Lediga chefsjobb
Alla chefsjobb

Helvetet tur och retur

2009 förlorade drygt 800 personer, varav 100 chefer, jobbet på Ericsson. Rubrikerna var nattsvarta, men ledningen hade bestämt sig. De skulle lägga ner fabriken ”bäst i världen”. De lyckades.

Okategoriserade
Text: Calle Fleur
Publicerad
Foto: Magnus Liam Karlsson

Kontrasten är slående.

Den bleka solen är bländ­ande stark, luften nästan överdrivet klar. Gävle verkar spira av vårkänslor och framåtanda.

Men vi vänder blicken mot en låg, faluröd industribyggnad några kilometer utanför stadskärnan. Här står gallergrindarna uppställda. Lokalerna är mörka, igenbommade. Halvdöda krukväxter kämpar desperat med livshållningen. Papper och pärmar skräpar på golvet, frånkopplade adventsljusstakar samlar damm i fönstren. Sladdhärvor hänger ner från taken. Fastighetsägaren har gått i konkurs och lämnat huset åt sitt öde.

Det är svårt att föreställa sig den febrila verksamhet som rådde här för bara några månader sedan. Framtidscentret höll öppet varje dag. Här kunde före detta Ericsson-anställda gå på mässor, träffa coacher, besöka seminarier, öva på att skriva cv. Få lite hopp om framtiden.

I dag utstrålar den bortglömda byggnaden allt annat än inspiration och framtidstro. Samtidigt symboliserar den ett avslut. Ericssons löfte var otvetydigt. Fabriken skulle stänga, men de ansvariga cheferna skulle inte glömma och gå vidare. De skulle se till att nedläggningen sköttes ”bäst i världen”.

Nu är uppdraget så gott som avslutat. Över 90 procent av den tidigare arbetskraften har fått ny sysselsättning. Framtidscentret har stängt. Aldrig förr har en framgångssaga ekat så tomt.

Beskedet kom en helt vanlig tisdag. Det var den åttonde december 2009, två veckor före jul, när ett meddelande plötsligt blinkade fram på intern-tv-apparaterna: ”Information kl 14.00. Obligatorisk närvaro”. Ericssons 837 anställda lommade över till Frekvensen, den stora gymnastiksalen tvärs över gatan från fabriken.

Alla som var där nämner en sak. Tystnaden. Lokalen Frekvensen var platsen där dåliga nyheter brukade tillkännages. De flesta förstod att något skulle hända – och nu kunde man höra en knappnål falla.

 

Produktionschefen var tydlig. Det gick bra för Ericsson, men tiden hade sprungit förbi de radiomaster som utformades och testades i Gävle. Det var dags för ett genera­tionsskifte. Personalen behövdes inte längre, fabriken skulle läggas ner.
Snart framträdde de fackliga företrädarna inför en blodvittrande mediekår. Ord pressades fram genom sammanbitna läppar. ”Katastrof”. ”Förtvivlan”. ”Ilska”. ”Besvikelse”. De anställda kunde inte förstå varför man ville göra så här mot dem.

Allt hade ju varit precis som vanligt. Helgen innan hade Ericsson bjudit på julfest. Ingen hade anat någonting. Nästan ingen.

Dejan Nedeljkovic, före detta arbetsledare på Ericsson, skruvar på sig. Han gick aldrig till julfesten den där helgen i december.

”Jag satt hemma. Att gå på julfest och vara glad och festa? Det kändes inte bra. Det kändes bättre att vara hemma.”

Som lokal ordförande för fackförbundet Ledarna hörde han till den handfull chefer som förstod vad som var på väg att hända. Bilden började klarna månader innan det slutgiltiga beskedet kom.

”Mentalt var det en jobbig resa. Jag fick gå runt på jobbet, hålla god min men tänka att ‘snart ryker fabriken’. Jag levde ett dubbelliv. Det var inte alls enkelt. Jag kunde inte bolla det hemma heller. Jag fick sitta och fundera själv.”

När beskedet kom var Dejan Nedeljkovic inne på sitt 23:e år som anställd på Ericsson i Gävle. Han hade börjat arbeta på fabriken direkt efter gymnasiet och klättrat från tekniker till tekniksamordnare, och slutligen arbetsledare. Han hade aldrig haft en annan arbetsplats. När beskedet om nedläggning kom hade han 20 personer under sig. Det som blev en chock för Dejans medarbetare, innebar en otrolig lättnad för honom själv.

”Mina medarbetare hade länge varit frustrerade på mig. Jag var mig inte lik. Vi var mitt inne i ett utvecklingsarbete men jag förhalade saker. ‘Varför fattar du inte beslut?’, frågade de mig. Och jag tänkte ju att det inte var någon mening med det. När beskedet kom sa flera personer att de förstod varför jag hade betett mig konstigt. Det var det allra bästa med att det kom ut.”

Strukturförändringarna i den svenska industrin har drabbat Gävleborgs län stenhårt. Nedläggningarna har duggat tätt. 2007 meddelade Stora Enso att de skulle lägga ner pappersbruket i Norrsundet. I fjol stängdes sågverket, med anor från 1800-talet. Och nyligen meddelade Cloetta, koncernen bakom Läkerol och Ahlgrens bilar, att dotterföretaget Leaf skulle försvinna från staden. Och en stor del av stadens identitet med det, enligt många Gävlebor.

Redan innan Ericsson beslutade sig för att lägga ner fabriken var arbetslösheten i Gävle högst i landet. Det blev snabbt värre. 2010 var Gävleborg det enda länet med en arbetslöshet på över 10 procent. I mars i år låg siffran på 9,9 procent – drygt två procentenheter över riksgenomsnittet.

Trygghetsrådet, som finansieras av facken och Svenskt Näringsliv, har till uppgift att skräddarsy lösningar för företag som ställer om arbetskraft. De spartanska lokalerna i centrala Gävle har fungerat som sambandscentral under de senaste årens tuffa varsel.

Ann-Sofie Wennman, projektledare och ansvarig för omställningsprojektet på Ericsson, har varit med i mer än 20 år. Nu serverar hon automatkaffe i plastmuggar och berättar vad som är viktigast att förmedla som chef vid den här typen av tuffa beslut.

”Framtidstro, framtidstro, framtidstro. Det är så viktigt att jag kan säga det sjutton gånger. Alla människor är olika. För vissa tar det tio minuter att förstå vad de vill göra i framtiden, för andra tar det ett år. De här människorna förlorar hela sitt ­sammanhang – då gäller det att de hittar ett nytt”, säger hon.

Trygghetsrådet satte in utbildningsinsatser för cheferna på Ericsson direkt efter julledigheten. Det gällde att fort sätta in cheferna i planeringen och förbereda dem inför de tuffa samtal som väntade. Några saker upprepades gång på gång. Att se medarbetarna som unika individer. Att vara förberedd på olika reaktioner. Och att i detalj kunna förklara varför uppsägningen var nödvändig.

Dejan Nedeljkovic minns medarbetarnas reaktioner som tysta och sansade.

”Det mesta kom senare. Man ville få svar på frågor och smälta vad som hade hänt. I början hamnade de i en chockfas, de visste inte riktigt hur de skulle hantera det.”

Ericsson hade varslat i Gävle förut. Dejan Nedeljkovic hade fått leda många tuffa samtal. Men nu var det annorlunda. Nu skulle han själv sägas upp. Samtidigt skulle han finnas till hands och stödja sina förtvivlade medarbetare. Men det var lättare än man kan tro.

”Nu satt alla i samma båt. Man fick en helt annan relation till varandra då. Det är klart att tankarna gick hos mig också. Jag funderade mycket på hur det skulle gå”, säger han.

Peter Edqvist på Ericsson fick uppdraget att leda det gigantiska omställningsprojektet. Han hade arbetat på Ericsson i Norrköping när fabriken där lades ner 1999, och visste hur dramatisk en nedläggning kunde vara.

Nu lämnades nedläggnings­beskedet alldeles innan jul. Det gick inte bara emot gängse uppfattningar om hur man ”bör” göra, utan spädde dessutom på de svarta rubrikerna.

Peter Edqvist förklarar:

”Det finns aldrig någon ‘rätt tidpunkt’ att ge ett sådant här besked. Erfarenheter från tidigare nedläggningsbeslut visar att det minst dåliga är att offentliggöra det strax före en längre ledighet, till exempel semestern eller julhelgen. Det ger medarbetarna tid att smälta budskapet och förbereda sig på en förändrad framtid.”

De senaste decenniernas många nedlägg­ningar har gett Ericsson en god uppfattning om hur uppsagda bör bli behandlade.

”Det har utvecklats en praxis som går ut på att man får någon form av supportstöd i upp till ett år efteråt. Sedan gjordes en anpassning av det, eftersom Gävle redan hade högst arbetslöshet i landet när beskedet kom. Vi erbjöd et t års coachning och stöd med betald lön. Eller så tog man pengarna och drog”, säger Peter Edqvist.

Var går gränsen för chefens ansträngningar när personal måste sägas upp, eller verksamheter läggas ner?

I Gävle erbjöd Ericsson bland annat medarbetarstöd på fabriken alla arbetsdagar. Jourtelefonerna var öppna dygnet runt. Cheferna fick utbildning och samarbetet med externa parter, som arbetsförmedlingen, kommunen och länsstyrelsen, satte igång direkt.

Enligt Peter Edqvist var Ericsson mer generösa än vad lagar, avtal och bestämmelser krävde av dem. Anledningarna var flera:

”Först och främst vill vi vara en bra arbetsgivare även i svåra situationer. Vi stängde inte fabriken i Gävle för att det gick dåligt. Ett företag på fall­repet hade inte kunnat göra det vi gjorde.”

”För det andra är det viktigt att Ericsson har ett gott rykte på arbetsmarknaden. Våra medarbetare ska veta att vi tar vårt ansvar.”

Omställningsprojektet i Gävle blev en stor framgång. Vissa yrkesgrupper – framför allt seniora projektledare och chefer – hittade jobb nästan omedelbart.

De flesta stannade dessutom kvar i regionen, och enligt Trygghetsrådets undersökningar säger många chefer att de har högre befattning – och högre lön – i dag än när de arbetade på Ericsson.

”Framgången ligger i den samlande ­kraften från alla medverkande. I prestigelösheten, i uthålligheten. Mycket handlar om att vi hittade annorlunda lösningar – och att vi var där, på plats, med medarbetarstöd. Vi fanns på plats dygnet runt. Det är inte något vi normalt gör, men något som Ericsson ville”, säger Ann-Sofie Wennman, projektledare på Trygghetsrådet.

De olika parterna sam­arbetade vitt och brett, och drog sig inte för att testa nya idéer. Man erbjöd workshops i ”styling inför intervjuer”. Man anordnade jobbmässor och höll presskonferenser för att marknadsföra arbetskraften i regionen. Framför allt satsades mycket pengar och kraft på validering av kunskaper. Många av Ericssons medarbetare kom direkt från gymnasiet. De hade fått hela sin utbildning inom företaget och hade inga papper på vad de kunde.

”Framgångsfaktorn i det här handlar dels om att Ericsson satsade mycket pengar på det, men också att vi vände på varenda jäkla sten. Jag och landshövding Barbro Holmberg skrev till exempel ett gemensamt brev till alla arbetsgivare i regionen. Det kostade inte mycket, det var väl porto då, men det gav jobb.”

Porttelefonen till Ericsson Radio Systems AB Hemsta är stendöd. Den tre våningar höga tegelbyggnaden har stått tom sedan senhösten 2010. På taket syns spår av den stora, upplysta Ericsson-skylten. På parkeringen ligger höstlöven kvar.

På andra sidan stan, några hundra meter från högskolan, hittar vi en annan, lika övergiven jättebyggnad. Härifrån, i  vad som ser ut som en hypermodern, hel­svart glaskub, sköttes utvecklingsar­betet på Ericsson. Spåren från telekom­bolaget har suddats ut – bokstavligt talat. På en pelare utanför glasentrén har någon gjort ett halvhjärtat försök att skrapa bort Ericsson-logotypen.

Två och ett halvt år efter nedläggningsbeskedet står telekombolagets jättelokaler fortfarande tomma. Ingen verkar veta vad som ska hända med dem. Men Gävle verkar ha förlåtit. Nedläggningen beklagas av alla, men Gävleborna verkar vara överens om att Ericsson skötte det hela på ett snyggt och värdigt sätt.

Eller: I dag kan Peter Edqvist gå på stan utan livvakter, som någon säger.

Dejan Nedeljkovic sträcker på sig och kväver en gäspning. På tisdagsmorgnar kommer han till sitt nya arbete klockan 05  på morgonen. Här, i Atlas Copcos fabrik i Tierp, tillverkas verktyg för industrin. Dejan arbetar som projektledare och har 39 anställda under sig.

Dejan var arbetslös i ett år innan han fick jobbet på Atlas Copco. Det var en ­jobbig tid.

”Gävleborg har en tuff arbetsmarknad. Jag fick komma på intervjuer men åkte ut i sluttampen. Det var några riktiga berg-och-dal-banor, där jag började fundera om det är något fel på mig? Men jag hade bestämt mig för att bryta ihop, bita ihop och komma igen. Så blev det också.”

Och han har lärt sig en hel del på vägen.

”Jag har blivit mer förstående för hur människor reagerar i olika situationer. Det är ingen erfarenhet man önskar sig, men som är nyttig att få”, säger Dejan Nedeljkovic.

Livet har gått vidare. Dejan Nedeljkovic kan pusta ut. Förhoppningsvis väntar samma positiva framtid för de uppsagda på Leaf.

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden