Chef testar Göran Hägglund

Det finns en egenskap som samtliga nämner som en av Göran Hägglunds bästa egenskaper och som han kan dra stora växlar på i sitt ledarskap, och det är hans humor.

För visst är det avväpnande med en ledare för ett parti som kämpar för att hålla sig kvar i riksdagen som kan kosta på sig följande skämt när han blir intervjuad av en genomförkyld journalist, som ber om ursäkt för att han har tappat rösten.

”Det är väl ingenting, jag har tappat massor av röster!”

Just den egenskapen är det alltså många som uppskattar och som flera tycker att han kunde göra mer av i sin kommunikation med väljarna.

Här går dock meningarna isär. Andra värjer sig mot att få en ståupp-komiker till partiledare, och litar på Göran Hägglunds känsla för när det passar med ett skämt. Humor handlar ju till stor del om tajming.

Göran Hägglund är en extremt trevlig person, vilket också intygas av näst intill alla. Men trevligheten kan ibland upplevas som en mask som det kan vara bekvämt att gömma sig bakom.

”Göran talar så lite om sig själv och vad han bottnar i. Det gör att man kan sakna sammanhanget”, säger en. ”Jag vet precis vem partiledaren Göran Hägglund är, men jag vet inte vem människan Göran är.”

”Jag har den största respekt för att han vill hålla en del av sitt liv för sig själv”, säger en annan. ”Men i den här branschen underlättar det om man vågar öppna sig emellanåt. Det skulle skapa större trygghet om han ville visa mer av sina personliga bevekelsegrunder.”

Just svårigheten att komma Göran Hägglund in på livet är något som också går igen i våra intervjuer. Partifolket längtar efter att deras ledare ska framstå mindre som en ack så kompetent analytiker, mer som en sammansatt människa.

”När s-ledaren Stefan Löfven berättar om sin uppväxt som fosterbarn blir han så mycket mer än en fackpamp som blivit partiledare för Socialdemokraterna”, säger en annan. ”Han framstår som en hel människa.”

Däremot är det ingen som ifrågasätter Göran Hägglunds kompetens. Han är så duktig att folk ibland tappar andan. Mycket tack vare sin långa erfarenhet, men det skadar inte heller att ha ett minne som en häst och vara kvicktänkt.

Det ska också till en riktigt hårdhudad person för att klara att hålla huvudet kallt och humöret uppe när organisationen offentligt underkänner en som ledare och avskedsbuketten bara är ett extrainsatt riksting borta.

Det var precis vad Göran Hägglund gick igenom med kulmen vintern 2012. Och det var ingen måtta på hans tillkortakommanden, om vi får tro den tredjedel av partidistrikten som öppet arbetade för att han skulle bytas ut: Svagt ledarskap, otydlig i kommunikationen och för eftergiven gentemot övriga regeringspartier.

Som deras motkandidat trädde till slut den mångårige riksdagsledamoten Mats Odell fram.

”Det var en svår tid, då många till och med övervägde att lämna partiet”, vittnar en partikamrat. ”Det var väl det som gjorde att Mats Odell mer eller mindre kände sig tvungen att ställa upp.”

Ingen tvivlar på att Göran Hägglund gick igenom en mycket tuff period, många undrar hur han orkade. Trots det visade han upp ett imponerande lugn när journalister som fått vittring på ett villebråd flockades omkring honom.

Inget verkade kunna rubba honom. Tålmodig som en småbarnsfar framför godisdisken en måndag förklarade han i intervju efter intervju att han förstod kritiken, tog den till sig samt lovade att göra sitt yttersta för att bättra sig.

”Han är minst lika stryktålig som en oljerock”, säger en partikamrat.

Det var ingen liten kostym Göran Hägglund skulle fylla ut när han åtta år tidigare efterträdde Alf Svensson när denne avgick efter 31 år som partiledare för Kristdemokraterna.

Alf Svensson hade då blivit betydligt större än sitt parti, och var populär långt utanför kretsen av kristdemokratiska kärnväljare. Toppen nåddes i valet 1998, då partiet fick 11,8 procent av rösterna. En nivå som dagens Kristdemokrater inte ens kan drömma om i dag, när man tappert kämpar mot fyraprocentsspärren.

Göran Hägglund hade länge arbetat i Alf Svenssons skugga och det var ingen hemlighet att han var dennes smorde kronprins. Han hade då gjort en grundlig värnplikt i partiet: Från tunga förtroendeuppdrag i KDU, som kommunpolitiker i Jönköping och kanslichef för Kristdemokraternas regeringskansli. Han har också varit gruppledare för kd:s riksdagsgrupp (”mycket bättre som gruppledare än som minister”, säger en stämma).

Det var alltså ingen duvunge som utmanades som partiledare efter åtta år på posten – och som avgick med segern. Vid det här laget verkar de flesta ha grävt ner stridsyxan, även om den i vissa fall lätt kan grävas upp igen, efter vad det låter. För visst finns det fortfarande kritiska röster.

”Göran är en svag ledare, han ser inte människan och han ger sällan uppmuntrande feedback. Därför känns han otydlig och jag har svårt att känna entusiasm”, säger en.

Andra tycker sig absolut ha sett en förändring till det bättre i ledarskapet.

”Jag upplever att man arbetar mer strategiskt nu än tidigare”, säger en av hans tidigare kritiker. Man tar vara på åsikter och stämningar ute i partiorganisationen på ett mer strukturerat sätt.”

Där har Göran Hägglund gjort klara framsteg, menar de flesta vi har talat med. I dag är han en lyssnande ledare, som vill höra vad andra anser innan han tar beslut.

”Jag kan tycka att det har blivit mycket av lyssnande och förankrande innan han sätter ner foten. Han måste komma till skott snabbare”, mumlar en av partivännerna.

Hans ”nya” sätt att ta beslut bottnar möjligen i kritiken han fick för att han tog beslut utan att förankra dem åtminstone i riksdagsgruppen. Så från att ha kritiserats för självsvåldiga beslut hör vi i dag röster som tycker att han borde komma till skott snabbare. Aldrig är människan nöjd …

”Jag ser att han har en tydlig ideologisk mall, som han prövar frågorna mot när han ska ta beslut”, säger en annan. ”Och då får man respektera att det kan ta tid.”

Men visst kan han sätta ner foten, Göran Hägglund. Inte drar han sig för att toppstyra heller, för att få som han vill. Något som gör att flera ställer sig tvekande till hur ärligt menat allt lyssnade egentligen är.

”Han ger intryck av att vilja höra vad alla har att säga och är mycket sympatisk, men man vet aldrig hur mycket han tar intryck av det som sägs. Han verkar snarare vilja vara alla till lags än avslöja hur han väger olika åsikter för och emot”, säger en.

Han har också blivit bättre på att delegera arbetsuppgifter, även om några i hans omgivning tror att det är partisekreteraren Acko Ankarberg som ser till att han inte drunknar i jobb. Mer om hennes kvaliteter senare.

När alliansen vann valet 2006 dränerades Kristdemokraterna på ledande personer. Nästan hela ledarskiktet försvann in i Rosenbad – här skulle regeras! Resultatet blev en klyfta mellan organisationen ute i landet och partitoppen

”Det fanns inte tillräckligt många kvar som kunde hålla den interna diskussionen levande och humöret uppe. Det var då kritiken mot honom tog fart”, säger en partivän.

Inte blev det bättre av att partiet i regeringslojalitetens namn tvingades acceptera och även försvara impopulära beslut: Står vi verkligen för hårdare regler för sjukskrivna och arbetslösa? Homosexuellas rätt att ingå äktenskap? Och vart tog den sänkta skatten för pensionärerna vägen? Den, som skulle ge oss sådan medvind i opinionen?

”Jag tycker att han borde skärpa tonen och stå på sig mer i förhandlingarna med de andra regeringspartierna”, säger en iakttagare. ”Han måste vara skarpare, både internt och externt. Nu jämkar han in sig alltför mycket i alliansen.”

För att hantera sådant missnöje krävs inte bara en ledare med högt förtroendekapital, även de närmaste medarbetarna måste respekteras i hela organisationen. Och det är det lite si och så med. Med ett lysande undantag – partisekreteraren Acko Ankarberg, som höjs till skyarna och som kallas Göran Hägglunds bästa rekrytering – även om den kom i senaste laget.

”Men det är typiskt för Göran att han lät det gå för långt innan det blev en förändring på den posten”, säger en kritisk röst. ”Göran gillar inte beslut som leder till att han tvingas ta ett obekvämt samtal.”

”Vaddå ’han tvingas ta’, utbrister en annan. ”När det är något obehagligt som ska framföras skickar han gärna någon annan. Det är i alla fall min erfarenhet.”

Göran Hägglunds närmaste krets får godkänt av vissa, underkänt av andra. Det är därför lätt att misstänka att omdömena i grunden handlar om var man själv står politiskt. Så här olika kan det låta:

”Han omger sig med ja-sägare, det är svårt att få kontakt med honom och så gör inte en bra ledare”, hävdar en.

”När han var ny rekryterade han några väldigt unga till sin stab”, minns en annan. ”Visst är det bra med unga entusiaster, men det behövs erfarenhet också. Vi var några som reagerade och nu tycker jag det känns mer balanserat.”

Andra tappade förtroendet för hans omdöme i samband med skandalen kring den anonyme bloggaren ”Ove Tove” för drygt ett år sedan. Bloggaren visade sig vara en av Hägglunds allra närmaste medarbetare som gick till hårda attacker på nätet mot bland annat Mats Odell – utmanaren till partiledarposten. Dessutom använde ”Ove Tove” regeringskansliets dator. Hägglund förnekade all kännedom om sin medarbetares bisyssla.

Att Göran Hägglund inte omedelbart tog sin hand från medarbetaren, utan tvärtom var beredd att låta denne fortsätta ”efter att han har bett om ursäkt”, är något som många har svårt att glömma och gör att man tvivlar på hans kompetens när det kommer till personfrågor.

Ett annat drag som flera vill framhålla är hans envishet. På gott och på ont.

”Han känns lite bortskämd ibland, pojken”, säger en gammal partivän. ”Han vill gärna ha sin vilja igenom, annars blir han stingslig. Och han har inget pokerfejs, utan det syns tydligt när han surnar till.”

”Precis”, instämmer en annan. ”Han försöker klippa av en när man argumenterar emot och det märks tydligt att han blir irriterad. Men han är inte långsint.”

Fast det sista omdömet råder det delade meningar om, åtminstone bland dem som revolterade mot hans ledarskap. Där talas det om olika tekniker för att hålla de forna fienderna på avstånd.

”Vilket jag tycker är ganska oklokt av en ledare”, säger en av dem. ”Om jag vore partistrateg skulle jag hellre försöka desarmera en sådan som jag för att inte samma bråk ska uppstå igen.”

Men nu gör partiet sitt bästa för att sluta leden inför valet 2014. Då handlar det om att vinna eller försvinna. Ingen skyller i dag partiets kräftgång enbart på Göran Hägglund.

Men hur det ska vända uppåt – det menar alla är hans uppgift att förklara. Gärna tydligare än i dag. Och roligare.

Kommentar från Göran Hägglund:

”Intressant. Det är tankeväckande och stimulerande att läsa hur andra ser på en. Jag och andra på den här politiska nivån blir dagligen granskade och recenserade av partimedlemmar, allmänheten, politiska motståndare och medier.  Det är ett ständigt lärande.

Jag delar förstås inte alla omdömen som delas ut i chefstestet, till exempel när det gäller avdelningen om rekrytering menar jag att slutsatserna är felaktiga. Rekrytering är – menar jag – en av mina styrkor.

Allt har sin tid – också inom ett parti med de speciella cykler som vi har med val vart fjärde år. Som parti har vi varit inne i en process som handlat om att inför det kommande valet mejsla ut fokusområde och strategi samtidigt som vi bedrivit politikutvecklingen.  I det skedet är lyssnande och lärande centralt, men också beslutsamhet när ställningstagandena slutligen görs. Jag har ägnat mycket tid under det senaste året till att resa i partiet och träffa medlemmar för att samtala. Jag är övertygad om att det introverta arbete som vi ägnat oss åt kommer att ge god utväxling. Det verkliga testet inträffar i september nästa år.”

LÄS OCKSÅ: Här hittar du testen på samtliga partiledare