Chefen som tar hjälp av gudarna

»Jag måste se till att alla får det bättre. Annars är det alltid någon som vill tillbaka till hur det var förr. Och då kommer vi inte att överleva«, säger Almir Suruí, 36-årig indianhövding i  Amazonas.
För hundra år sedan vandrade Suruí-indianerna omkring i västra Amazonas, omedvetna om att det fanns ett land som hette Brasilien. Män och kvinnor levde som de gjort i årtusenden; bodde i hyddor och åt vad regnskogen gav.

Inte förrän 1969 kom indianstammen i kontakt med den vite mannen. Den brasilianska staten byggde en väg i Amazonas som gick rakt genom Suruís område. Fem år senare hade nittio procent av stammen dött av sjukdomar som vägarbetarna fört med sig.
»Jag förstod tidigt att vi inte skulle överleva om vi inte lärde oss att leva som den vite ­mannen«, säger Almir Suruí.

I dag leder Almir Suruí det mest omfattande digitala projekt som en ursprungsbefolkning medverkat i. Han lär sin stam hur man hanterar gps och Google Earth för att stammen lättare ska kunna övervaka sina marker och hålla skövlarna borta. Det svåra är att få hela stammen, med 1 200 medlemmar, på sin sida.
»I början var det ju lätt. Du lockar med modern utrustning och annat. Men hur gör du sedan, när nyfikenheten lagt sig?«

»Ett stort problem var också att jag började resa för mycket. Jag blev inbjuden på konferenser världen över och är nog den enda indianhövdingen från Amazonas som varit på världens alla kontinenter. Och åkt business class! Men resandet var inte bra för mig. Det gjorde att jag tappade respekten hemma.«

När Almir Suruí utsågs till 2008 års vinnare av Prix IGFM, ett globalt pris för mänskliga rättigheter som tidigare bland annat delats ut till Dalai Lama, bestämde sig hövdingen för att dela med sig av framgången. Han bjöd in trettio personer från sin indianby att flyga med honom till Genève för att hämta priset.
»Vi sov i en gymnastiksal, men vad gjorde det? Jag fick visa min klan hur världen såg ut utanför Amazonas. De älskade de snötäckta bergen. Resan gjorde att jag fick tillbaka respekten. De såg hur enkelt jag rörde mig i den vite mannens värld. Nästa gång jag blev inbjuden på något tog jag med mig ett nytt gäng. Det gäller att sprida framgången.«

När världsmarknadspriset på nötkött sköt i höjden i mitten av 2000-talet sköljde en ny skövlingsvåg över Amazonas.
Boskapsuppfödarna började ta sig in på stammens marker, fällde träden och släppte ut sina oxar på bete. Eftersom reservatets yta är större än Blekinge gick det inte att övervaka från marken. Almir Suruí blev desperat och tog kontakt med den amerikanska miljöorganisationen ACT, the Amazon Conservation Team. Ett år senare flög Google ned tio instruktörer för att lära Suruí-stammen hur man lägger ut sin mark på Google Earth.
»Vi fick bygga en ny hydda i byn för att alla skulle få plats«, skrattar Almir Suruí.

Digitaliseringen av Suruí-stammens område handlar först och främst om att lägga ut reservatets koordinater på Google Earth så att miljöaktivister kan följa dem, men projektet handlar också om att ge indianerna de exakta koordinaterna som bevis vid eventuella åtal mot skövlare. Tidigare har domstolen inte kunnat döma eftersom det varit svårt att bevisa exakt var intrången gjorts.
Stammen har också lärt sig hur man hanterar GIS, ett datorbaserat geografiskt informationssystem där man kartlägger marken och markerar ut, till exempel, ett visst träd, en grotta eller en annan plats med specifikt värde. Arbetet med GIS har gett en sidoeffekt ingen väntat sig.

Den splittring som tidigare fanns mellan stammens yngre och äldre har överlappats. För att de yngre, teknikhungriga, indianerna skulle kunna placera ut och skriva om reservatets olika platser var de tvungna att höra med de äldre hur namnen kommit till. I flera veckor lyssnade den yngre generationen på den äldre när de drog förfädernas historia.
»Jag blev så stolt när jag insåg hur den moderna tekniken fört oss närmare varandra. Alla andra stammar säger ju tvärtom. ’Skit i tekniken. Den sabbar våra traditioner.’ Men där har de fel«, säger Almir Suruí.
Men det betyder inte att Almir Suruí vänder traditionella knep ryggen. Det gäller att få med sig så många som möjligt som ledare.

»När jag känner oro i stammen tillber jag våra gudar och ber om hjälp. Jag brukar då arrangera ritualer, exakt samma som min far brukade ordna. Det får automatiskt alla att rätta in sig i ledet, för ingen vill ju att vi splittras. Efter ritualerna, som ibland kan pågå i dagar, är det mycket lättare att vara hövding«, säger han och ler.
 Alla är dock inte lika förtjusta i hans förändringskompetens. Förra året gick Almir Suruí omkring med ett pris på sitt huvud. De största boskapsfarmarna hade gått samman för att betala en »pistoleiro«, en revolverman, att döda honom.

»Boskapsuppfödarna tycker inte om moderna indianer. De vill ha halvdumma indianer som säljer ut sin mark för en spottstyver. Enligt dem ska vi inte ha tillgång till GPS och internet. Det är deras verktyg«, säger Almir Suruí som i dag känner sig säkrare.

Livet i indianbyn Lapetanha har för­ändrats mycket de senaste fyrtio åren. Ytterst sällan går de ut på jakt. Suruí­-stammen har kopierat den vite mannens kostvanor. Det värsta med de nya vanorna är att den industrialiserade maten inte går att fånga i skogen. Den måste köpas.
»På vissa håll har det gått så långt att stammar börjar sälja det finaste de har – mahognyträden. De gör upp med lokala skövlare som lånar ut maskinerna och släpar sedan ut timret från reservaten. Det är förbjudet. Men många indianer är desperata«, säger Almir Suruí.

Även inom Suruí-stammen har det förekommit att indianer säljer ut träden.
»Vår stam är uppdelad i fyra klaner. Två av klanerna har det bra. Det är vi som lever i utkanten av reservatet. En del får statliga löner. Andra arbetar med hantverk. Men de två klaner som bor längre in i reservatet är väldigt fattiga. Jag försöker förklara att de tar död på sitt levebröd. Men det är svårt. Är du hungrig så säljer du«, suckar Almir Suruí.
»Ibland är det jobbigt att vara hövding.«

 Att leda den nya generationen av indianer är däremot inga problem för den 36-årige hövdingen. De har snabbt slukats upp av den nya teknologin och har i dag egna mejlkonton och profiler på Facebook som de kollar när de åker in till närmaste stad med internetuppkoppling.

Problemet för Almir Suruí är de som är lika gamla som han själv eller äldre. Sämst har det gått i hans senaste projekt som går ut på att få hela reservatet att ingå i FN:s klimatprojekt Redd.
»FN vill ge kontant ersättning till alla som inte hugger ned sin skog. Jag tycker det är en perfekt idé för indianstammarna i Amazonas, men få av de äldre gillar den. De vill ha rätt att fälla ett träd om de vill. Andra stammar vill skövla åt den vite mannen för att tjäna extrapengar. Jag försöker  övertyga dem om att pengarna för de fällda träden snabbt tar slut. De måste satsa på hållbarhet i stället. Snart är regnskogen värd mer levande än död.«