentarer på nätet eller i aftontidningarna. Jag skiter i det faktiskt.”

Att smickra Margot Wallström med att öppenheten skulle vara ett utfall av mod fungerar inte.

”Än så länge tycker jag inte att jag har varit särskilt modig. Kanske galen snarare, som gick med på det här”, säger hon.

Och även om öppenheten i dag kan framstå som en röd tråd genom Margot Wallströms ledarskap är hon inte säker på att hon skulle ha agerat likadant om hon fick göra om alltihop.

Hon minns ”helt groteska grejer”:

”Jag skulle inte göra saker som jag gjorde som ny minister, att vara med i lekprogram och så. Och jag skulle inte släppa in folk hemma och vara med i matlagningsprogram.”

Arbetet med boken har gett henne tillfälle att få tala till punkt om konflikten med Göran Persson, något som hon annars är väldigt trött på. Deras relation har betydligt fler ljusa ögonblick än mörka, ändå är det konflikten 1998 som alltid brukar tas upp, menar hon.

”Jag var väldigt noga med att ta upp hur lika jag och Göran Persson är i många avseenden, hur mycket roligt vi har haft och hur många saker som jag faktiskt beundrar hos honom”, säger Margot Wallström.

”Vi har en gemensam historia, vi har suttit tillsammans i utbildningsutskottet och suttit och klagat på gubbväldet. Men jag tycker att han blev blind för de dåliga sidorna i hans ledarskap. Vi har helt olika syn på hur man ska vara som ledare.”

Vad tog hon med sig för lärdomar?

Att man är i underläge när man är ny. Att stå på sig och vara rakare och tuffare i alla situationer.

”Det är först nu, när jag är 58 år gammal, som jag känner att jag inte behöver smila in mig, jag behöver inte vara snäll jämt, jag kan vara mycket rakare och orädd. Men jag har aldrig varit rädd för konflikter”, säger hon och radar upp exempel på sådant som låg på hennes bord som socialminister: steriliseringsdebatten, äldreomsorg, tandvårdsreform.

”Vi hade massor med kontroversiella frågor där jag var aktiv och tog ställning. Jag har aldrig varit rädd för det. Men jag har tyckt illa om det som har med maktpositionering att göra. Och jag har varit dålig på det! Jag har inte riktigt gillat att spela det spelet. Och då blir man feg och så blir man ändå en spelare.”

Margot Wallström äter i korta tuggor av sin sallad mellan utläggningarna.

”Såg du förresten att Britt Mogård dog i somras?”, frågar hon när samtalet har glidit in på hennes tidiga år inom politiken.

”Mot henne hade jag min första debatt”.

Och så berättar hon: Inför mötet med den moderata utbildningsministern var den nyblivna riksdags­­­politikern så nervös att hon inte hade klarat av att äta upp sin lunch.

I stället tog hon med sig en smörgås och en tomat.

Smörgåsen åt hon upp på väg till plenisalen, tomaten la hon på sin bänk, för att spara till senare.

Men när hon bläddrade i sina papper råkade hon komma åt tomaten så att den åkte ner på golvet. Den började rulla längs det sluttande golvet.

Den stannade inte förrän den nått ända fram till talarstolen.

”Jag trodde absolut att jag skulle få en hjärtinfarkt och dö. Jag satt som förlamad i min bänk.”

En partikamrat som såg det hela gick ner och plockade diskret upp tomaten och lämnade den till Margot. Han väste i hennes öra: ”Ser du inte att det är en moderat i talarstolen? Det är meningen att vi ska kasta tomater på dem, inte rulla.”

När hon var ny i riksdagen brukade vaktmästaren missta henne för en gäst, berättar hon.

”Jag blev alltid inföst i gruppen av besökare som råkade vara där just då. De trodde inte att jag hörde hemma där”, säger hon.

Även om det har gått lång tid är hennes drivkrafter ungefär desamma som då. Hon är resultatdriven.

”Jag har alltid varit pragmatisk. Jag har inte varit teoretikern som gillat att sitta och harva i evigheter om de politiska filosofiska aspekt­erna. Jag vill hellre att det ska bli praktiska förändringar. Men jag är också en kompromissvillig person. Man måste se till det som förenar oss, med syfte att få fram ett resultat. Hellre kompromissa och få något gjort än att enbart vara principfast och vinna någon sorts moralisk seger men ingenting förändras. Så har det förblivit”, säger hon.

Hon ser sig själv som en bra team­byggare. När hon påbörjade sitt FN-­­uppdrag fick hon bygga upp allt från grunden.

”Det är en sak jag lärt mig. Du börjar med att ta reda på vad det är du vill ha uträttat. Lär dig så mycket som möjligt i sakfrågan, sätt din egen dagordning och börja sedan jobba. För mig blev det mycket tydligare vad jag ville få gjort och då hittade jag en trygghet i det. Utifrån det har jag valt mina medarbetare.”

”Jag har fortfarande kontakt med i stort sett alla team som jag har jobbat med, från socialdepartementet och framåt. Jag saknar mina medarbetare väldigt mycket.”

Men hon förnekar inte att hon också kan vara en skitstövel. Det finns samtal som hon ångrar, när det gått för fort och hon inte tänkt igenom saker ordentligt.

Hennes viktigaste misstag? Det måste hon fundera på.

”Jag har sparkat folk på ett sätt som jag borde gjort annorlunda”, säger hon, utan att gå in på konkreta exempel.

”När du är en offentlig person är du under en sådan press. Det tar fram det bästa och det sämsta ur dig.”

” Vissa dagar är man så stressad att man bara är jättejobbig att ha med att göra. Och så finns det dagar när man är på topp, man måste skärpa sig och vara på tårna hela tiden. Jag ska inte framställa mig själv som någon hjälte. Jag tror att jag är jättejobbig och stressad.”

”De flesta tror att jag är snäll. Så ser de inte att jag i själva verket är oerhört envis och kan veta hur jag ska få min vilja fram”, säger hon.

För några år sedan skrevs en annan bok om Margot Wallström, som beskrev hennes ledarskap och hennes gärning i Bryssel i mindre smickrande ordalag.

Två dagar tidigare har samma författare i en debattartikel kommenterat hennes sätt att berätta sin egen historia.

Författaren skriver att Margot Wallström med hjälp av Bengt Ohlsson har ”fulländat sin egen självbild”.

Bryr sig Margot Wallström om hur hon framställs?

Svaret kommer efter en tiondels sekund.

”Jag skiter fullkomligt i bilden av mig. Jag önskar egentligen bara att få vara ifred och få göra ett bra jobb. Jag bryr mig inte ett enda dugg om det. Nej!”

Margot Wallström ser inte irriterad när hon säger det, men får en vass röst.

”Jag tycker att man ska sträva efter att vara en bra människa. Det enda jag önskar är att få ha något meningsfullt att hålla på med. Jag gillar att jobba. Men … nej.”

Går det att bortse från bilden av sig själv?

”Är du en offentlig person så är pressen väldigt hård på dig. Det blir tuffare och tuffare för politiker i dag. Jag har varit väldigt glad över att få vara på avstånd, att inte vara i allt det där. Jag har ju bott utomlands i tretton år”, säger Margot Wallström.

I en intervju har Bengt Ohlsson sagt att han ställt frågan om varför Margot Wallström aldrig blev Social­­demokraternas partiledare ”så många gånger att hon säkert tyckte att jag var en idiot”.

Hur trött är hon på den frågan? Margot Wallström svarar ”sååå trött” och låtsas kräkas.

Hur länge kommer hon att få dras med den frågan?

I stället för att svara påbörjar Margot Wallström ett anförande om varför hon inte blev partiledare, som om hon har förberett ett standardsvar inför de 400 intervjuerna: Fel tidpunkt. Fel känsla. Inte tillräckligt starkt driv. En tjänst som kräver sin angelägenhet.

”Man kan inte tvinga sig in i något för att det är plikten som kallar. Hade det kommit några år tidigare eller några år senare hade läget kanske varit annorlunda, men just då var det fel”, säger hon.

I Margot analyserar Bengt ­Ohlsson hennes beslut genom att dra paralleller till hennes far Manfred. Han var en hängiven jägare, men trivdes bäst med att få sitta i jakttornet och bara titta på. Han deltog utan att riktigt delta.

Är det en jämförelse som Margot Wallström skriver under på? Ja, känslan av att ”ingen jäkel ska få bestämma över mig” känner hon igen från sin far.

”Det var likadant med schackklubben. Pappa var jätteduktig på att spela schack, ända fram till att det blev för mycket krav. Då ville han inte spela längre”, säger Margot Wallström och fyrar av den retoriska frågan ”kan man inte få vara sådan?” utan att sedan invänta något svar.

”Jag vill känna att jag bestämmer över mitt eget liv. Ingen ska komma in och styra”, säger hon.

Så varje gång du får frågan kommer du lite längre bort från ett ja?

Margot Wallström skrattar och lägger handen på boken.

”Ja, det tror jag. Jag säger nog ’aldrig någonsin’ efter allt det här.”

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden