Chef testar Jimmie Åkesson

Det är en försynt glasögonprydd tonåring från Sölvesborg som bänkar sig längst bak i partimötet på bygdegården. Han är där för att iaktta, lyssna och lära.

Men han kommer snart in i gemenskapen. Och under studietiden i Lund hittar han åsiktsfränderna som ska förbli hans närmaste män under den politiska karriären – Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof.

Jimmie Åkesson är ung, övertygad och politiskt begåvad. Men Sverigedemokraterna är ett litet och allmänt avskytt parti.

Universitetsgänget utvecklar snart en intern galghumor för att hantera både trycket utifrån och alla udda figurer inne i partiet.

”Jimmie är en alldaglig kille, partiet är ett kompisgäng med en egen humor och nu är de arbetskamrater. Jimmie har inte haft så många att välja på”, säger en medlem med insyn.

I dag är gänget vågmästare i riksdagen, de var Sveriges tredje största parti i januari med drygt 9 procent i opinionen och chefen från Sölvesborg syns på topp-tio-listor över landets viktigaste opinionsbildare.

”Jag skulle aldrig höja rösten mot Jimmie. Det skulle inte ses som något bra och vara helt i otakt med hans person. Det är mer bekvämt att kritisera honom på DN Debatt”, säger en medarbetare som varit med ett tag.

”Partiet fungerar genom personliga relationer och alla beslut protokollförs inte ens”, hävdar en annan och fortsätter:

”SD drivs inte som folkrörelse, utan är toppstyrt. Men det behöver inte alltid vara ett problem när man vill hålla stollar kort.”

Och stollar finns det gott om. Det anser partitoppen fortfarande, om man ska tro dem som har insyn. Jimmie Åkesson och partisekreteraren Björn Söder blev så ”less” på rasister, extremister och rättshaverister att de slog näven i bordet med sin så kallade nolltolerans hösten 2012.

Resultatet blev hela 13 fall av uteslutning ur partiet hittills i år. Företrädare har sparkats ut för allt från grova Facebook-uppdateringar till utländska nazistkontakter.

Och så förstås fylleslag med järnrör på stan, fångade på mobilfilm.

Disciplinfallen är unikt många för ett riksdagsparti. Men följden av turbulensen kring nolltoleransen blev också ett opinionslyft i bredare väljargrupper.

Så, Jimmie Åkesson är alltså en chef av den tuffa skolan som spänner ögonen i bortgjorda underhuggare, pekar med hela handen och säger: ”You’re fired!”.

Eller?

”Nej, verkligen inte”, säger en iakttagare.

”Jimmie tar aldrig personlig kontakt. Han är konflikträdd, det betonar han själv. Han gillar inte friktion, inte ens i den politiska debatten. Han söker alltid konsensus.”

Åkesson har till och med byggt sin organisation för att slippa alla laddade möten öga mot öga, menar iakttagaren. Det finns en särskild kommitté med tjänstvilliga ledamöter, medlemsutskottet, som utreder på signal från partiledningen.

”Om Jimmie får nog av någon så drar medlemsutskottet igång på direkten. Det tar tre veckor, sedan är personen ute”, hävdar en medlem.

Man blir inte uppkallad – beskedet kommer på posten. En företrädare berättar hur han mötte sin partiledare några dagar innan uteslutningsbrevet damp ner i lådan.

”Jag gick fram till Jimmie, han skakade hand men tittade ner i backen och sa ingenting”, berättar företrädaren.

Nej, Jimmie Åkesson trivs inte i rollen som småpratare och handskakare. Och han har inte sökt makten för chefsyrkets skull. Snarare gör han vad han kan för att slippa allt som har med personal, löner, utvecklingssamtal och friskvårdsbudgetar att göra.

”Jimmie är verkligen inte en chef med öppen dörr”, konstaterar en röst från insidan.

”Han är väldigt lite chef över huvud taget. Han skiter fullständigt i hur och var folk gör saker och hur de disponerar sin tid.”

”Det är en mycket fri ledarstil som är fantastiskt bra. Men alla håller inte med. I vissa fall funkar det inte”, säger rösten.

När Åkesson delegerar ger han inte mycket instruktion, men han är detaljerad om målet. Och delegerar, det gör han. Vissa påstår att han släpper taget helt.

Det lägger stort ansvar på andra, men ger dem också makt och tydliga roller:

Björn Söder – ansiktet inåt som hejar och nätverkar, arbetsleder all personal och styr över all administration.

Mattias Karlsson – ideologen som är huvudförfattare till de politiska dokumenten.

Linus Bylund – spinndoktorn som ser till att hårda nyheter landar mjukt. Även pressekreteraren Martin Kinnunen hör numera till innersta kretsen.

Jimmie Åkessons vardagliga släppa-taget-ledarskap beror inte på någon okunnighet om detaljerna. Tvärtom.

Han har själv börjat från noll, stått på kopiatorrummets golv, limmat medlemskort, knackat dörr och skrivit kommunpolitiska program. Och han hade ingen som skolade in honom.

Men partiledarposten är ingen belöning för lång och trogen tjänst. Jimmie Åkesson är där för att han har det som partiet mest behöver:

En trygg och övertygande utstrålning. Särskilt i tv.

Pr är själva spetskompetensen. Nog för att Åkesson är övertygad sverigedemokrat, men någon radikal dogmatiker är han inte.

”Jimmie ägnar sig åt varumärkespolitik, som moderaternas Schlingmann. Vi har ett dåligt varumärke i dag och han vill bygga ett nytt”, säger en partikamrat.

Det jobbet är redan i full gång. Pr-mannen Jimmie Åkesson totalrenoverar sitt parti i rasande tempo, bland annat genom nolltoleransen. Ideologibytet 2011 från nationalism till socialkonservatism hyllas som ett genidrag, till och med av hans hårdaste interna motståndare.

”Jimmie fixar bilden av SD och putsar upp fasaden. Han bytte symbolen från fackla till blåsippa och införde socialkonservatismen. Han hittar frågor som går hem hos folk”, erkänner en antagonist.

”Dessutom är han en svärmorsdröm”, bjuder en annan på.

”Största problemet för partiet har alltid varit att det är svårt att locka till sig vettiga människor med ordnat socialt liv i villa och med schyssta civila karriärer. I stället får man dras med sådana som inte har något att förlora, som sjuk- och ålderspensionärer”, förklarar en av de unga i kostym.

Samtidigt finns en falang som klagar på att årets uteslutningar börjat få gräsrötter att tappa lusten.

”Jag är kritisk till angiveriet och uteslutningskulturen i SD. Partiet saknar redan trovärdiga kompetenta företrädare och man borde ha en mer förlåtande attityd”, menar en partiföreträdare.

Men hur rimmar då denna hårda linje med påståendena om att Jimmie Åkesson skulle vara konflikträdd?

”Det är enklare att vara repressiv när man är konflikträdd. Den svåra vägen är att ta dialogen. Men Jimmie är ointresserad av att försöka lösa frågorna på så låg nivå”, säger företrädaren.

Att få Åkessons vänner att lista hans förebilder är svårt. Vännerna är rädda för att vad som helst kan användas mot Jimmie.

Partiledaren ska till varje pris skyddas från negativa kopplingar, eller ”hållas helig” som en medlem säger.

Men några namn dyker ändå upp. Pia Kjærsgaard i Dansk Folkeparti sägs ha inspirerat honom att stå upp för en egen linje även när det blåser. Och Ian Wachtmeister från Ny demokrati sägs ha lärt honom att toppstyra partiet mer som ett företag.

”Vi var ett ideellt parti fram till 2002. Då var vi alla ett kompisgäng som träffades i bygdegårdar och åt makaroner och korv”, minns en trotjänare.

”Nu är det hugg i ryggen. Jag sa det redan då: När det blir mer makt och pengar kommer konflikterna.”

Jimmie Åkesson anses vara mycket behärskad och svår att provocera. Han har en ytterst stark personlig integritet, vilket av vissa beskrivs som imponerande och respektingivande och av andra som obehagligt.

I en intervju med Chef förra året fick han frågan om han någonsin blir arg.

”Jag blir arg eller irriterad hela tiden. Men jag visar det inte”, blev svaret.

Någon beskriver Jimmie Åkessons mamma som hans enda verkliga förebild i livet, men då utanför politiken.

En gång på ett torgmöte hånade motdemonstranter hans mamma med grova ord på ett plakat. Det sägs vara den enda gången han har tappat behärskningen och visat upprörda känslor öppet. Trots åratal av glåpord och äggattacker.

Jimmie Åkessons förebild, om han nu har någon, är ingen mindre än Per-Albin Hansson – statsministern under kriget som samlade landet över de politiska blockgränserna.

SD-ledaren skulle stortrivas som landsfader, men har rimligen insett att drömmen är orealistisk i ett land där de andra partierna knappt pratar med honom i riksdagens lunchkö.

Jimmie Åkesson är en utpräglad folkhemsnostalgiker. Han längtar tillbaka till ett välordnat, homogent och strävsamt Sverige med Jussi Björling i högtalaren och nationalskalderna Geijer och Tegnér i bokhyllan.

”Fördelningspolitiskt är han sosse”, säger en som bör veta. ”Men i värderingsfrågor ligger han till höger.”

Motståndet mot invandring handlar i första hand om kulturkonservatism.

Den typiskt svenska, konflikträdda konsensuskulturen är inget problem för Jimmie Åkesson.

Den är snarare ett ideal. Han trivs med att de kraven i det sociala samspelet är stränga men outtalade.

Det speglar också hans ledarstil. Medarbetarna har lärt sig precis hur hans rynka mellan ögonbrynen ser ut när det är dags att backa undan. Men några regelrätta uppläxningar blir det sällan tal om.

Därmed inte sagt att Jimmie Åkesson är otydlig. Trots sparsam kontakt har partifolket inte direkt svårt att förstå sin ledare – åtminstone när de vant sig. Och trots att han släpper i princip allt det praktiska i chefsrollen behåller han alltid greppet och auktoriteten.

Både vänner och fiender inom partiet hyllar hans politiska begåvning.

”Politiskt har han en känsla som andra saknar och ser möjligheter som andra inte gör. Han landar ofta rätt och behöver sällan ändra sig”, berömmer en.

Under järnrörsskandalen 2012 satt partiledningen i krismöte tre-fyra gånger om dagen. Själva krishanteringen kan knappast få annat än högt betyg. Det bestående intrycket efteråt var att männen på filmen hade sänkt sig själva mer än sitt parti.

”Jimmie är extremt rationell. Han är snabb att separera sina egna känslor från nödvändiga beslut och kommer snabbt fram till samma beslut som de andra kommer till senare”, säger en med insyn.

”Han tänker på politik dygnet runt och därför har han ett försprång i tankarna som får honom att framstå som genialisk. Man går in på hans kontor och kommer ut med hans åsikt.”

Svenska folket är dock inte lika övertygat. Jimmie Åkesson har fortfarande sämst betyg av alla partiledare i opinionen – 1,81 på en femgradig skala.

Men de som går och väntar på att SD-ledaren ska avslöja sig som en gapande slagordspopulist kan fortsätta vänta. Han tar sin roll som ansvarsfull lagstiftare på allra största allvar.

Detta är Jimmie Åkessons stund i statsmannakostymen.

Text: Martin Kreuger

Jimmie Åkesson svarar på Cheftestet:
Jimmie Åkesson avstår från att själv kommentera cheftestet av honom, men hälsar via sin pressekreterare att han inte har några invändningar mot bilden av det chefskap som beskrivs i betygen (se faktaruta).