Lediga chefsjobb
Alla chefsjobb

Lars-Erik Holm får bottenbetyg

Okategoriserade
Publicerad
Lars-Erik Holm.

Mötesrummet ligger på femte våningen, alldeles intill generaldirektörens kontor. Det smala rummet, som har fönster åt tre håll, har fått det anspråkslösa namnet Grodan.

LÄS MER: Fler Cheftester

Hit kommer Socialstyrelsens utredare för att på tisdagsförmiddagar presentera sitt arbete och sina utredningar.

Under dessa dragningar sitter generaldirektören vid den ena kortsidan av det långa bordet, framför ett förgyllt pendelur från 1700-talet, som slår varje heltimme. Mitt emot honom, vid den andra kortsidan av bordet, sitter utredaren. Mellan dem finns stolar för ett tiotal chefer.

Det betraktades länge som något lustfyllt att få gå till Grodan och presentera sitt arbete.

Så är det inte längre. Numera framkallar klockans tickande kalla kårar hos utredarna. Grodan har fått ett nytt, inofficiellt namn.

Nu heter det Slakthuset.

Sedan Lars-Erik Holm tillträdde som generaldirektör för Socialstyrelsen i mars 2008 har det blåst snålt kring verket. Det berättas om hur erfarna utredare störtat gråtande ut ur Grodan, sågade till flisor av generaldirektören. Detta trots att utredningen har gåtts igenom av såväl en enhetschef som en avdelningschef samt en språkgranskare.

Det finns dessutom en lång rad mörka historier – somliga berättade offentligt i form av debatt- eller nyhetsartiklar i fackpressen – om medarbetare och chefer som råkat illa ut och antingen manövrerats ut eller har fått lämna sin tjänst på dagen.

Lägg därtill att det finns en flitigt läst blogg, skriven av signaturen »Gullan«, som under flera år har ägnat sig åt hård kritik mot Socialstyrelsens generaldirektör.

Det är uppenbart att Lars-Erik Holm inte är den populäraste ­killen i klassen.

Men så är det ju med chefer som vill något och som gör något. Lars-Erik Holm fick jobbet snarast för att han var en visionär med nypor hårda nog att kunna genomföra omfattande förändringar med.

Och sådana chefer kan omöj­ligen bli omtyckta av alla.

Uppdraget som generaldirektör för Socialstyrelsen är inte något lätt chefsjobb. Det anrika verket, som har Socialdepartementet som uppdragsgivare, ägnar sig åt att stödja, påverka och granska områdena socialtjänst, hälso- och sjukvård, hälsoskydd, smittskydd och epidemiologi. Socialstyrelsen samlar statistik, utvärderar och utför tillsyn inom hälsa, vård och omsorg.

Lars-Erik Holms uppdrag var bland annat att få socialtjänsten att samarbeta med sjukvården, något som ingen hade lyckats med på 30 år – »ett kamikazeuppdrag«.

»Det är inget lätt uppdrag, men han är själv övertygad om att han har lyckats«, säger en person inom organisationen.

Men det finns, som sagt, många som inte håller med Lars-Erik Holm på den punkten.

»Han talar tvärtomspråket. Han säger ’det ska vara högt i tak’, men det har aldrig varit lägre i tak än nu. ’Vi ska bli tydliga’, säger han, men det har aldrig tidigare varit så rörigt och konstigt. Det är så dimmigt att man knappt ser framför sig«, säger en medarbetare.

Det är väldigt lätt att dra den förhastade slutsatsen att de som i dag kritiserar Lars-Erik Holm är bakåtsträvande byråkrater som helst skulle vilja fika sig fram till guldklockan och pensionen. Bittra det-var-bättre-förr-typer i gråa kostymer, hämtade ur en Roy Andersson-film.

Men så gott som alla medarbetare som Chef har talat med berättar om hur de tog emot såväl Lars-Erik Holm som hans idéer med öppna armar. Det fanns en försiktig men samtidigt bred kritik mot hur arbetssättet och arbets­metoderna på Socialstyrelsen såg ut.

De flesta är också bra på att skilja på kritiken mot ledarskapet och synpunkter på de – inte sällan kontroversiella – beslut som har fattats under den nya ledningen.

Lars-Erik Holm ägnade sin första tid på det nya jobbet åt att kratta gången för omorganisationen genom att prata, lyssna och försöka förstå.

Trots att han var relativt okänd för de flesta framstod han om­­gående som en varm, förstående och omtänksam chef.

Efter några månaders lyssnande och skissande gjorde Lars-Erik Holm det han var anställd för: han plockade fram den stora släggan och drämde den rakt i Socialsty­relsens organisation.

Han ville skapa ett statligt verk som gjorde mer väsen av sig i debatten och som arbetade mer effektivt. Vägen dit skulle kantas av öppenhet och transparens. Stuprören skulle bort, organisationen skulle plattas till. Alla chefer fick söka om sina jobb för att visa sitt engagemang. Välklädd och välartikulerad formulerade han en bild av det nya Socialstyrelsen som fick många att jubla.

»Han sa att vi var experterna, han ville höra våra idéer, hans dörr skulle alltid stå öppen«, säger en medarbetare som var där och som refererar till Lars-Erik Holms anförande som »ett brandtal«.

I grund och botten är Lars-Erik Holm docent i onkologi. Under sjutton år hade han Radiumhemmet i Stockholm som arbetsplats, där han verkade som läkare. På Folkhälsoinstitutet prövade han vingarna som avdelningschef under 1990-talets första halva. Men det var när han blev generaldirektör för Statens Strålskyddsinstitut (i dag en del av Strålskyddsmyndigheten), som han klev in i ledar­skapets högsta division.

Det finns många paralleller mellan det som har hänt på Social­styrelsen och på Statens Strålskyddsinstitut. Där var uppdraget att förvandla forskningsinstitutet till en modern myndighet med tillsynsverksamhet. Och även där blev han snabbt betraktad som något av en frälsare; lyhörd med spännande idéer och smittande självförtroende.

Lars-Erik Holm fick positivt gehör för sina tankar och började i gengäld dela ut ansvar till med­arbetarna. För att platta till organisationen tog han bort en chefsnivå. Beslut fattades handlingskraftigt och snabbt.

Men efter ett tag började den platta organisationen anta formen av en pyramid. Den ledningsgrupp som han hade tillsatt isolerade sig allt mer från resten av verksam­heten och Lars-Erik Holm syntes allt mindre i den dagliga verksamheten. Ledarskapet blev otyd­ligare. Det utlovade medarbetar­ansvaret drogs tillbaka.

Till slut fattades inte ens besluten i ledningsgruppen, utan i en mindre grupp med förtroliga som samlades på generaldirektörens kontor. Kritiker var inte välkomna.

Lars-Erik Holm har följt samma mönster på Socialstyrelsen. Hans visioner och tankar har applåderats, men få är nöjda med det sätt som han har genomfört dem på.

Och den generösa takhöjden och de öppna dörrarna upplevs av många som tomt prat. Den första tidens delaktighet har ersatts av en känsla av toppstyrning. Besluts­fattandet har blivit ännu snabbare och svårare att ifrågasätta.

Pyramiden från Strålskydds­institutet har rests på nytt.

»Så länge det pågick ett förändringsarbete tyckte han att det var roligt. I en förvaltningsfas var det inte längre lika spännande, säger en person som arbetade som chef på Strålskyddsinstitutet under Lars-Erik Holm.

Det verkar som att Lars-Erik Holms behov av att koncentrera makten ökar i takt med att hans intresse för arbetsuppgifterna svalnar. Och i samma takt minskar hans förtroende för medarbetarna och han delegerar mindre.

Den som vill komma överens med Lars-Erik Holm bör, som någon uttrycker det, vara »följsam, lojal till 120 procent och inte ha avvikande åsikter«.

Lars-Erik Holm har slutit en järnring omkring sig, bestående av en handfull personer som han känner att han kan lita på. Flera av dem har han tidigare arbetat med på Strålskyddsinstitutet.

Här ligger grunden till ledarskapsproblemet på Socialstyrelsen, menar många som Chef talat med.

»Lars-Erik omger sig med människor som är katastrofer. Men det handlar inte om att han har dåligt omdöme, det är ett ledarskap som bygger på att ha människor omkring som aldrig går emot. De han har omkring sig är sådana som är beredda att göra allt för makten«, säger en före detta chef inom ­­Socialstyrelsen.

»Hur det var att jobba med honom? Man jobbar inte med honom. Han är isolerad. Vad som händer om man knackar på hans stängda dörr? Inget vet. För det gör man inte«, säger en person som har jobbat med Lars-Erik Holm.

Men där inne, i denna järnring, verkar fortfarande hans inledande löften leva. Därifrån rapporteras om prestigelöshet, god stämning och högt i tak. Och en lätt upp­givenhet inför frustrationen från dem som står utanför. Här är han coachande och energigivande.

»Det finns en myt om att det händer mer i ledningsgruppen än vad det faktiskt gör. Det har funnits en orealistisk förväntan på om­organisationen«, säger en person i den innersta kretsen.

»Man ligger bra till om man kan sin sak och för fram det på ett vettigt sätt. Han vill omge sig med talföra och engagerade personer, som påminner om honom själv, som han kan spegla sig i«, säger en annan honom närstående person.

Det finns med andra ord två helt olika bilder av Holms ledarskap. Dessvärre är det bara ett fåtal förunnat att få se den positiva.

Något som många – kritiker såväl som beundrare – vittnar om är Lars-Erik Holms stora intresse för detaljer. Eftersom han har stor arbetskapacitet synar han varje skrift in i minsta kommatecken.

I korridorerna brukar det lite skämtsamt sägas att den som vill få igenom sina idéer hos general­direktören ska se till att göra många stavfel, för då koncentrerar han sig bara på dem. Å andra sidan är det inte särskilt roligt att drabbas av generaldirektörens oförutsägbara vrede.

»Man kan ta en utskällning, men ofta är det ogrundat. Det kan handla om fel kommatering eller att marginalen inte är rak på högerkanten. Chefer är jätterädda för honom och koncentrerar sig mer på att säga saker på rätt sätt än på sakinnehållet«, säger en medarbetare.

Rädsla, ja. Många av historierna om Lars-Erik Holms ledarskap målar upp en Kafka-liknande stämning, där avvikande åsikter rapporteras till chefen, där ingen vet vem som är vän eller fiende och där alla till slut tiger för att rädda sitt eget skinn. Chefer har sett hur Lars-Erik Holm plötsligt har suttit på information som de berättat för någon annan i förtroende.

Bara enstaka personer blir för­vånade av frågan om den utbredda rädslan på Socialstyrelsen.

»Varför jag inte protesterar? Varför utsätta sig?«, säger en chef.

»Lars-Erik Holm betraktar åsikter som går emot hans egna som en ovänlig handling«, säger en annan.

Dessa historier vore kanske lätta att avfärda om det inte var för den arbetsmiljöundersökning som genomfördes på Socialstyrelsen i våras, som visar att knappt var tredje medarbetare har drabbats av psykosocial ohälsa på grund av faktorer i jobbet. Den visar också att sju av tio upplever att de inte kan påverka planeringen av sitt arbete. Fyra av tio säger sig inte våga komma med idéer.

Vad säger då Lars-Erik Holm själv om kritiken? Inte mycket. Han har i förbifarten nämnt bloggförfattaren Gullan under ett informationsmöte. Han sägs ha viftat bort arbetsmiljöutredningen med orden »nu går vi vidare«. Lika bra som han är på den externa informationen, lika tyst är han internt.

Kommunikationen sker i raka, lodräta kanaler, både uppåt och nedåt. När den når medarbetarna längst ner har den filtrerats till obegriplighet. Informationen som kommer från »golvet« filtreras även den, all kritik silas bort.

Men så länge Socialstyrelsen fortsätter att leverera ser inte uppdragsgivarna på Socialdepartementet någon anledning att klaga. Detta trots att ett stort antal chefer har slutat de senaste åren och att många söker sig därifrån (»naturligt i förändringstider«, lyder förklaringen från järnringen).

Utredarna på Socialstyrelsen slipper numera vara rädda för den tickande klockan i mötesrummet Grodan. Men det beror inte på han har lyssnat på kritiken eller mjuknat.

Nej, när Lars-Erik Holm blev varse om vad medarbetarna kallade rummet bestämde han att utredarna inte längre själva skulle lägga fram sina rapporter, utan deras chefer.

Avståndet mellan toppen på pyramiden och marken den står på blev därmed ytterligare lite större.

Fotnot: Ledarskapsbetygen på Lars-Erik Holm hittas i högerspalten.

Lars-Erik Holm svarar på Cheftestet:

»Mitt ledarskap måste kopplas till uppdraget. Svaga, utsatta och diskriminerade behöver vårt stöd allra mest. Socialstyrelsen genomgår den kanske största förändringen i myndighetens historia. En tuff utmaning. Jag inser att det tar tid. Allt kan inte genomföras smärtfritt med stöd av tusen anställda.

Ledarstil:
Jag är engagerad och vill mycket. När något är bra säger jag det, liksom när någon inte tar sitt ansvar. Rättssäkerheten i våra beslut ska öka. Vi ska säga samma sak i Malmö som i Umeå. Vi ska ha en dialog med medborgarna, och inte minst ska vi göra vassare inspektioner. De mest utsatta är de som vinner när personalen från 23 myndigheter lyckas skapa en gemensam kultur.

Delegering: 
Om våra beslut är otydliga – då petar jag. Jag läser alla rapporter innan de lämnar myndigheten, och vill att de ska hålla hög kvalitet. Ledningsgruppens uppdrag är att styra och leda arbetet. Jag har infört samverkan med facket och arbetsplatsträffar.

Beslutsfattande:
 I ärlighetens namn har Socialstyrelsens problem inte varit att beslut tas för snabbt och för slarvigt. Tvärtom. Att få bort omotiverat långa handläggningstider är en av mina största utmaningar!

Rekrytering: 
Alla chefsjobb utannonserades vid omorganisationen, så även i min ledningsgrupp. Där finns två som jag jobbat med förr, är det en järnring ..?

Kommunikation: 
Redan när jag kom fanns behovet av att göra kulturen mer öppen och höja taket. Vi underskattade behovet av interninformation, och borde ha avsatt större resurser i början av förändringsprocessen. Utåt är, och ska vi vara, tillgängliga med all den expertkunskap vi kan ge.

Konflikthantering:
 Kappvändarkulturer har aldrig förbättrat någon verksamhet. Jag gillar diskussion och är beredd att ändra mig om jag får övertygande argument.

Motivation: 
Problemet i stora organisationer är avståndet mellan människor. Jag håller kontakt med e-post och chattar, men ingenting kan ersätta personliga möten.

Personligt: Det är svårt eller snudd på omöjligt att få en personlig relation med tusen medarbetare, men jag försöker vara närvarande och hålla kontakten.«

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden