Kamprads närmaste man: ”Han anförtrodde mig allt”

Under sex år arbetade Staffan Jeppsson som assistent åt Ingvar Kamprad på Ikea. Kamprad, som vid det laget hade klivit tillbaka från posten som vd men som fortfarande var tongivande för företagets utveckling, kommunicerade framför allt med sina medarbetare genom handskrivna brev.

Som en hyllning till Ikea-ikonens visionära ledarskap har Staffan Jeppsson, som totalt tillbringade 30 år inom Ikea, samlat några av dessa brev i boken Breven berättar.

När du erbjöds jobbet hade du skakat hand med Kamprad en gång och aldrig träffat Anders Moberg, som hade efterträtt Kamprad som koncernchef. Hur hittade de dig?
”Moberg var, precis som Kamprad, sprungen ur den småländska myllan och välmöblerad i huvudet. Han hade haft koll på mig. Men ja, det säger något om kulturen att man uppmanade till att befordra på potential och inte bara på erfarenhet. Gärna erfarenhet men inte bara det. Man utgick ifrån att personen ifråga klarade uppdraget och agerade utifrån det. ’Släng dem i vattnet. Kan de simma är det bra, annars ge dem en flytväst’, sade Ingvar. Överdriven försiktighet hämmar utvecklingen.”

När du fick jobbet att hade du varit på Ikea i sex år och kände kulturen väl. Hur förändrades din syn på Ingvar Kamprad och hans ledarskap när du, så att säga, fick kliva in i det innersta rummet?
”Vad som möjligen förvånade en smula var det omedelbara förtroende han gav. När han hade bestämt sig för att lita på mig sovrade han inte i snacket. Han anförtrodde mig allt och utgick ifrån att det stannade där. Jag försökte vara den jag är och det blev en lyckad kemi mellan oss. Autenticitet är viktigt, i annat fall blir det teater, tyckte Ingvar. Kraven på min disponibilitet fick tänjas, ville Ingvar något spelade det mycket liten roll om det råkade vara fredag kväll eller söndag morgon. Han ringde. I gengäld hade Ingvar inget emot om jag svarade ’jag läser läxor med Fanny, får jag ringa om en timme?’. Han insåg att det också var viktigt”.

Ingvar Kamprad började tidigt i sin karriär tala om kulturen som en framgångsfaktor för en organisation, egentligen långt innan någon annan uttryckte sig på det sättet. Var lärde han sig inse detta?
”Kanske går det hela vägen tillbaka till livet på Elmtaryd, gården där han växte upp. Ingvar insåg tidigt att de som trivs med vad de gör arbetar bättre. Så frågan blir – varför trivs man? – och så får man jobba med det. Det är inget man behöver gå på universitet för att förstå. Tiden gav Ingvar vatten på sin kvarn, han har alltid intresserat sig för personalens väl och ve.”

Vad är det som gör att Ikeas ledarskap framstår som så tidlöst?
”Det appellerar till basala och mänskliga behov, att vara omtyckt och få uppskattning, att ha respekt för medarbetare, enkelhet, motsatsen till snobberi, vara försiktig med kostnader och överdriven administration, respekten för att jobba tillsammans och att gå före som gott exempel. Det är enkla, grundläggande värderingar. Ledarskapet ska präglas av det, och då blir det tämligen tidlöst. Kunskap ändras över tid, men ledaregenskaper ändras inte med tiden, det som var bra och effektivt för tjugo år sedan är det idag och kommer säkert vara det om ytterligare tjugo år.”

Hittade Ingvar Kamprad en magisk formel från början eller utvecklades han i samklang med tiden? Och vad gjorde han själv för att utveckla sitt eget ledarskap?
”Det var inte en speciell magisk formel, det gick tillbaka till enkla, mänskliga värderingar. Och så fick han, som sagt, tidigt vatten på sin kvarn. För Ingvar var det viktigt att leda med sin närvaro. När Anders efterträdde Ingvar bestämde Ingvar sig för att främst ägna sig åt det som är riktigt viktigt, det vill säga varuhuset, produktutveckling i Älmhult och leverantören. Själva frontlinjen alltså.

Du återkommer ofta till hur visionär Ingvar Kamprad var. Varifrån hade han fått den förmågan?
”Jag vet inte hur han kunde blicka in i framtiden på det sättet som han gjorde, men han intresserade sig för det, och så trodde han på det geniala i Ikea-konceptet. Han kunde inte se att det inte skulle funka någonstans i världen. Han var bra på att skilja mellan långsiktiga trender i tiden och det som han kallade för ’krusningar på ytan’. Som när det gjordes en satsning på 1700-talsmöbler, det var en jädra cirkus kring det, alla intresserade sig för det. Ingvar insåg att det var krusningar på ytan och att han måste balansera lite. ’Badrumsmattan Toftbo säljer mer än alla 1700-talsmöblerna tillsammans’, skrev han i ett brev. Däremot såg han en långsiktigt trend i sammanhanget, nämligen att den globala urbaniseringen innebär att människors boende generellt sett blir mindre. Det fordrar smarta ytsnåla lösningar för hemmets alla funktioner.”

I boken beskriver du ingående hur det gick till när Ingvar Kamprad gjorde sina varuhusbesök. Man blir trött bara av att läsa dem. Hur orkade han?
”Ja, hans varuhusbesök var krävande. De började när de första lastbilarna kom för dagen, oavsett vilken tid det var. Han ville gärna krypa in i containern och kontrollera hur den var lastad. Han var också noga med att chauffören kände sig välkommen, gärna med en kopp kaffe. Sedan fortsatte det hela dagen, det kunde lätt bli tio-tolv timmar. Jag själv kunde bli rätt trött framåt fyra-tiden. Men det var så han utövade sitt ledarskap, med fysik närvaro och handskrivna brev. Och dagen efter ett sådant varuhusbesök hade han ett nytt. När veckan var slut så var han också helt slut.”

Ingvar Kamprad har inspirerat tusentals chefer. Vilka chefer såg han själv upp till?
”Han hade ett par stycken gubbar i styrelsen som han hade stort förtroende för, de var kompisar på det halvprivata planet. Jan Ekman, vice vd på Handelsbanken, Håkan Frisinger på Volvo Personvagnar, Pelle Lindblad på Cardo i Malmö. De var kloka människor som han gärna konsulterade. Förtroende var viktigt för honom. Utanför Ikea-kretsen kan jag erinra mig att han kunde lägga goda ord om Jan Carlzon. Ingvars sätt att intressera sig för kunden och den anställde ligger inte så långt ifrån det som Carlzon står för.”

Ingvar Kamprad pratade om ”rövslitarmöten”, de här nödvändiga men tråkiga mötena som ingen chef tycks slippa undan. Vad gjorde Ingvar Kamprad för att minimera dem?
”Han deltog bara i de möten han var tvungen att vara med i och de han tyckte var riktigt viktiga. Han visste ju att Anders Moberg var där och fick sköta allt det andra. Styrelsemötena kom han inte undan. ’Strategiskt inköp’ sysslade med leverantörsinvesteringar främst i gamla öst. Det ingick i frontarbetet.”

Om Ingvar Kamprad hade funnits ibland oss idag, hur hade han agerat i coronakrisen?
”Till att börja med hade han lidit svårt av isoleringen, han var generös med kramar och ville gärna hålla någon i handen, han var väldigt social. Sedan tror jag inte att hans tro på konceptet skulle minska bara för att varuhusen inte var lika välbesökta som en följd av corona. Han skulle nog välkomna djärva investeringar i alternativa säljvägar, inom kanske e-handel eller AR, augmented reality. Med orubblig tro på det geniala i Ikea-konceptet skulle han vara villig att ta stora risker för att säkra dess fortlevnad och framtid”.

Du var den som jobbade allra närmast honom. Hur ofta hände det att du blev förbannad på honom?
”Jag kan inte direkt erinra mig något tillfälle. Ibland kunde jag tycka att han intresserade sig väl mycket för detaljer, det kunde bli tjatigt. Men jag har inget minne av att vi hade något bråk. Våra våglängder träffade på ett bra sätt, personkemin stämde, men han var ingen enkel person. Han hade en räv bakom varje öra, som jag skriver i boken. Ingvar visade omgivningen stor respekt men han hade också en stark vilja. Långt ifrån alla chefer i IKEA kunde konfrontera honom på allvar.”

Hur mycket saknar du honom?
”Idag jobbar jag med ledarskapsutveckling, workshops och föreläsningar som tar sin utgångspunkt just i Ikeas värderingar. En del Ikea-varuhus anlitar mig så kontakten har jag kvar. Jag kan sakna Ingvar, speciellt i rollen som mentor. Jag hade stort förtroende för honom och få människor har lärt mig så mycket som Ingvar. Det handlade inte bara om hur man kränger möbler utan också om ledarskap, mänskliga relationer, ansvar och hur man skapar entusiasm och motivation.”

Vad skulle han tycka om din bok?
”Han brukade lite överdrivet säga att ’ingen har begått så mycket fiaskon som jag’. Han skulle nog själv inte ha kommit på tanken att publicera visionära brev i en bok. Men att sprida det ledarskap jag försöker förmedla i boken skulle han göra med glädje och vara stolt över.”