Hur ofta lirar du jazz?

Beslutsfattande
Text: Redaktionen
Publicerad

Rapporten var kanske inte lika kittlande, men handlade om att vi chefer måste lära oss att jamma. Följa en fast grundrytm och sedan ha förmåga att improvisera. Omvärlden är så turbulent att vi chefer behöver en fast struktur. Men samtidigt kan man inte förutse vad som ska hända. En nyckelmedarbetare säger upp sig. En kund slutar betala. En leverantör går i putten. En ny aktör dyker upp. Ett teknikskifte gör att din affärsidé är obsolet.
Då står du där med din tvättade chefshals.

Själv skulle jag vilja utnämna mig till chefernas Miles Davis. Grundtonen har funnits där och styrt mig. Men mest har jag agerat på uppstuds, intuition och gehör.

Jag är grymt imponerad av alla som har struktur på sin tillvaro. Men jag vägrar erkänna att »excelnissarna« skapar bestående värden. De förvaltar, utvecklar och spelar efter noter. Oklanderligt. De behövs, men inte fasen sjunger det i parketten.

Alla affärer jag varit med om att genomföra som chef, företagare och entreprenör har skett på gehör. Det har varit tillfälligheter. Och skrapar man lite på ytan kommer en hel del märkliga drivkrafter in i bilden, också.

Jag drog igång A-ekonomi en gång i tiden av den enkla anledningen att det var det enda jag förstod mig på när jag kom till tv. Eftersom alla mina arbetskamrater var emot projektet, genomförde jag det på ren trots. Ilska räcker långt när man vill något.

Lilla Aktuellt byggde på att mina barn inte förstod sig på nyhetsprogrammet jag var chef för. Att det sedan i stället blev en succé bland pensionärer, var väl en smula oväntat.

Jag startade en gång i tiden en tidning för småföretagare. Skäl: jag ville bli en sådan själv. Namnet var väl inte så väl funnet. Tidningen Bra Företag gick nämligen omkull.

Jag tog ett vikariat på Dagens Nyheter i tidernas begynnelse, för att göra min mamma glad och stolt. DN var vårt husorgan. Vad gör man inte för familjen.

Nyhetsbrevet Chef.Boken drog jag igång för att reta konkurrenten, som inte ville samarbeta med oss. Då snor jag idén och gör det bättre själv.

Chefs framgångsrika Ny Chef-utbildning kom till efter att det »fina« utbildningsföretaget vi vänt oss till, bara såg ner på oss under ett möte. Fan ta dem, sa vi och gick hem och kokade ihop en succé.

Kompetensgalan har sin egen historia. Motiven för tillkomsten är många och rätt tjusiga, så här i efterhand. Men visst spelade det in att jag på ålderns höst ville skapa något mer bestående, och möjligen också oegennyttigt.

Till och med rekryteringar har gått på ren personkemi. »When it’s hot, it’s hot. When it’s not, it’s not«, för att parafrera en känd guru (som jag givetvis glömt namnet på). Nynnar jag efter en anställningsintervju så kan det ju bara vara rätt. Glöm cv. Här snackar vi känsla. Wow, vad det svänger.

Vid min ålder får man ofta erbjudande om att hålla föredrag om sin framgångsrika karriärresa. Och visst, det ser smart och tufft ut när man rekonstruerar historien i snygga power points. Men inte fasiken har jag följt en uttänkt strategi. Ingen affärsplan så långt ögat kunnat nå.

Chefen som jazzmusiker är en tilltalande bild. Takten finns där. En vag melodislinga. Ett solo som drar iväg och tänjer rummets gränser. Alla i bandet hänger på, känner in, stöttar. Nu är vi helt beroende av varandra. Inga hierarkier. Bara lust. Och så lyfter det.

Snacka om management!

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden