Felix Herngren: ”Jag trodde inte på mig själv”

Hälsa
Text:
Publicerad
Foto: Petter Magnusson.

När Felix Herngren gick i mellanstadiet på Östermalm på 1970-talet kom han på att han inte trodde på Gud. Chocken blev stor när han insåg att hans dopnamn, Tobias, betydde ”Gud är god”.

Han blev arg på sina föräldrar. Jakten på nytt namn började. Han letade länge och väl efter ett namn utan religiösa associationer.

Till slut hittade han ”Felix” som står för ”lycklig”. Långt upp i tonåren hade han två namn, Tobias i skolan och Felix bland familjen och vännerna.

I dag känns det självklart att ”lycka” är det ord som Felix Herngren ska förknippas med. Varför inte även ”lyckad”.

Chef träffar honom på en fashionabel adress på Östermalm i Stockholm där hans bolag FLX har sitt kontor och där han är kreativ chef.

Felix Herngrens agent Johanna von Seth möter i dörren. Hon är den som har tagit över Felix Herngrens stress.

Varje kväll skickar hon morgondagens schema, planerat halvtimme för halvtimme, till sin chef, som är en av de mest välbetalda personerna i mediebranschen med en månadslön på runt 100 000 kronor.

Men när han började som arbetsledare, 1989, var tillvaron inte lika grandios. Han minns sitt första chefsjobb med fasa. Som många nya chefer var han inte bekant med ordet delegera.

”Jag fick i uppdrag att göra en popvideo med gruppen Sha-Boom. Jag hade 150 000 kronor i budget. Det var ganska mycket pengar då. Eftersom jag var ny fattade jag inte att jag skulle hyra in assistenter som skulle hjälpa mig. Jag ägnade en hel helg åt att bygga all scenografi själv. När jag var klar på söndag kväll hade jag varit vaken sedan fredag morgon. Jag var helt snurrig i huvudet, och kunde inte stå på benen. Dagen efter skulle jag spela in. Det blev en ganska dålig video.”

Efter musikvideoperioden blev han anställd på produktionsbolaget Mekano. Sedan började han regissera egna reklamfilmer. Men fortfarande var han inte helt bekväm med ledarskapet.

”Jag tyckte det var svårt i början. Jag var ju så sjukt nervös över hur det skulle bli. Jag trodde inte så mycket på mig själv. Det var inte så konstigt, jag var inte speciellt bra heller, varken på ledarskapet eller på det kreativa.”

Då, på 90-talet, insåg han inte hur viktig en god stämning var för att medarbetarna skulle våga och orka prestera sitt bästa. Han kunde bli väldigt arg, särskilt om saker var utförda på fel sätt, minns han.

”Jag tyckte att folk slarvade mer runt omkring mig än vad de gör i dag. Jag tror att de som jag jobbar med i dag är mer taggade. Men andras slarv kombinerat med min osäkerhet skapade en rätt dålig stämning.”

I dag har han insett att den oro som uppstår när han som chef är arg eller frustrerad hämmar de personer som arbetar nära honom. Numera är han väldigt mån om att skapa god stämning när han spelar in.

”Det kanske är annorlunda om man gör mer dramatisk ångestladdad film. Regissören Bo Widerberg ville ju ha pissdålig stämning på plats. Han kunde ibland hålla sig hemma några dagar så att inspelningsledaren skulle få panik. Han trivdes i det. Men just humor mår inte bra av det. Dålig stämning gör att skådespelarna blir nervösa för att göra bort sig. Resultatet blir att folk håller på sig. De vill inte ge den där sista biten. Då blir det inte så roligt.”

Att sitta framför en lugnt resonerande Felix Herngren i ett vackert Östermalmskontor gör det svårt att se hans gamla jag, den ilskne demonregissören, framför sig.

Och visst har han arbetat med sina känslor. Den stora förändringen kom för cirka tio år sedan. Då började han gå i samtalsterapi i samband med en livskris när han skilde sig.

”Innan dess hade jag väldigt mycket problem innan inspelning. Jag hade ångest. Jag kunde knappt sova. Stora inspelningar var hemska. Jag längtade bara till efteråt när jag skulle få sitta i klipprummet och vara ensam med materialet. Men i dag älskar jag inspelningar.  Jag ser fram emot dem. Och tycker att det är fantastiskt att vara på plats med alla och se scenerna växa fram.”

Kanske är det en förklaring till alla hans framgångar de senaste åren. Tv-serien Solsidan har slagit tittarrekord.

Ett av avsnitten hade den högsta tittarsiffran som uppmätts för en komediserie under 2000-talet. Han har producerat flera prisbelönta reklamfilmer.

Just nu går hans magnum opus

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann med Robert Gustafsson i huvudrollen, på biograferna.

Felix Herngren kan inte exakt för-
klara hur han gjorde för att slippa prestationsångesten. Men han tror att två saker ligger bakom: han om-
ger sig med bättre medarbetare i dag och han är inte längre rädd för att misslyckas.

”När jag gjorde en turné med Dan Bäckman-karaktären för några år sedan blev det inte så bra. Efter några föreställningar märkte jag att nästan ingen skrattade. Och då hade jag tio gånger kvar …

Det är klart att det smärtar. Men jag har börjat känna att mina misslyckanden har varit väldigt utvecklande. Och de gånger jag har vågat ta ordentliga risker, har det också blivit väldigt bra resultat.”

För att kunna förverkliga ännu större drömmar inom tv- och filmproduktion har Felix Herngren tagit sitt bolag FLX till nästa nivå.

Han är inte längre själv vd, utan har rekryterat Pontus Edgren, med lång erfarenhet av tv-produktion, till den posten.

Han har också tagit in externt kapital. FLX delägs nu av mediekoncernen Bonnier tillsammans med Felix Herngren och två andra partner. De har som målsättning att bolaget ska växa och bli en av de största aktörerna inom svensk tv-, film- och reklamfilmsproduktion.

För att komma dit vill han odla ett bra ledarskap och skapa en -positiv företagskultur.

Därför tänker Felix Herngren ofta på hur han själv blivit behandlad som anställd. Han försöker att inte göra samma misstag som han själv bevittnat under sina år i branschen.

Framför allt vill han ändra på två saker – det ensamma ledarskapet och den hårda behandlingen av dem som är längst ner i hierarkin.

”Vi har en gammal Ingmar Bergman-tradition i Sverige där man ska sitta på sin egen kammare och fnula. Jag vill göra tvärtom. Jag tycker om att samarbeta. Vi sitter i grupper och skriver. Vi regisserar ofta två och två. Det är högt i tak. Vissa nya medarbetare som kommer hit börjar nästan tjura över det.  De blir förvånade över hur mycket kritik vi ger varandra.”

Även om kritiken kan hagla på kontoret, vill han att alla ska behandlas med respekt. Han vill bli en bättre ledare än de som han hade under sina första år i branschen.

”Jag jobbade som assistent under flera år och hade ganska många dåliga chefer. De körde med mig och gav mig kängor till höger och vänster. Och jag var ändå sjukt ambitiös. Försöker man ordentligt ska man inte få skit för att man gör fel. Det ska vara kul för alla på jobbet. Även för den som är produktionsassistent och kommer först, går sist och bär mest.”

Felix Herngren tycks ha hittat sin egen ledarstil. Han känner sig avslappnad. Trygg. Det är långt till vredesutbrotten.

I slutet av intervjun försöker jag hitta något litet som skaver. Han måste väl åtminstone känna sig frustrerad över att få ihop allt; med sju barn, intensiv löpträning, flera egna bolag och ständigt nya förfrågningar. Men nej, det bekommer honom inte.

”Vem vill inte ha en full dag? Vad ska jag göra annars, gå runt och såsa? Det gjorde jag när jag var tonåring. Då satt jag i soffan och åt mackor.”

Nej, inget napp.

Felix = lycklig.

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden