Krönika: ”Jag får Falling Down-vibbar av februari!”
Är det okej att som förälder att ge upp och kapitulera i februarislasken? I en krönika jämför psykologen och småbarnspappan Anders Håkansson lössepidemier på förskolan, obegripliga veckobrev och kravfyllda sportlovsveckor med ett experiment för att bota deprimerande hundar.
Föräldramöte. Just när fritidspedagogen uppmanar oss föräldrar att ställa oss upp och tillsammans köra något slags ramsa med tillhörande rörelser kommer jag osökt att tänka på det psykologiska experimentet när man utsatte tre grupper av hundar för stötar med elektrisk ström.
Utanför fönstret ligger mörkret kompakt och min cykel med dubbdäck står nere på den slaskiga skolgården och väntar på att få ta mig hem till resterna av middagen och Netflix.
Ur experimentet: ”Den första gruppen hundar stod bara i en bur och släpptes sedan. Den andra gruppen hundar fick elstötar som upphörde när hunden vidrörde en spak. Zapp! Den tredje gruppen hundar fick samma mängd ström men kunde inte på något sätt stänga av elchocken. Zapp!
För den tredje hundgruppen framstod bestraffningen som slumpmässig och det fanns inget de kunde göra för att påverka sin situation”.
”Vi vill göra er uppmärksamma på att det går löss i klasserna nu. Ni läser väl veckobrevet?” Jag lägger band på lusten att ställa mig upp och skrika: ”Nej, för det har ni gömt på någon SINNESSJUK sida man måste logga in på som inte funkar! Kan ni inte bara skicka ett mail som normala människor?”
”Fritids ska åka skridskor på onsdag, alla ska ha med sig matsäck då. Sista dagen för inlämning av sportlovslappen i morgon.” ”Nej, det går inte för sportlovslappen är konstigare än Donald Trumps frisyr, ni har skrivit fel vecka!” Zapp!
Ur experimentet: ”När man sedan placerade de tre hundgrupperna i en delad bur med växelvis strömförande golv (det här var innan de djuretiska kommittéernas tid) märkte man att den tredje gruppen hundar bara låg stilla på golvet och tog emot elstötarna. De försökte inte ens fly.
Deras tidigare erfarenheter av att inte kunna påverka sin situation genom att stänga av strömmen hade lärts in. De andra två hundgrupperna hoppade över till den sida av buren vars golv inte var strömförande. Experimentet ansågs vara banbrytande för vår förståelse för depression och inlärd hjälplöshet – varför vissa av oss reagerar med hjälplöshet och passivitet istället för kamp/flykt”
Morgon-TV. Den energiske ekonomiprofessorn med tatueringar och nagellack förklarar att vi gör fel. Vi ska inte ”vabba” i februari utan ”fabba”. Vi har missförstått allting! Så här ska vi göra, berättar han: Vi ska unna oss en näve skumtomtar (i februari – jättebusigt!) och strunta i alla krav. Ta ”sofflov” i stället för sportlov. VABruari ska ersättas med FABruari. Bry dig inte om att du inte har några pengar kvar efter jul och nyår, att kraven bara växer för varje månad under våren och kulminerar lagom till sommarlovet (SOMMARLOVSLAPPEN!), att skolan är stängd mer än öppen (PÅSKLOVET!, STUDIEDAGAR!), att du smygjobbar fast du är sjuk eftersom virus muterar och du är mer eller mindre småkrasslig från november till maj. Bry dig inte om det. Ta en skumtomte.
Zapp! Jag blir mållös, det måste vara något min februaritröga hjärna inte förstår.
I mars då? Vad ska vi göra i mars? Och i april? Det här går ju inte ihop. Ska jag gå och tugga skumtomtar i maj? Och sommaren? Varenda arbetsplats är full med ungar som uttråkade sitter och tittar på Ipads (”Hjälper du pappa på jobbet idag?”) och med avsmak ser på sin kopp med varm choklad från kaffeautomaten medan en svettig förälder sitter och sliter med det mest akuta. Zapp!
Besöker husläkaren för en envis förkylning med hosta som har hängt i sedan jul. ”GLIDSLEM” står det på en flaska i huvudhöjd bakom britsen. Läkaren är stressad och glåmig, rödfnasig runt näsan efter alla sträva landstingsservetter. Ett näshår hänger ut och har vuxit ihop med mustaschen. ”Det är en viros” säger han med myndig stämma, vilket jag råkar veta är läkarspråk för ”Jag har ingen aning”.
Februari är årets längsta månad – det är en sanning som står över naturlagarna. Sedan kan fortsättningen liknas vid ett enda stort strömförande golv. Bakterier och virus, tidiga hämtningar, särskrivna veckobrev, springmask, löss, föräldramöten, kvitton som behöver redovisas, utflykter, sockermålning, Instagram-stories från fjälltoppar och stressade redovisningskonsulter som frågar när underlaget är klart.
Min fru och jag kommunicerar via inköpslistor. ”Gul lök” i stället för ”Hur mår du?”. ”Muttis tomatkross, 2 burkar” i stället för ”Jag älskar dig”. Jag försöker kämpa emot, men det enda jag mäktar med är att gå upp i svinottan och halsa fruktyoggi (jordgubb/smultron) direkt ur paketet för att spara tid i något patetiskt försök att fabba. Jag är psykolog, jag om någon vet att ”undvikandebeteende” vidmakthåller deppighet och ångest, men de vitaminberikade makaronerna är slut och jag hinner knappt ta mig till jobbet på isiga gator och sedan handla helfabrikat på vägen till hämtningen innan det är dags att hämta igen. Sockermålning? Vem vågar säga att kejsaren är naken? Att sockermålning är trams? Vore det inte att fabba på riktigt att bara hälla bredspektrumanitbiotika i mjölktanken på skolmatsalen och skita i resistensen. Bara i år? Snälla?
Hur man botade Seligmans deprimerade hundar? Hot, mutor och belöningar hade ingen effekt på deras apatiska beteende. Det krävdes att forskarna handgripligen lyfte upp hundarna och började få deras ben att röra sig igen. Efter att hundarna hade gått över till den andra sidan golvet två gånger hade de lärt sig att det gick att fly från det elektriska golvet. Själv hoppas jag på vårdagjämningen.
Anders Håkansson
Anders jobbar till vardags som legitimerad psykolog i Stockholm. Utom när han fabbar, precis som alla andra.
Logga in för att fortsätta läsa!
Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för
0:-
- Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!
