Lär dig älska tidsoptimisten

Har du medarbetare som inte kan passa tiden? Du tittar lite ogillande på klockan när de dyker upp, men det verkar inte beröra dem särskilt mycket. ‘Förlåt, jag ska bättra mig’, mumlar de.

Men någon bättring blir det sällan. Hopplösa människor, kanske du tänker. Men å andra sidan märker du att tidsglidarna ofta jobbar hårt när de jobbar. De är idérika och levererar över lag väldigt bra resultat.

Det är den goda nyheten. Den tråkiga nyheten är att de aldrig kommer att bättra sig. De har nämligen opunktligheten i sig, de kommer för sent också när de har gott om tid.

En som fascinerats av fenomenet är Werner Silfverskiöld, läkare och tidigare chef för Psykiatriska kliniken i Halmstad. Det är på de många årens erfarenhet i vården som han bygger sina slutsatser.

Enligt honom befolkas västerlandet av två sorters människor – de välordnade och de oordnade. De uppför sig olika och förändras i grunden mycket lite genom åren.

De välordnade beter sig ungefär som förväntat. De sköter sig i samhället som det är tänkt och utgör därför »normen«. Det är de oordnade som väcker anstöt och sura miner.

Oordning är nära förknippad med opunktlighet. Oordnade människor är nästan alltid opunktliga och tvärtom. Att inte passa tiden har inget med viljan att göra och de opunktliga har svårt att ändra på sig. Då är det väl något sjukligt?

Nej, snarare är det hos de välordnade man hittar tvångsneuroser som tar sig uttryck i småaktighet och pedanteri.

Oordningen, opunktligheten har sina orsaker i hur hemmiljön och värderingarna där såg ut under barndomen, enligt Silfverskiöld. Sannolikt var det inte så noga med tider, föräldrarna stod inte med klockan i hand.

Många av tidsglidarna är personer som älskar friheten. De avskyr alla former av tvång, och att passa tider kräver underkastelse. Det väcker ett trots mot auktoriteter och en lust att gå egna vägar. Genom att dra ut på tiden, visar den opunktlige att den inte lyder befallningar.

Omvärlden tror gärna att bristen på ordning beror på individens karaktärssvaghet. Men så är det inte, menar Werner Silfverskiöld. Symptomen är generella och lika hos nästan alla oordnade och har samma orsaker.

Deras kännetecken är tydliga:

Vilken chef vill ha så svårstyrda medarbetare? Werner Silfverskiöld svarar:

”Folk som är opunktliga har ofta en utmärkt ordning i huvudet, även om det kan vara smått kaotiskt i deras vardagstillvaro. De är ofta kreativa och nyskapande.”

Ta Albert Einstein till exempel. Han var nära att bli utkastad från Tekniska högskolan i Zürich, eftersom han struntade i saker och aldrig kom i tid. Men han var en av världens främsta fysiker och fick Nobelpriset.

Eller Olof Palme, Sveriges statsminister, beundrad för sin begåvning och skarpa tunga. Han kom alltid för sent.

Före detta trestegshopparen Christian Olsson är en annan. Alltid en kvart försenad, enligt kamraterna. Han tillhörde världseliten i friidrott med sina tre VM-guld och två EM-guld.

Tidsglidarna känner sig ofta orättvist utpekade. De är avvikarna från normen som upprätthålls av de punktliga. Samhället hyllar exakt punktlighet, trots att tidsmarginalerna krymper för nutidsmänniskan som ska hinna allt och som ständigt ser sina tidsscheman saboterade av den moderna tekniken.

Men för att arbetslivet ska fungera måste det finnas struktur och reda. Det är en förutsättning. Och det ligger i chefens uppdrag att se till att ordningen upprätthålls om det ska bli resultat och målen ska nås.

De opunktliga då? De får hoppas på att chefen köper förklaringen att det är ett mänskligt drag som ofta är starkare än individen själv.

Som chef får man helt enkelt bestämma sig för om det är ett problem eller inte och agera därefter. Stör det verksamheten och affärerna – eller blir du irriterad bara av ren automatik?