Ingvar Carlsson talar ut om sitt ledarskap

Ingvar Carlsson var sexton år när han för första gången reflekterade över ledarskap. Hans bror satte ett kompendium om ledarskap i händerna på honom hemma i Borås. Vad författaren hette har han glömt, men det var ”någon militär”.

”Det påverkade mig. Det handlade om ansvar, att kunna fatta beslut, att våga fatta beslut, att stå för det och ta konsekvenser. Det var basala grejer som gäller i det militära, men som kan tillämpas även i det civila livet. Det var min första kontakt med ledarskapsdiskussionen”, säger den forne statsministern, som ägnar det första kapitlet i sin nya bok Lärdomar åt ledarskap.

Han har burit råden med sig genom sina olika ledarskapsuppdrag, oavsett om det har handlat om rollen som elevkårsordförande, patrulledare i scouterna eller ordförande i SSU. Eller för den delen, som statsminister i en socialdemokratisk regering.

Ingvar Carlsson har ofta reflekterat över sitt ledarskap. Det måste man göra som politiker, menar han.

”Min sekreterare sa ibland till mig, när det blev för instängt på Rosenbad, att ’nu måste du ut i landet’. Det var för att träffa folk, lyssna, få andra intryck. I Stockholm lever vi i en bubbla. Verkligheten i Arvidsjaur eller Simrishamn är något helt annat. Om jag ville veta vad folk tyckte om mitt ledarskap räckte det inte med att sitta på Rosenbad, jag måste ut i den svenska verkligheten”, säger han.

Ingvar Carlsson blev statsminister drygt fem timmar efter att Olof Palme ­mördats på öppen gata i centrala Stockholm den 28 februari 1986.

Egentligen hade han tänkt sluta.

Han och Olof Palme hade planerat att avgå från sina respektive uppdrag sam­tidigt. Något datum var inte satt, men det skulle ske ”snart”.

Då skulle Ingvar Carlsson, som före mordnatten var vice statsminister och miljö­minister, göra något helt annat, utanför den politiska sfären. Så blev det alltså inte.

Att kastas in i rollen som statsminister beskriver Ingvar Carlsson som att ryckas ur spåret strax före Vasaloppsmålet i Mora och tvingas ut på en ny runda i ännu svårare terräng, i ännu högre tempo.

”Min inställning var ’det här är inte vad jag ville, men jag ska göra jobbet och jag ska försöka göra det så bra som möjligt’. Jag hade aldrig haft en tanke på att bli statsminister”, säger Ingvar Carlsson.

Han beskriver sig som både väldigt väl förberedd och inte alls.

”Jag hade haft ansvaret inom partiet på viktiga poster, jag hade jobbat för Tage Erlander och Olof Palme. I det avseendet var jag otroligt väl förberedd. Men mentalt förberedd var jag inte.”

För samtidigt som han motvilligt tog sig an Sveriges tyngsta ledaruppdrag hade han en stor personlig sorg att hantera.

”Olof var inte bara en kollega, vi hade varit nära personliga vänner i 30 år, vi umgicks i våra familjer. Det dröjde över ett år innan jag kände någon sorts arbetsglädje”, säger han.

En vecka efter mordet på Olof Palme åkte Ingvar Carlsson ut till Bommersvik, Socialdemokraternas kursgård som blivit synonym med Tage Erlander. Där tvingades han fatta några viktiga beslut kring sitt eget ledarskap. Som att han inte skulle kopiera Palmes ledarstil, utan gå sin egen väg.

Kanske dök kompendiet från tonåren upp i hans huvud.

”Jag var inte motiverad att hålla stora tal och agera på det sättet som Olof Palme gjorde. Dessutom tyckte jag att han hade fått betala ett ganska högt pris för att han ställde upp för media i alla tänkbara sammanhang”, säger Ingvar Carlsson.

Han bestämde sig för att vara lagledare i stället för en jag-ledare.

”Som patrulledare i scouterna såg jag att vi fick en bättre patrull om alla hjälpte till. I SSU var det likadant. Jag hade helt enkelt en bra erfarenhet av att se människor växa och jag kände en glädje i det. Jag frestades aldrig att byta skepnad och bli den som pek­ade med hela handen”, säger han men medger att det fanns lägen då det krävdes att han sa ’nu är det slutdiskuterat, nu gör vi så här’.

Ingvar Carlsson inledde sin karriär i den nationella politikens tjänst 1958 då han blev Tage Erlanders sekreterare. Då utgjorde han och Olof Palme två femtedelar av statsrådsberedningen. I dag är det flera hundra personer som arbetar runt statsminister Fredrik Reinfeldt.

Hur skulle ditt ledarskap stå sig i dag?
”Det är lättare att argumentera för rollen som lagledare i dag än på 1980-talet. Då var det inne med ett tydligt ledarskap där man gav order och besked. De tyckte att jag drog mig tillbaka. När jag är ute och talar om ledarskap i dag får jag mer förståelse och sympati för lagledarrollen.”

Du var före din tid?
”Ja. Eller så går det i vågor. Jag är inte säker på att det här med att vara lagledare kommer att vara lika accepterat i framtiden.”

Till skillnad från många andra i sin generation växte Ingvar Carlsson inte upp med uppfattningen att kvinnan skulle ha sämre förutsättningar att ta ansvar än män.

Ingvar Carlsson nämner två källor till inspiration för hans syn på den yrkesarbetande kvinnan: Carl Johan Love Almqvists bok Det går an och hans mamma, som blev änka när Ingvar Carlsson var tolv år och ensam fick försörja familjen.

1994 blev Ingvar Carlsson först i världen med att bilda en helt jämställd regering. Här fanns bland andra Mona Sahlin, Marita Ulvskog och Anna Lindh.

”Genom att jag var tydlig lagledare var det självklart att ta in kvinnor. Tidigare i livet hade de kanske motarbetats, men jag gav dem förtroende och stöttade dem och lyssnade på dem. Jag tycker att vi fick en annan stämning i regeringsarbetet. Andra aspekter kom in när vi diskuterade svåra frågor. Jag kände det som en stor tillgång att få in de unga kvinnorna”, säger han.

Kan du känna stolthet när du ser dagens jämställdhetsdebatt? Att du var en föregångare?

Ingvar Carlsson nickar bifallande.

”Jag tycker att det är skamligt att en av de stora frågorna om lika lön för lika arbete inte är genomförd. Politiker kan alltid säga att det är en facklig fråga, men Sverige som är så beundrat i världen för att vi har nått så långt, där har vi ännu inte klarat uppgiften. Det säger jag inte enbart för att jag har två barn och tre barnbarn som alla är kvinnor. Det är sorgligt att de ska behöva uppleva att samhället inte är jämställt. Det klarade vi inte under min tid och det har vi inte klarat sedan heller.”