Därför är chefen i populärkulturen så töntig

Chef undersökning. En obeslutsam typ i glanslös miljö, vars hela tillvaro är på väg att falla samman. Det går dåligt för chefen i populärkulturen. ”Berättelserna om mesiga mellanchefer har blivit en kliché”, säger kulturchefen och författaren Christer Hermansson, som längtar efter alternativa chefsskildringar.

Ledarskap
Publicerad
Anna Takanen, Krister Kern, Paula McManus, Shirin Golchin och Eric Stern i dramakomedin ”Cheferna” på SR Play. Foto: Micke Grönberg/SR

Inte bara stressad, nervös och klämd mellan omöjliga krav. Han har dessutom lyckats göra sig till ovän med nästan alla på företaget, plus att äktenskapet är på väg att kollapsa.

Det skulle kunna vara nästan vilken fiktiv chef som helst, men den här gången handlar det om Philippe, hårt prövad vd i den franska filmen En annan värld, som gick upp på svenska biografer i maj. 

Chefsgestalten i kulturen är långt ifrån enhetlig. Genom åren har publiken mött så vitt skilda chefstyper som den halsstarrige krigshjälten (Bron över floden Kwai), den iskalla psykopaten ­(Djävulen bär Prada), den rättrådige frihetskämpen (Robin Hood), den ansikts­­lösa paragrafryttaren (Kafkas Processen) och den superindividualistiska entreprenören i Ayn Rand-eposet Och världen skälvde. 

Tönten särskild framträdande

De senaste 20 åren eller så har emellertid en viss typ av chef fått särskilt företräde i populärkulturen: Tönten.

Att chefer framställs som misslyckade, konflikträdda och på defensiven är i dag snarare regel än undantag i litteratur, tv och film, konstaterar Christer Hermansson, kulturchef i Strängnäs kommun och själv författare.

Christer Hermansson. Foto: Mikaela Hermansson

”Ja, och det som har satt ribban för allt det här, är ju The Office. Alltså tv-serien om den drumlige mellanchefen David Brent. En serie som har givit upphov till enormt många andra skildringar av evigt hunsade, osäkra, ofta inställsamma och ibland även rövslickande mellanchefer. En bild av chefen som nu verkligen har blivit cementerad.”

Mellanchef – gränslös och trist?

Christer Hermansson reflekterar kring ordet ”mellanchef”. Ett begrepp som i och med The Office-konceptets framgångar i allt större utsträckning har kommit att förknippas med glanslöshet och tristess.

”Ordet mellanchef tycker jag är lite konstigt. För att det är ju så att alla chefer har en chef över sig. Eller en styrelse. På så sätt kan man kalla alla chefer för mellanchefer”, säger Hermansson och menar att de extrema problem som de fiktiva mellancheferna drabbas av stänker över på hela chefsvärlden. Vilket åtminstone inte lär förbättra dess rykte.

”Alla de här berättelserna om osäkra mellanchefer kan fungera som en skrattspegel”

Vilka andra konsekvenser får de många populärkulturella skildringarna av klantiga och beslutsobenägna chefer bland verklighetens ledare? Blir man ledsen?

”Det är en bra fråga. Själv kan jag åtminstone känna mig trött av be­­rättelserna om mesiga chefer. Det har blivit en kliché, alltså. Stereotyper. Och i det här ingår även tv-serier som Solsidan, där man skildrar medelklasslivet. Det är klichéer som till slut blir väldigt förutsebara. Och därmed ganska tråkiga”, säger Christer Hermansson, som själv gör satir av new public management-vardagen i sitt författarskap och vars senaste bok heter Kontorschefen och cellisten.

Han fortsätter:

”Alla de här berättelserna om osäkra mellanchefer kan fungera som en skratt­spegel eller en säkerhetsventil. För det är verkligen mycket som är jobbigt med att vara chef – ibland kan jag undra varför jag fortsätter att hålla på med det – och då behövs distans. Något som får oss chefer att skratta åt oss själva. Det är i den andan jag skriver själv.”

Chefer och andra auktoriteter har väl alltid varit tacksamma objekt att driva med?

”Exakt. Så är det ju. Innan jag blev chef var jag likadan, jag projicerade ­massor av saker på mina chefer, som verkligen fick bära hundhuvudet för allt. Och apropå makt tycker jag att vi pratar alldeles för lite om det. Jag upplever att många chefer i Sverige inte kan, vill eller vågar erkänna sin makt, att de skäms över den, och då blir det svårt att leda”.

Han tillägger:

”En annan sak som inte kommer fram i de nutida chefsskildringarna, är att även chefer är människor. Som nästan alltid, tror jag, ställs inför övermäktiga uppgifter men ändå kämpar och gör sitt bästa. Jag kan sakna skildringar av det. Berättelser som går mer på djupet, bortom klichéerna. Om mer normala chefer som strävar och försöker, i mer normala situationer. Sådana chefer finns det oerhört många av.”

Men hur spännande är sådant i spelfilms- eller romanformatet?

”Nej, det är väl just det. Men jag skulle ändå vilja ta del av mer sådant”, säger Christer Hermansson.

Skapa ett gratiskonto, prova Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden