Exklusiv intervju med Kung Carl XVI Gustaf

En snömoddig torsdag i februari. Jag har två tankar i huvudet när jag åker in på borggården på Slottet i Stockholm, kliver in genom västra valvet och hänvisas till kungens privata kontor: jag hoppas att min digitala bandspelare ska fungera. Och att jag inte glömmer att använda tilltalsordet Kungen. Samtalet kan börja.

Jag är chef på Chef …
»… jaha, och hur känns det?«

Bra, fast nu har jag kommit till en ännu högre chef. Kungen är väl chefernas chef?
»Jag vet inte …«

Hur mycket chef- och ledarskap ligger i arbetet att vara statschef?
»Jag är kung för konungariket Sverige, och då representerar jag vårt land. Det är lite skillnad mot att vara chef. Men det är klart att jag har en stor personal här på hovet. På så sätt är jag ju chef. Men riksmarskalken är väl den egentlige chefen för verksamheten.«

… men vad är då Kungen?
»Ja, jag är kung … i mitt eget hus. (Skratt.) Fast du har ju rätt i att jag är chef med alla de problem det för med sig, som personalfrågor, lön och rekryteringsfrågor.«

Beskriv Er egen ledarstil?
»Det vill jag inte göra. Det får andra berätta om. Men det är klart att jag som alla andra har utvecklats under årens lopp. Sedan är det ju så att ju mer jag lär mig om ledarskap, desto mer förstår jag hur svårt och viktigt det är att vara en god ledare.«

Mer specifikt?
»Jag är nog bra på att samarbeta, vare sig det gäller i familjen eller i en större organisation. Familjen är en bra skola för chefskap. Man måste komma överens och ha en dialog med sin fru, till exempel, vilket kanske inte alla gånger är så lätt …«

Så vad är den viktigaste egenskapen för en bra chef?
»Beror ju på vilket sammanhang det handlar om. Vi pratar ju ofta om anpassat ledarskap. Militären fostrar sin typ av chefer. I näringslivet kanske man söker helt andra egenskaper. Och i skolan söker man ytterligare en annan typ av chefskap. Jag tror att man måste se vilken typ av medarbetare man har, för att forma sin egen ledarstil.«

Upplever Kungen att han är en bra chef?
»Kan jag inte uttala mig om. Det får andra säga.«

Hygglig? Medioker?
»Kanske hygglig då … vet faktiskt inte.«

Chef gjorde 1999 en ledarstilsanalys av Kungen …
»Ja, det är sant! Usch då!«

Läste Kungen den?
»Ja, jag tror faktiskt det. Var den kritisk?«

So, so. Kungen beskrivs bland annat som impulsiv, otålig och envis?
»Säkert, säkert, det stämmer nog. Vi har väl alla sådana sidor. Alla i min omgivning säger att jag är envis. Vet inte om jag håller med om det. Men otålig, ja. Det är väl bra.«

… och impulsiv?
»Kan väl stämma. Alla har vi våra later. Jag försöker stävja den sidan hos mig, fast det verkar ju inte ha lyckats.«

… och så petig med detaljer?
»Ja, men det tror jag är väldigt viktigt som chef. Man måste visa vad man vill, och att man är intresserad och kunnig. Chefskap är som att rida. Man måste kunna ge medarbetare fria tyglar och använda lätt handföring, men hela tiden vara beredd att dra åt när det går för fort.«

Och delegera då?
»Jo men, det är ju det jag menar med att ge medarbetarna möjlighet att utveckla egna idéer och ta egna initiativ … till dess att man upptäcker att det inte riktigt går åt det håll man tänkt sig. Då får man dra åt tyglarna.«

Kungen sägs vara snål med beröm, inte ge feedback?
»Det är så lätt att tala om att ge beröm, men så svårt att verkligen göra det. Det tror jag alla chefer känner igen sig i.«

Skulle Kungen vilja bli bättre på beröm?
»Säkert, säkert … vill vi inte alla det? Fast mitt sätt att uppmärksamma goda insatser är bland annat att välja bland alla de inbjudningar jag får. Det jag väljer ut att besöka är kanske mitt sätt att visa uppskattning för goda insatser.«

Men om vi pratar om beröm till de närmaste medarbetarna?
»… så glöms det väl bort. Allt går så fort i dag och man hinner inte med den där lilla uppskattande blicken eller gesten. I mitt fall brukar omgivningen tolka att om jag inte har några negativa synpunkter, så är det beröm. Om jag inte säger något så ska man nog tolka det som att det är jättebra …«

På senare år har avstånden mellan chefen och medarbetarna minskat. Men är det möjligt att bygga upp en personlig relation med Kungen på jobbet?
»Javisst, vi är väldigt personliga. Vi har kul på jobbet. Det tror jag. Massor av skämt. Ibland upplever nog medarbetarna här att jag kanske är lite för ’outspoken’. Men det är viktigt med öppenhet och att kunna vara spontan. Fast risken är ibland att medarbetare kan uppleva mig som mer vrång än jag är.«

Eh?
»Ja, vad ska jag säga. Ibland tar jag i lite extra för att spetsa till saker. Blir mer krydda då.«

Vågar medarbetare säga emot Kungen?
(Skratt) » … säga emot? Det blir diskussioner, självklart. Vi har ett informationsmöte varje tisdag och då får alla i den närmaste kretsen chans att säga vad de tycker.«

Har Kungen alltid sista ordet?
»Nä, det har jag nog inte. Jag lyssnar på kloka synpunkter. Det är väldigt sällan jag kör över någon.«

… och vad händer om det blir konflikt med Kungen?
»Ja, det har väl hänt. Och det kanske man inte ska (skratt). Man ska nog undvika det.«

Är Kungen själv konflikträdd?
»Ja, det är jag nog. Jag tycker det är onödigt att driva saker till sin spets. En del vill ju alltid ha rätt in i det sista.«

Och vad gör Kungen då?
»Ha, träffar jag någon som verkligen vill ha rätt, så brukar jag vara stark i mig själv, backa och låta den personen få sin vilja igenom. Innerst inne vet jag vem som har rätt.«

Är Kungen långsint?
»Ja, tyvärr. En tråkig sida.«

Så om någon tar en ordentlig fight med Kungen så är den personen rökt här på hovet?
»Ja, så är det nog. En tråkig egenskap som jag är medveten om.«

Vad gör Kungen åt det?
»Säg det. Det är jobbigt. Vad kan jag mer säga.«

Kungen lär delta i flertalet rekryteringar till hovet? Vad söker Kungen för speciella egenskaper hos medarbetare, oavsett befattning?
»Vill inte gå in på det. Kan vara lite känsligt. «

Alla arbetsplatser måste ibland dra ner på arbetsstyrkan och spara, så även hovet. Hur ser Kungen på att avveckla medarbetare, speciellt trotjänare?
(Tung suck och lång fundering.) »Vi brukar nog lösa det på annat sätt …«

… och inte sparka folk rakt upp och ner?
»Nä, precis.«

Men det kan vara svårt ändå att avveckla medarbetare. Säga, ’sorry, du är för gammal eller funkar inte på det här jobbet’.
»Nej, tack och lov har vi en personalchef, så det slipper jag.«

Till skillnad från andra chefer kan inte Kungen avsättas?
»Ha, det var en kul infallsvinkel. Har inte tänkt på det. Den dagen jag slutar som kung så har det inträffat något annat, en politisk förändring från monarkin och det vill jag inte prata om.«

Jobbig fråga?
»Ja, ibland drar du liknelsen mellan att vara kung och chef lite för långt. Kungen har ju ett symbolvärde långt över chefskapet. Det ser jag som min främsta uppgift. Mitt arbete ligger huvudsakligen utanför det här huset.«

Kungen är också Sveriges kanske . starkaste varumärke, inte minst internationellt. Vad står det varumärket för?
»Du menar kungen eller hovet? Det gjordes nyligen en analys av varumärket monarkin, men det var kanske inte det du frågade om?«

Nej, varumärket Kungen som person?
»Oj, det var svårt. Jag försöker leva efter mitt valspråk ’För Sverige i Tiden’. Visa respekt och intresse för medmänniskor. Som i går. Jag fick brev från en kvinnlig renägare som klagade på att renarna svälter ihjäl i kylan. De får inte bete som ligger låst under hård is. Jag hade en lucka i min kalender och åkte iväg till Arlanda halv sju på morgonen för att träffa samer i Lycksele. Det var ett sätt att få förståelse och sätta fokus på en fråga som jag blev engagerad i. Det är ett sätt att visa ledarskap: att vanliga människor i hela Sverige ska känna att det finns en omtanke även från kungafamiljen. «

Är det den del av jobbet som Kungen gillar bäst?
»Ja, att besöka småföretagare, entreprenörer eller andra. Att få möta den stolthet de känner för vad de jobbar med.«

Det är mer av kungligt ledarskap?
»Ja, precis. Du envisas med att prata chefskap. Ledarskap är lite vidare, rundare och varmare. Lite mer vårdande.«

Jo, men jag släpper inte det här med chefskap … Kungen får också beröm för sitt sätt att lyssna?
»Försöker. Försöker visa engagemang och uppriktig nyfikenhet. Och det är kul att träffa människor. Problemet med mitt jobb är att jag träffar så oerhört mycket spännande människor, och då blir man rätt splittrad till slut.«
»Jag var på Öland och lärde mig allt om små steklar. Vem kan vara intresserad av steklar? Det verkar ju inte klokt. Men när man väl sitter där på huk så är det oerhört fascinerande. Det händer rätt ofta när jag träffat en engagerad människa att jag tänker: det här skulle jag vilja jobba med.«

Alla chefer måste vara flexibla och kunna ta frågor lite på uppstuds. Hur är det med Kungens flexibilitet?
»Nja, både ja och nej. Jag vill gärna vara väl förberedd och jag tycker inte om överraskningar. Samtidigt inser jag att vi svenskar måste kunna ta ut svängarna och vara lite mer flexibla.«

Men kring Kungen finns ett protokoll som styr allt handlande, alltifrån hur man titulerar Kungen till hur man närmar sig kungafamiljen.
»Jo så är det. Men protokollet hjälper både mig och omgivningen. Titta på engelsmännen. De verkar vara väldigt korrekta, men så efter en stund tar de ut svängarna så att man nästan blir paff. Hemligheten är att de är trygga i sig själva. De har en social kompetens och vet var gränserna går. Och då kan de släppa loss lite extra.«

Vad spelar intuition och magkänsla för roll när Kungen fattar beslut?
»Jag tror man måste ha fakta och kunskap för att våga lita på magkänslan. Vad har man annars att gå på? Jag vill nog suga på en fråga ett tag innan jag går till beslut.«

Det sägs om Kungen att besluten tar lång tid här på Slottet?
»Oj då! Det var värst! Det känner jag inte igen. Jag kan nog fatta snabba beslut, men jag vill gärna ha ett dygn på mig.«

Alla chefer gör misstag, och man lär sig en del av dem. Vilka misstag har Kungen lärt sig av?
»Oj, det var svårt. Jag har säkert gjort massor av misstag, men det är inget som dyker upp just nu.«

Kungen som chef formar ju också sitt team. Vad tänker Kungen på när han bygger sin ledning?
»Så brett som möjligt. Det kan man se i min nuvarande ledningsgrupp.« (Se faktarutan om Slottet som arbetsplats.)

Har Kungen utvecklingssamtal med sina medarbetare?
»Nej, inte jag.«

Man hör också att Kungen lär ställa krav på effektivitet, ogillar spilltid?
»Ja, det är väl klart.«

Blir kungen irriterad när det är ineffektivt?
»Ja, vansinnigt. Det är ’waste of time’.«

Kungen ogillar kaffepauser?
»Ja, aldrig. Varför ska man ha det för?«

Jag trodde eriksgator var fyllda av kaffepauser.
»Javisst, och det gör mig vansinnig. Så fort jag får ett program för ett besök ute i landet, så är det första jag stryker kaffepauserna. Man ska stå och kallprata. Jag vill vara i rörelse.«

Kungen var en påskyndare till att hovet blev datoriserat. Men använder Kungen nätet?
»Nej, sällan på kontoret.« (Här spelar Kungens dyslexi en stor roll. Dyslektiker sägs ha speciellt svårt att läsa text på nätet.) Och dator? »Nej, nästan aldrig.«

De flesta mejlar ju med varandra i dag.
»Jag hinner inte. Det tar för lång tid. Jag har en sekreterare. Ingen i vår familj mejlar. Inte drottningen heller.«

Och barnen, de är ju unga och moderna?
»Nej, inte de heller, vad jag vet.«

Sms:ar Kungens barn?
»Inte vad jag vet. Jag får i alla fall inga sms från dem …«

Vad ger Kungen för råd till kronprinsessan i sin egenskap av mentor?
»Vara duktig på att ifrågasätta.«

Skillnader i ledarstil?
»Det får andra bedöma.«

Men hon verkar ju vara framåt?
(Skratt)»… och väldigt spontan och nära.«

Det är väl bra?
»Ibland, inte alltid. Det finns risker med spontanitet. Det kan bli impulsivt också, och då kan det trilla ut grodor som inte är så bra. Och när man väl sagt något kontroversiellt, så är det svårt att backa.«

Kungen har övat upp en förmåga att ha distans. Är det viktigt?
»Jo, det är nog medvetet. Risken är annars att man blir uppäten av omgivningen. Kungahuset ska vara öppet, men jag vill nog personligen ha distans till folk. Det tar lång tid innan jag släpper in någon nära mig« (När vi sedan står och ska bli fotade tillsammans avslöjar kungen att han är blyg. Jag undrar om det inte försvinner med åren. Kungen ser ner i golvet, vänder skorna inåt och säger tyst: »Nä, det försvinner nog aldrig«.)

Men kronprinsessan har, som Kungen själv säger, ett närmare sätt att möta vanligt folk. Är det en generationsfråga?
»Ja, sannolikt.«

Och vad tycker kronprinsessan om Kungens ledarstil?
»Helt förfärlig, antagligen. (Skratt.) Hon är ung och har en möjlighet att vara precis som hon är själv. Det är väl så ens ledarstil formas, utifrån ens personlighet. Jag är reserverad. Kronprinsessan är mer öppen. Så är det bara.«

Många menar att Kungens tal efter tsunamikatastrofen var ett suveränt prov på ledarskap med frasen »Tänk om jag som kungen i sagorna kunde ställa allt till rätta … men jag är precis som ni en sörjande och sökande medmänniska«.
»Jag sa precis det jag kände just då. Jag var väldigt chockad och tagen, så det kom rätt spontant. Men det är ju samtid igt märkligt att det ska krävas en katastrof typ tsunamin eller Estonia för att vi svenskar ska bli omtänksamma och våga hjälpa. Jag är precis likadan. Vi skulle våga hjälpa även i vardagen.« (De som står Kungen nära har berättat om hur tagen han blev av att möta barn som kom hem från Thailand utan sina föräldrar. Då fick han plötsligt kontakt med saknaden av sin far Gustaf Adolf, som dog när Kungen bara var 1 år.)

Kungen blev en enande symbol? Fanns det en brist på ledarskap i samhället under tsunamikatastrofen?
»Det är känsligt. Då blir det politik, och det ska jag inte uttala mig om. Men en av mina roller är att i oro, katastrofer eller i ofärdstid stiga fram och ta ett ledarskap och fylla ett tomrum, om ingen annan gör det. Jag är glad att jag den här gången nådde fram och kunde fylla en roll. Men det hade kunnat bli helt fel också, så det var en risk.«

Inom vilka områden i chefskapet känner sig Kungen fortfarande osäker?
»Ja, det är mycket, men värst var det när jag var yngre och inte riktigt förstod vad som förväntades av mig som ledare.«

Vilken arbetsuppgift är roligast?
»Slipper jag berätta om uppgifter som inte är så kul? (Skratt). Roligast? Det är när jag får representera Sverige, som nu vid VM i Åre. Speciellt när det går bra.«

Mindre kul, då? Tråkiga middagar?
»Ja, man kan tro det, men det är underligt, så fort man sätter sig med en person som har något att berätta så blir det helt plötsligt kul och spännande.«

Har Kungen knep för att överleva tråkiga middagar?
»Nja, får jag passa på den frågan? Jag vågar nog inte svara. Men det är klart, att försöka bli engagerad i en diskussion. Jag brukar tidigt under middagen hitta en liten röd tråd som jag följer hela vägen.«

Många pratar om stressen och det svåra livspusslet. Kungen själv har hunnit med barn, arbete och en stor social agenda? Har det varit knepigt?
»Javisst har det. Jag förstår inte vad som har hänt i samhället? Tidigare hade jag massor av tid till förfogande. Kanske skyllde vi på att vi hade små barn hemma. Nu är de utflugna och då skulle vi egentligen få mer egen tid. Men det är ju precis tvärtom! Jag har aldrig egen tid, känns det som. Tidigare hann jag sticka ut och springa före middagen. Det får jag inte tid till nu. Nu sitter jag kvar här på Slottet, och timmarna bara går. Nu hinner jag ingenting.«

… och vad gör ni åt det?
»Varje år säger drottningen och jag att nu ska vi få mer egen tid. Vi ska bli tuffare på att tacka nej. Vi ska säga nej, nej, nej … och ändå svämmar det över. Det är förfärligt! Nu har vi sagt att vi ska ha en dag i månaden som är helt tom, egen tid till förfogande.«

… ett streck i agendan?
»Ja, kalla det för det. Låter kanske bättre än att vara ledig.«

Kan en kung gå in i väggen?
»Säkert! Fråga inte mig. Går man in i väggen så gör man. Det spelar väl ingen roll att man är kung.«

Statsministern i Norge, Bondevik, gjorde det för några år sedan och tvingades till en time out?
»Ja, och det kan väl gälla mig också om det skulle ske. Går man in i väggen så är det inte så mycket att snacka om. Då är det stopp och belägg. Utbrändhet är en sjukdom som vilken som helst.«

Vilken typ av beslut tycker Kungen är svårast?
»Vänd på det: den svåraste delen i min roll? Det är att vara en opolitisk och hela tiden objektiv person. Det är svårt att uttrycka sig utan att bli politisk. Det känns jobbigt och det är komplicerat. Vad jag än säger riskerar det att skapa missförstånd. Omgivningen vill gärna tolka politiska värderingar i vad jag än säger.«

Exempel?
»Ja, ibland kan jag komma med en önskan eller förhoppning om en förändring i samhället. Det tolkas som ett utspel. Det är svårt och det tröttar.«

Men Kungen har ju som alla andra åsikter om politik. Och är samtidigt den enda i det här landet som inte får uttrycka dem.
»Ja, det är det jag menar. Du märker ju själv att vissa svar vänder och vrider jag på för att det så lätt kan misstolkas.«

Vad skulle hända om Kungen blev spontan och började kommentera dagsaktualiteter?
»Det är klart att det inte skulle gå. Det skulle bli ett ramaskri. Men det är också styrkan med en konstitutionell monarki att den är opolitisk. Jag ska inte lägga mig i. Fast det har förändrats sedan min farfars far, Gustav V. Han hade en helt annan konstitutionell position och var följaktligen mer insatt och kunde komma med synpunkter till regeringen.« Skulle Kungen vilja ha mer makt och vara mer betydelsefull? »Det här är känsligt. Det handlar inte om makt. Men kanske förtroende att kunna påverka. Jo, jag skulle nog vilja vara lite närmare regeringen och samhället. Bli ännu mer informerad. Vi har konseljer två–tre gånger om året, och det är givande.«

Kungen har en image av att vara en miljövän. Och nu vill Kungen gå i spetsen för ledarskap, bland annat via den nya stiftelsen Ungt Ledarskap. Varför?
»Jag var ute och promenerade för tre år sedan och hade precis sett några av de där dokusåporna, ’Big Brother’ och allt vad de heter. Eller förnedrings-tv, som jag kallar det. Dokusåpastjärnor blev våra nya hjältar. Det gav fel signaler till unga människor. Så tanken med stiftelsen var att ta fram en motvikt. Att lyfta fram unga ledare och se dem som landets stora hjältar. Det var tanken med stiftelsen. Kalla det inte för ledarskap. Säg en ny typ av hjältar, så får det mer kraft.«

Kungen har fått en del av sina värderingar och sin fostran i scouterna. Men vem bryr sig om scouterna i dag?
»30 miljoner ungdomar är scouter i 140 länder. 130 000 svenskar. Det mest fantastiska är att vem man än frågar, så har de ofta ett förflutet som scout. Rörelsen är kanske mer aktuell än någonsin. Den växte fram för 100 år sedan som ett sätt att ta hand om och fostra föräldralösa barn. Se dig omkring. Vi har ju en enorm ensamhet bland barn även i dag, inte minst i våra förorter.«

Så scouterna är egentligen moderna?
»Precis, men det är väl som allt annat, gamla saker får nya namn. Nu heter det teamwork och man ska iväg på kick-off. Men det bygger på samma pedagogik som inom scouterna, samverka med varandra i grupp. Allas lika värde. Man stöttar dem som är sämst. I dag ska man åka på överlevnadskurser. Men det är ju scouterna, precis. Fast i nya förpackningar. «

Men tanken på att plocka fram unga hjältar i vardagen kom från Kungens avsky mot det ni kallar för förnedrings-TV?
»Ja, det är hemskt. Det handlar om att bryta ner varandra så till den grad att en person i varje avsnitt måste lämna gemenskapen. I samhället ser det ju ut precis tvärtom.«

Gör det? Är inte »Big Brother« och »Robinson« bara en bild från en vanlig arbetsplats med konflikter och konspirationer?
»Visst, livet är tufft och det förekommer utslagning, men det finns ju faktiskt också en ärlig ambition att hjälpa varandra.«

Men talar inte Kungen i egen sak, jag tänker på imitationerna av kungafamiljen i tv-programmet »Hey Baberiba«?
»Det är något helt annat.« (Kungen kryper ihop i soffan, och blicken blir svart.)

Jag ser att Kungen blir arg bara jag nämner programmet »Hey Baberiba«?
»Jag tycker det är förfärligt. Många gånger när jag träffar ungdomar, så frågar de om vad jag tycker om ’Hey Baberiba’. Och så säger de att jag blir mobbad i programmet. «

De tycker synd om Kungen?
»Ja, så är det.«

Är det mobbning av kungafamiljen?
»Visst kan man skämta om oss kungligheter. Man ska kunna tåla ett skämt, men inte systematiskt för då blir det personförföljelse. Det är inte så jätteroligt att dagen efter att vi blivit hånade i TV, ställa sig upp i något sammanhang och hålla ett seriöst föredrag. Och då står det en massa barn och vrider sig av skratt bara man visar sig. (Kungen skrattar hjärtligt.) Jag känner mig lite som Martin Ljung. Man skrattar så fort man ser honom eftersom man vet att det är roligt. Så det är lite svårt. Om syftet var att förlöjliga oss, så har man onekligen lyckats.«

Hur ser Kungen på avarter i ledarskapet på hög nivå i till exempel Skandia?
»Det var väl uppenbart inte så lyckat ledarskap. Jag hade funderingar på att kommentera de här tendenserna i samhället när direktörer tappar fotfästet. Ledare på toppnivå i samhället lever på ett förtroende. Förbrukar man det så är det allvarligt. Det gäller såväl i näringslivet som inom politiken. Förtroende förtjänar man.«

Man fick bilden i Skandia av en roffarmentalitet …
»Visst, de blev väl fartblinda helt enkelt och det är farligt. Den här faran av fartblindhet gäller också inom politiken. Ledare på toppnivå lever i skyddade sfärer och då kan man handla fel.«

Blir Kungen som alla andra arg och förbannad när han läser morgontidningen och ser ledare på toppnivå roffa åt sig? »Det är klart att jag reagerar när det går till sådana ytterligheter.«

Till sist, har Kungen någon förebild?
»Min far. Det har berättats för mig att min far alltid strävade efter att göra samma saker, helst lite bättre, än sina ryttarkamrater och medarbetare för att på sätt vara en förebild. Det synsättet har präglat mig. Man har också berättat att min far var mycket blyg. Även där liknar jag honom.«

En sådan här intervju med kung Carl XVI Gustaf har ni nog aldrig läst förut. Inte kungen heller.

Kungen brukar framstå som både opersonlig, distanserad och oengagerad när han intervjuas. Det är kort sagt rätt tråkigt. Det vet man redan på förhand. Så när kungen nu fick den text ni nu läser, blev han först lite bekymrad. För mycket talspråk. Lite för direkt. Svar som var styrda från hjärtat. Kan ge rubriker i andra media.

Det är klart att när kungen pratar om svårigheterna att få ihop sitt livspussel, så kan det framstå som förmätet gentemot en ensamstående, lågbetald trebarnsmamma i förorten. Kungen vet att hur han än svarar så finns risken för kritik.

Liksom utsp elet om att han vill komma närmare regeringen. Eller, för den delen, att han personligen för första gången kommenterar det kungen kallar mobbning av kungafamiljen i tv-programmet »Hey Baberiba«.

Det är första gången under hans 34 år som statschef, som kungen berättar om sig själv som chef. Men det är ingen tillfällighet.

I samband med att kungen fyllde 60 år, fick han frågan vad han mest önskade sig. Han hade börjat reta sig på de förebilder som tidningarna lyfter fram. En »Big Brother«-Carolina eller »Robinson «-Martin, och nu ville kungen via den nystartade stiftelsen Ungt Ledarskap lyfta fram en ny typ av unga hjältar, inte minst från den ideella sektorn.

Det är därför jag sitter i det sparsmakat möblerade besöksrummet, precis utanför kungens eget arbetsrum. Jag möter kungen lite för tidigt, tar i hand och glömmer att säga Ers Majestät. Varpå kungen försvinner in på sitt rum och tiden går. Jag skulle få exakt en timme. Så när kungen kommer tillbaka en kvart för sen, är jag smått irriterad. Kungen också. Kemin är inte den bästa från början. Shit, tänker jag. Här får man göra en enda intervju i sitt liv med kungen, har satt på sig fin kostym och så blir det bara pannkaka.

Kungen sätter sig i en tvåmanssoffa, jag i en fåtölj. Jag försöker möta kungen med hela mitt kroppsspråk, utan att ha bordet emellan. Jag böjer mig offensivt framåt. Kungen lutar sig blygt bakåt. Vi trevar oss fram, lite stelt i början.

Kungen vill prata ledarskap på en mer abstrakt nivå. Jag vill veta hur kungen är som chef. Så plötsligt när jag berättar att folk i hans omgivning tycker att han är impulsiv, blir det liv i samtalet. Frågorna om hans egenskaper tycks engagera kungen. Kanske också att jag ids avbryta kungen titt och tätt, när det blir lite för luddigt.

Efter en oc h en halv timme närmast sliter adjutanten upp honom från intervjun. E n hel kontingent diplomater har stått och trampat fötter i en kvart i en annan del av slottet. Men vi avslutar med fotografering. Genast blir det stelt igen.

Ser att kungen är trött på dessa uppställningsbilder. Fotograf Peter Jönsson försöker muntra upp tillställningen med att fråga om hans son kan få en autograf. Nej, kungen skriver inga autografer. Det skulle reducera värdet på hans namnteckning, som har ett symbolvärde.

Kungen svischar iväg, och pressekreteraren Nina ldh är (ursäkta!) eld och lågor över vad hon just har bevittnat. Hon har sällan sett kungen så öppen och uppsluppen ihop med media.

Jag packar ihop och åker hem för att lyssna på bandet från samtalet. Det slår mig att jag nog aldrig hört kungen skratta så ofta.

Fotnot: Artikeln är hämtad ur Chef 2007.

Text: Henrik Frenkel