Chef testar: Barack Obama vs John McCain

I entrén till demokraternas kandidat Barack Obamas kampanjkontor i Des Moines i Iowa – och flera andra lokala högkvarter – är tre nyckelord målade stort på väggen: Respect – Empower – Include (respektera – ge kraft – inkludera).

LÄS MER: Fler cheftester
Det är kärnbudskapet i den folkrörelse som Obamas organisation blivit. Meningen är att medarbetarna ska inspireras av dem, när de mobiliserar väljare – och att även väljarna ska bli en del av rörelsen.

»Orden representerar ett väldigt värderingsstyrt ledarskap, som genomsyrar hela organisationen«, säger en svensk liberal som följt amerikansk politik länge och som volontärarbetade i Des Moines en tid i fjol.

Chef har gjort ett test av presidentkandidaterna Barack Obama och John McCains ledaregenskaper – utan att värdera deras politiska agenda.

I Obamas läger haglar lovorden över deras chef: »Idén om att involvera människor är en motvikt till mediebilden om Barack Obama som enbart en Messiasfigur med en unik personlig story. I själva verket går kampanjarbetet ut på att medarbetarnas berättelser om sig själva är de bästa i kommunikationen med väljarna«, säger den svenska liberalen.

»Det finns en kultur i kampanjen som går igen även i detaljer. Allt handlar om social organisering, och hur det kan omvandlas till politisk makt – och då är Obama bara en katalysator.«

Detta tankesätt började Barack Obama utveckla när han efter sin collegeexamen jobbade med socialt organiserande i Chicagos fattigare svarta stadsdelar.

Han finslipade sina idéer under tiden som juridikstudent och universitetslärare i juridik, som delstatssenator och senator för Illinois.

Men vad det finns för förmåga att genomföra kampanjens slagord om »hopp« och »förändring« – förutom en rad konkreta, politiska förslag – återstår att se.

»Hans erfarenhet som ledare är nästintill noll. Han har knappt styrt över så mycket som ett dockskåp tidigare«, fnyser en McCain-anhängare om Obama.

Presidentvalet i USA den 4 november blir något av en folkomröstning – för eller emot Barack Obama. Om en majoritet av väljarna bestämmer sig för att demokraternas osannolike och karismatiske kandidat skulle gå an som landets ledare, så får republikanernas John McCain svårt att stoppa honom.

Som USA:s förste svarte presidentkandidat med reell vinstchans står ju Obama, som får många att tala om »vår tids John F Kennedy«, för en historisk kandidatur. Därtill är hans kassakistor sprängfyllda.

LÄS MER: Obamas ledarskapstips

Väljarna gillar dessutom maktskifte, och efter åtta år med en alltmer impopulär George W Bush i Vita huset räcker det kanske inte med en partirebell som republikanen John McCain för att få till den »förändring« miljoner amerikaner efterlyser.

Men det lär bli jämnt. Även om McCain hittills inte väckt den entusiasm hos de mer konservativa väljarna som nog är nödvändig för att säkra en republikansk seger, så inger han djup respekt i USA – dels för sina insatser under Vietnamkriget då han satt fängslad och blev torterad, dels för sin integritet som politiker.

Trots att allt tycks gå relativt lätt för Obama och trots, eller kanske tack vare, de amerikanska mediernas fokus på honom ligger McCain hack i häl i opinionsmätningarna.
»Jag tror att John McCains främsta ledaregenskap är hans rakryggade stil och den beundran hans medarbetare känner«, menar en svensk politiker som volontärarbetat för Arizona-senatorn.

»Han har en förstklassig militär ledarskapsstil. Han inspirerar, är avväpnande uppriktig och kan fatta beslut snabbt«, säger en republikansk rådgivare och mångårig vän till McCain.
»Även om han varit senator länge är det knappast någon som tvivlar på att han vore en beslutsför president. Man muckar inte med en stridspilot.«

Och i ett internmejl som blivit offentligt skriver kampanjstrategen Steve Schmidt:
»Vi har alla varit involverade i olika presidentkampanjer, men denna är speciell på grund av den unika äran att jobba för en kandidat som John McCain – en man som aldrig ger upp.«
Trots de stora skillnaderna i personlig bakgrund och att de tillhör olika generationer finns en hel del som förenar Barack Obama och John McCain.
Båda är senatorer och saknar den gedigna erfarenhet av exekutiv makt som en delstatsguvernör eller en borgmästare får. Båda är relativt orienterade mot USA:s politiska mittfält, och attraherar den väljargrupp som kallas »independents« (»oberoende«).

Båda är varma anhängare av multilateralt samarbete. Båda prisas av sina beundrare för att våga sjunga ut, och stå även för obekväma åsikter. Båda talar gärna om politikens moraliska aspekter. Båda odlar en informell ledarstil. Båda lovsjunger sina fruar som nära rådgivare och anställer gärna vänner som medarbetare. Och båda är djupt präglade av sina erfarenheter av världar utanför politiken.

Dessutom är båda vänsterhänta (något de har gemensamt med oproportionerligt många efterkrigspresidenter: Harry Truman, Gerald Ford, Ronald Reagan, George Bush och Bill Clinton).
Och för drygt ett år sedan var såväl McCain som Obama så gott som uträknade (Rudy Giuliani och Hillary Clinton var favoriter). Att dynamiken förändrades har många anledningar – men dit hör förstås hur respektive organisation fungerat internt.

För John McCains del var det »back to basics« som gällde, enligt en anhängare – att göra om samma bedrift som år 2000, när kampanjen utan pengar och stöd från partietablissemanget lyckades vinna vissa delstater (men förlorade nomineringen till George W Bush).

Sommaren 2007 tvingades McCain göra sig av med de flesta av sina medarbetare på grund av akut likviditetsbrist– men höll sig kvar, vände läget och slog till sist ut de republikanska konkurrenterna. Hela tiden var han mån om att leda genom att själv bete sig som han ville att andra skulle bete sig.

»Han är beredd att jobba mycket hårt, och ledde vid det tillfället genom exempel. Han valde också till slut sida i en intern konflikt mellan ett par falanger och plockade bort stora delar av den ena.«

Barack Obama för sin del tog sakta men säkert in på Clintons försprång. Primärvalet i Iowa i januari handlade om att vinna eller försvinna – och Obama vann, tack vare gräsrotsorganisationen. Respect – Empower – Include.

Hans väldisciplinerade stab – med strategen David Axelrod i spetsen – hade då under ett knappt år envist hållit fast vid samma budskap. Det handlade om vikten av att förnya beslutsfattandet i Washington på en rad punkter, vilket länge uppfattades som naivt.

De renodlade och slapp falla i en annars vanlig fälla: »Ofta är det för många kockar som vill röra i den politiska soppan. De försöker påverka – fast det slutar med att de mest bråkar med varandra«, säger en Chicago-konsult som känt Barack Obama i många år.

Barack Obama klarade – mot alla odds – matchen mot det effektiva Clinton-maskineriet, mycket tack vare en superb organisation. Amerikanska valrörelser bygger på pengar, men också på mängder av medarbetares energi och hängivenhet. Obama lyckades på kort tid få ihop folk i avgörande delstater som brann för honom.

De som jobbat med Obama är fulla av lovord över hans förmåga att entusiasmera människor och få var och en att känna sig viktig. En stor del av framgången har varit sättet att samla anhängare via nätet, att få dem att känna sig delaktiga genom att donera småsummor och länka vidare till vänner och bekanta.

»Personer som aldrig tidigare funderat på att donera pengar till politik upptäckte efter ett tag att de totalt skänkt maxbeloppet 2 300 dollar«, säger en demokratisk strateg.

»Obamas budskap, de sociala teorierna om empowerment och vardagen på kampanjkontoren – allt hänger ihop«, säger den svenske Des Moines-volontären.

Obama är också känd för att delegera stort som smått och han visar stort förtroende för medarbetarnas egna lösningar.

Även John McCain sägs mer än gärna delegera. Men tyvärr främst frågor som inte intresserar honom och ofta utan att sedan följa upp resultatet.

Barack Obamas medarbetare beter sig som nyfrälsta. En av hans nyckelrådgivare säger att hon aldrig skulle ha lämnat sin topposition på ett universitet för någon annan politiker än honom.

»Han är en unik person, en sådan som bara dyker upp en gång under ens livstid«, säger hon med lysande ögon och talar om hur han fångade henne tack vare sitt briljanta intellekt och förmåga att inspirera.

Tillsammans med andra i staben byggde de upp en utrikespolitisk vision – men hon har också varit med och knackat dörr för att ragga primärvalsröster.
»Jag skulle göra vad som helst som han bad mig. Det handlar inte om att jobba för USA:s näste president, utan om att jobba för Obama.«

Alla är inte lika entusiastiska. Barack Obamas belackare noterar att han blott är en gröngöling i politiken, om än en vältalig sådan – medan John McCain har ett par decenniers erfarenhet av konkret ledarskap i
kongressen, där han byggt allianser kring hjärtefrågor och ofta gått på tvärs mot sitt eget parti.

Men visst har han retat upp många på vägen just därför. Och McCains stab har drabbats av en hel del turbulens.
»Många som engagerar sig i valkampanjer har långa och vassa naglar. Tempot är brutalt, och folk blir snabbt slutkörda. Då är det inte konstigt om det uppstår konflikter«, säger en långvarig medarbetare.

»Det är heller inte konstigt om det blir fler kontroverser kring McCain, för han har ett så mycket längre track record än Obama. Det finns fler beslut att peka på. Obama är ett oskrivet kort – då är det lättare att komma undan.«

Senator McCain trivs uppenbart i ett litet format. Det blev något av en kulturkrock när han vann nomineringen, så att organisationen fick gå upp i storlek.

»Han gillar inte den cirkus som en valkampanj blir. Han går inte igång på pengar, kändisar och Madison Avenue-produktioner. Han är ingen Hollywood-typ, till skillnad från Obama som verkar trivas i rampljuset och är väldigt bra på att delta i teaterspelet«, fortsätter McCains medarbetare.

Nu när valrörelsen går in i sitt slutskede väntar medierna på nya stories: som att Barack Obama trots allt ska avslöjas som en naken kejsare, eller att John McCain ska bli riktigt arg framför en videokamera. Men till stor del kommer debatten att handla om vem som blir USA:s bäste ledare: en »ung» visionär eller en ärrad pragmatiker. I november vet vi vem som får chansen att utveckla sitt ledarskap – i Vita huset.

Fotnot: Artikeln publicerades i Chef nr 8 2008