»Det känns som om jag sviker dem«

Margot Wallström tar hissen ned från sin lägenhet på 39:e våningen, två kvarter från Central Park. Hon klapprar ut på trottoaren och vinkar till sig en gul taxi.
I många yrkesgrupper symboli­serar toppen av skyskrapan på Manhattan också toppen av en karriär och drömmen fångad. ­­Inte för Margot Wallström.
»Karriär är inte allt för mig, och jag har aldrig drömt om Amerika«, säger hon efter att ha uppmanat chauffören att köra till »49:th and first«.
Hemma i Sverige har Mona Sahlin nyligen avgått som parti­ledare för Socialdemokraterna och enligt en mätning inom partiet vill mer än hälften av medlemmarna att Margot Wallström ska ta över ledarskapet.
Hennes bakgrund som både kulturminister och socialminister under Ingvar Carlssons, och senare Göran Perssons, röda flagg, samt tio år som EU-kommissionär i Bryssel, tycks vara erfarenheter som svenska väljare värdesätter. Men önskan om att se henne som partiledare är ingen nyhet för Margot. Redan för fyra och ett halvt år sedan var hennes namn ­­på tapeten som efterträdare till Göran Persson. Men den före detta ministern uttryckte då ett tydligt ointresse för att styra sitt parti. Samma svar får vi nu.
»Det är nej tack, för alltid. Jag känner inte att jag är rätt person helt enkelt. Kanske hade jag velat bli partiledare i ett annat läge. Men i mitt liv just nu är det inte rätt«, säger Margot Wallström i taxins baksäte.

Hon vill inte spekulera i Socialdemokraternas framtid eller vad som orsakade det senaste katastrofvalet, och säger sig inte följa allt som händer i svensk politik. Men självklart har hon inte missat rubrikerna om att partikamrater och väljare vill ha hem henne till Sverige.
»När folk vill se mig som partiledare är det så klart ett uttryck för ett stort förtroende. Det är frustrerande och jobbigt när människor uppmanar och uppmuntrar en, säger att ’då skulle vi rösta på er’, säger att de tror på mig. Då känns det som om jag sviker dem. Men för mig måste alla åtaganden bottna i att jag tror mig vara rätt person, att jag tror mig kunna leva upp till förväntningarna«, säger Margot Wallström medan vi åker tvärs över Manhattan.

Vi styr mot FN:s högkvarter där Margot Wallström sedan april 2010 har haft uppdraget som särskild re­­­presentant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter, direkt underställd generalsekreterare Ban Ki-Moon. Innan Margot Wallström flyttade till New York och FN i våras arbetade hon som EU-kommissionär i Bryssel i tio år. Men att dessa upp­drag skulle vara byggstenar ­­i en karriär viftar hon bort.
»Jag är inte främst intresserad ­av att göra karriär, utan att åstad­­­-    komma och uträtta något. Jag har funderat mycket på varför jag inte vill dit, uppåt. Det beror nog på att jag vill behålla min självständighet och min familj, de har så klart synpunkter också«, säger hon.

Väl framme på kontoret, där man kan få en skymt av East River genom fönstret, väntar en stab på fyra personer. Om FN godkänner Wallströms budgetförslag blir de nio. Uppdraget, att stoppa våldtäkter som vapen i krig, kan verka ofattbart omfattande och svårt. Besök i konfliktdrabbade byar och möten med utsatta kvinnor – hur hanterar man då vetskapen om att ens chefsjobb är att ansvara för utrotandet av dessa våldtäkter?
»Man får inte lova något som sedan inte kan levas upp till. Efter mitt senaste besök kunde jag berätta för kvinnorna att vi tagit fast en av de största förövarna. Det var en tydlig signal till de män som gör sig skyldiga till detta brott – ni kan inte gömma er, ni kommer inte undan.«

Har du någonsin i din ­karriär ­­­känt  hopplöshet?
»Nej, då ska man inte vara i poli­tiken. Och när det gäller mitt nuvarande uppdrag kan jag inte börja tänka att det är hopplöst. Inte när kvinnor i flyktingläger orkar gå upp varje morgon och fortsätta kämpa, försöka hålla ihop och fostra sina familjer. Jag kan känna mig enormt bortskämd när jag ser det.«

Margot Wallströms liv just nu kretsar helt kring FN-uppdraget. Den här morgonen åker vi taxi, men oftast promenerar hon tvärs över Manhattan till kontoret efter frukost. Margot bor själv i sin etta. Hennes make Håkan och sönerna Erik och Viktor, som bott tillsammans i Bryssel, följde inte med den här gången.
»Det kan kännas ensamt, sär­skilt på helger och kvällar. Men jag jobbar mest, det är vad jag fyller tiden med.«

När Margot Wallström återvände till Sverige efter tio år i Bryssel lovade hon sin familj att stanna där och inte flyga iväg till ett nytt uppdrag. Men när erbjudandet kom från FN kände hon sig tvungen att bryta löftet.
»Då blev det kärvt«, säger hon och fortsätter:
»Det kändes jättejobbigt att inte hålla det löftet, och det hade varit bekvämare på alla sätt om jag stannat hemma – ekonomiskt och för familjen. Men om jag ska vara seriös i min politiska övertygelse kan jag inte tacka nej till ett sådant viktigt uppdrag.«

Margot Wallström gav ett nytt löfte till familjen: två år, sedan kommer hon hem.
»Visst har familjen gjort stora uppoffringar, men mina jobb har också tagit oss till platser vi aldrig skulle ha upplevt annars, och vi har det bra ställt ekonomiskt. Sedan är det inte bara de som drabbas – mitt jobb blir ju en uppoffring från min sida också, jag är också ensam.«

Hur får man relationen att fungera när ena parten är i strålkastarljuset och den andra en doldis?
»Man måste hitta samma rytm när man ses. Och ha något gemensamt projekt. Det hjälper att ha gemensamma intressen. Jag ska till exempel ta jägarlicens nu, vi gillar båda att vara ute i naturen. Och så kan vi skratta ihop. Sedan kan man inte styra för mycket i varandras liv. Jag gillar att bestämma mycket, men jag kan inte komma hem och styra över min mans vardag, det har jag börjat lära mig.«
»Det är inte helt smärtfritt allt det här, att bo på det här sättet. Men jag måste säga att utan Håkan (Margots man sedan 1984) hade det aldrig fungerat.«

Har du och din man alltid samma politiska åsikter?
»Nej, han är min största kritiker och har alltid varit det. Ofta får jag höra ’det här var det värsta jag hört’. Det är viktigt för mig, att alltid höra vad han tycker.«
Egentligen trivs hon inte så bra i New York. Margot Wallström kallar det för en varannandagsstad – ena dagen hatar hon staden, ­nästa dag gillar hon den.
Kontrasten mellan de livs­öden hon får bevittna i jobbet och det överflöd hon omgivs av på Manhattan är allt för påtaglig. Dessutom är »högljudda lastbilar och tutande trafik« inget för en naturvän från Norrland.

Hon hade aldrig tidigare drömt om att flytta till USA, men erkänner att både hon och Göran Persson kunde dagdrömma om att få åka till FN när de satt i utbildnings­utskottet tillsammans.
»En annan sak som sporrar mig i jobbet är chefsrollen. Det är givande och roligt att vara chef, bygga team och få anställda att jobba ihop.«

Margot Wallström säger att hon tror sig vara en bra chef som tycker om att »flamsa och ha kul« med sina anställda, men påpekar också att hon kan vara väldigt krävande. Den väna bilden av en mjuk ledare, som ibland kan synas när Margot framträder i media, stämmer inte alltid.
»Jag är ingen ragata men jag kan vara hård. Jag är inte alltid snäll. Inte så att jag skriker på min personal, men jag kan så klart bli sur. ­Då visar jag det.«
»Som chef är det också viktigt att känna sig själv, inse sina styrkor och svagheter. Jag vet till exempel att jag är otålig, då ser jag till att jag har tålamod runt mig. Och jag behöver någon som kollar smådetaljer och påminner mig om det. Jag vet mina svagheter och ser till att kompensera det i personalens kompetens.«

När känner du att du är en stjärna på vad du gör?
»Haha, jag känner mig inte som en stjärna, men jag har blivit trygg i rollen. Jag tycker själv att jag har gjort bra ifrån mig i FN:s säkerhetsråd. Det kändes högtidligt när jag rapporterade inför rådet från senaste Kongo-besöket. Då tänkte jag ’om ändå mamma och pappa hade sett mig nu’.«

Hur taggar du till inför ett sådant stormöte?
»Jag tänker mycket på hur jag ser ut. Vissa dagar har jag trainers och svarta jeans på jobbet. Men dagar för stora möten har jag kavaj och något med färg. Är kläderna rätt kan jag fokusera på annat.«
Förutom rätt klädsel har Margot Wallström ytterligare ett knep för att ta sig igenom pressade situationer i jobbet. En metod som hon har lärt sig från en idrottspsykolog.
»Först föreställer jag mig hur allt kan gå fel – hur jag kräks på mötet, svimmar och allt som kan hända. Jag spelar upp det igen och igen tills jag kan skratta åt det och tänka ’så illa blir det inte ändå’. Sedan gör jag om det hela, spelar upp bilder av hur jag vill att det ska vara. Under mötet har jag en trigger som gör att jag sedan känner mig helt trygg.«

Vad är din trigger?
»En sak är att jag tar av mig skorna under möten. När det inte syns. Då vet jag att jag är i skarpt läge.«
Fram till februari 2012 kommer Margot Wallströms liv att vara fyllt av dessa »skarpa lägen«. Sedan löper tjänsten i FN ut och Margot ska flytta hem till Sverige och familjen. Hon ska också då tillträda som styrelseordförande för Lunds universitet.
Exakt vad det kommer att innebära har hon inte hunnit tänka på än, säger Margot.

Ska du lämna politiken helt ­när du flyttar hem till Sverige?
»Jag vet inte, jag ska först och främst göra sådant jag inte har tid med nu – städa garderoben ­­och ta jägarexamen. Jag är 56 år nu så jag har väl några år kvar att jobba när jag är klar med garderoben.«