»Jag fick pistolkulor med posten«

Intervjun är slut och vi är på väg att resa oss när Kurt Hellström påpekar att »du har inte sagt något om Efterlyst-bilden än«.

Han är van vid att få prata om den. Våren 2001 utfärdade Ericsson en vinstvarning, alltså en förvarning om att vinsten inte skulle bli så stor som tidigare förutsagts.
Strax efter att nyheten släppts gjorde sig företagets vd Kurt Hellström oanträffbar genom att åka på tjänsteresa. Detta väckte ont blod hos landets ekonomijournalister och spädde på ryktet om att Kurt Hellström led av scenskräck, att han var obekväm med att möta pressen och ja, att han var en fegis i största allmänhet.

Expressen illustrerade situa­tionen genom att på sin förstasida publicera två bilder av honom, en rakt framifrån och en i profil, under rubriken »Efterlyst«.
Den har förföljt honom sedan dess. På frågan vad han tycker om förstasidan ger Kurt Hellström ifrån sig ett kluckande skratt.
»Den var bra. Till och med min mamma tyckte att den inte var så dum. Hon tyckte att jag såg rätt bra ut.«

Men vad tänkte du när du såg den första gången?
»Den gjorde inte mig så upprörd. Den gjorde andra mer upprörda. Jag tycker att den är kul.«
»När vi gjorde vinstvarningen hade jag möten utomlands som jag tyckte att jag var tvungen att åka på, så jag föreslog att vi skulle ha en telefonkonferens, där journalister och analytiker fick ringa in och ställa frågor, i stället för en presskonferens. Så gjorde vi det och sedan åkte jag i väg på min resa. Men jag borde ha insett att vi skulle möta pressen och skjuta på det andra.«

När det i dag talas om Kurt Hellströms fyra år långa period som vd och sedan koncernchef för Ericsson är det främst två saker som avhandlas. Det ena är hur hans slitgöra räddade företaget och dessutom krattade manegen för efterträdaren Carl-Henric Svanbergs framgångar.

Det andra är just det som ledde fram till »Efterlyst-bilden«; det som handlar om Kurt Hellströms scenskräck.
Om det är scenskräck han känner, sällar han sig till en stor skara chefer. Enligt Chefs undersökning är var fjärde chef rädd för att tala inför en grupp. Knappt var tredje chef är rädd för att göra en före­dragning och svara på frågor inför ledningsgruppen eller styrelsen. Utöver detta är cheferna också rädda för är att säga upp med­arbetare.
Allt detta har varit vardagsmat för Kurt Hellström.

När han 1999 lämnade jobbet som Ericssons Asien-chef för att bli företagets vd var Ericsson en välmående koloss. Under hans sex  första månader på posten fyrdubblades värdet på aktien, som i början av år 2000 stod i över 800 kronor.
Då var Ericsson värt tvåtusen sexhundra miljarder kronor, vilket var mer än Sveriges BNP.

Men ytterligare ett år senare brakade aktien, marknaden och företaget samman. Nästan en ­tredjedel av personalstyrkan, omkring 40 000 människor, varslades om uppsägning.

Kurt Hellström lyckades få kontroll över den skenande hästen, lugna ned den och fortsätta framåt i en mer maklig takt. 2003 lämnade han tjänsten.
»Om jag kände rädsla när jag klev på vd-jobbet? Nej. Det kanske låter konstigt, men rädd är jag inte. Jag har ju jobbat i 38 år, varav 19 med Ericsson. Bortsett från det första jobbet som jag hade på ett utredningsföretag har jag haft någon form av chefsposition. Organisationen har blivit större och större och jag har varit runt i hela världen. När jag klev av som vd på Ericsson kände jag nästan alla som fanns i telekomindustrin. Så jag kände ingen rädsla«, säger han.

»Det påstods att jag var medieskygg. Under de värsta tiderna såg jag såklart bekymrad ut. Sedan tolkades det som rädsla. Men det är  många saker som blir myter.«
I bakgrunden finns ett komplicerat förhållande till media. Kurt Hellströms uppfattning att journalister är en korkad yrkeskår grundlades redan när han presenterades som Ericssons nya chef och möttes av frågan »vad kan du tillföra Ericsson?«.
»Jag menar … vafan? Jag blev paff«, säger han upprört.
»Varje gång vi presenterade en kvartalsrapport skulle jag tamejfan stå och svara inför den ena efter den andra. Det skulle vara tio minuter där och sedan över till någon annan som riggade upp någon dålig kamera och körde fram en mikrofon och ställde samma frågor som jag just hade svarat på. Detta gjorde ju inte att jag beundrade kåren. Tyvärr, måste jag säga, lät jag det lysa igenom. Mitt kroppsspråk och mitt sätt att svara var inte särskilt diplomatiskt. Jag förorsakade det själv.«

Men visst fanns det i relationen till media också en rädsla. När telekomindustrin började svaja blev han intervjuad av Dagens Industri om marknadens framtid.
»Mobillicenserna måste ju betalas av någon, det måste vara abonnenterna som får betala det. Och om det blir dyrare att ringa då kommer efterfrågan att minska. Det är ju grunden i ekonomin. Ökat pris minskar efterfrågan«, svarade han ärligt, vilket citerades i tidningen.

Detta citat orsakade, minst sagt, ett jäkla liv. Aktiekursen rasade. Marknadens investerare kokade av ilska. Det talades om »Hellström-effekten«.
»Det noterades av ägare och styrelsen. De kunde ju inte säga att jag hade fel, men jag kände på mig att det inte var populärt. Efteråt försökte jag vara mer inlindad när jag uttalade mig. Om du vill kalla det rädsla, så är det väl helt rätt. Själv kallar jag det självbevarelsedrift.«

28 procent av cheferna i vår undersökning har angett att de är rädda för att få sparken. Var det en rädsla du kände?
»Jag har aldrig varit rädd för att få sparken. Jag har aldrig känt att jag har legat i riskzonen. Det är jag kanske för dum för att förstå.«

»Några gånger har jag tvingats berätta för nära medarbetare att de bör göra något annat. Jag brukar tänka att om jag ska göra något obehagligt så är det bara att börja. Det finns inget annat sätt. Börja. Sedan får du hantera det hela.«

Det var så han gjorde när han 2001 tvingades hantera Ericssons kraftigt försämrade resultat. Han kavlade upp ärmarna och började. Men att säga upp 40 000 personer var obehagligt. Att veta att människor far illa av det kändes olustigt.

Hur hanterade du den känslan?
»Ärligt talat vet jag inte. När vi förstod att vi måste skära ner drog vi det i styrelsen. De förstod det. De trodde inte att vi skulle klara av det. Men vi gjorde det.«

Men hur mådde du då?
»Man mår ju inte bra. Inte så att jag höll på att få magsår eller så; jag är ganska stark egentligen. Men det är obehagligt. Det kanske finns människor som kan såga ner företag och göra besparingar och känna tillfredsställelse och må bra av det. Det här är skadligt för alla.«

I samband med nedskärningarna råkade du också ut för direkta hot. Bland annat fick du ett hotbrev med en pistolkula …
»Tre kulor var det! Den första överlämnade vi till polisen. Efter tio minuter ringde Aftonbladet. Några veckor senare kom det en till, som vi lämnade till Säpo. De började undersöka den, men det hela var skickligt gjort, så det fanns inga spår eller någonting att ta på. Men det kom inte ut. Men personen som hade skickat det blev väl besviken över att det inte blev något liv, så då skickades en ny kula och ett brev, då med en kopia till Afton­bladet. Polisen läcker som ett såll.«

Men blev du rädd? Det var ju plötsligt något helt annat då, när hoten riktades mot dig personligen.
»Sådant hade förekommit förr på Ericsson. Ingen gång hade något hänt. Naturligtvis tar man det på allvar, men rädd var jag inte.«

Det begränsade dig inte i ditt ledarskap?
»Nej, det gjorde det inte. Det är klart att det finns en säkerhets­apparat kring det. I vissa lägen kunde ingen komma mig in på livet.«

Men går det verkligen att tänka ”jaha, nu fick jag en pistolkula med posten” och sedan lägga den åt sidan och göra något annat?
»Det är lite obehagligt, men jag vet fler som fått det.«

Den enda gång som Kurt Hellström säger sig verkligen ha känt rädsla var i sin ungdom, i början av karriären. När han fick sin första chefstjänst, som produktlinjechef på ett radioföretag, brottades han med negativa tankar, som »duger jag till det här?«.
»Den som då var min chef, för övrigt den bästa chef jag någonsin haft, såg att jag var osäker och sa till mig ’den som Gud ger ett ämbete ger han också makt att sköta det’. Det har jag aldrig glömt. Om du tar ett kliv uppåt blir du inte utnämnd av någon som inte vill det. Den som ger dig jobbet vill ju att du ska lyckas«, säger Kurt Hellström.

Sedan dess har du själv tillsatt många chefer. Vad har du gett dem för råd när du har sett dem ha den rädslan?
»Att de inte är ensamma. Om du blir chef behöver du inte kunna allt. Så har jag alltid sett det. Men jag har ju sagt lika dumma saker själv, vid tillfällen då jag har blivit upplyst om att jag har fått ett nytt jobb. ’Men jag kan ju inget om produktion!’. ’Det finns det andra som kan’, fick jag som svar. Och det är ju helt rätt. Det gäller att omge sig med bra medarbetare.«

Om jag är rädd som chef, är jag på fel plats då?
»Om du är så rädd att du drabbas av panik, ska du inte vara chef. Är du ängslig av dig ska du inte vara chef. Men att vara lite rädd – jag kanske skulle använda andra ord för det – gör väl bara att du är mer på din vakt, lite mer alert.«

»Min hustru säger att jag har förmåga att se barsk ut ibland. Ibland ser jag bekymrad ut. Men när jag ser bekymrad ut betyder det inte att jag är rädd. Det har säkert en del misstolkat. När jag ser barsk ut betyder det inte heller att jag är elak. Jag är en rätt snäll person, men rätt bestämd. Det finns alla grader för hur rädsla uppenbarar sig.«

Har du sett det på nära håll bland chefer?
»Ja, det har jag. När jag letar efter chefer tittar jag på om de fattar beslut utifrån rädslan att göra fel. En sådan rädsla är livsfarlig. Gör man ingenting så gör man inte fel, och då låter man bli att bestämma. Men en chef måste kunna fatta beslut. Man måste bestämma hur många basstationer som ska produceras och lägga ut på produktion långt innan du vet om det kommer att säljas någon. Men du måste bestämma dig, för om du inte gör det har du inget att leverera den dag du får en order, då går det åt helvete ändå. Om jag sedan upptäcker att det var fel, då får jag väl ändra på det. Då gäller det att inte ha så mycket prestige att man inte kan ändra sig.«

Att fatta beslut på osäkert underlag är chefens största rädsla, enligt vår undersökning. 72 procent säger sig vara rädda för det.
»Det är just vad det handlar om. Att fatta beslut, att kunna ändra sig, att lita på och inte stå i vägen för sina medarbetare … Kan du inte fatta beslut släpper du inte ut saker ifrån dig. Det finns ju de som inte ens kan släppa ifrån sig posten. Bestäm och håll dig sedan ur vägen, så blir det en enorm kraft i genomförandet.«

Men hur var det då med scenskräcken? Har Kurt Hellström känt en sådan? Han skruvar på sig på soffan och svarar sedan nej med samma eftertryck som han gjort varje gång ordet »rädsla« har förekommit i en fråga.
»Jag kommer från Norrland och jag är ingen exhibitionist som älskar att stå på scenen. Jag är ingen estradör. Men det lär man sig. Den tiden som jag satt i vd-stolen kände jag inte så mycket över att behöva gå upp och prata.«

För Kurt Hellström är inte rampfeber detsamma som rädsla.
»Före en situation kan jag tveka och känna en viss oro. Men när jag kommer in i situationen, då känner jag mig alldeles kolugn. Inför en förhandling med en stor kund kan jag känna osäkerhet, jag vet inte hur det här kommer att sluta. Men när jag väl är där så fungerar det i varje fall. Det har jag lärt mig och det ger mig en viss säkerhet. Jag vet att hur jag än känner i förväg så kommer jag inte att balla ur.«

På sitt första jobb skulle Kurt Hellström göra en presentation av en rapport. Då var han väldigt nervös.
»Jag skulle prata inför höga militärer. Efteråt kom en fram till mig och sa ’det spelar ingen roll vad du säger, det är hur du säger det som är viktigt’. Det ligger mycket i det. Det finns många som säger struntsaker som låter bra. Jag tyckte att det var ett gott råd«, säger han.