Chef mot alla odds

Han sitter i skolbänken, har just bett sin fröken att hålla käften och blir utkastad ur klassrummet – ännu en gång.
Stämpeln »problembarn« sitter djupt etsad i Tommy Mäkeläs inre. Epitet som stökig och udda har förföljt honom under hela hans uppväxt. Ändå har han alltid vetat att han skulle bli något, till och med att han faktiskt redan var något och någon, oavsett vad omgivningen sa.

I dag är Tommy Mäkelä verksamhetschef för Olivia föreläsning i Borås, en verksamhet som han har varit med och byggt upp från start. Dessutom föreläser han själv om sina funktionshinder och hur han har vänt hinder till styrkor, i livet och karriären. På så vis vill han öka kunskapen om adhd och Asperger och få företag att våga anställa personer med funktionshinder som hans.
»Om du är blind ber inte läraren dig att läsa vad som står på svarta tavlan. Om du sitter i rullstol förstår alla att du inte kan gå. Att jag var besvärlig och stökig var ju mitt funktionshinder. Men eftersom det var osynligt utanpå möttes jag inte av samma förståelse«, säger han.
Vägen ut på arbetsmarknaden har varit lång och svår. Att han dessutom lider av dyslexi har inte gjort det enklare, särskilt inte med tanke på hur mycket papper och byråkrati som har hört till hans vardag med utredningar och kontakter med hjälpinstanser.

Tommy Mäkelä har alltid känt att han inte passar in. Som barn hade han svårt att varva ner, vaknade klockan fem på morgonen och stupade utmattad i säng sex på kvällen.
Däremellan var han aktiv över alla gränser. Som sexåring fick han diagnosen damp. Det visade sig bland annat genom att han hade svårt att koncentrera sig, var impulsstyrd och överaktiv.

I skolan hade han problem med inlärningen och med att rätta in sig i det gängse mönstret. Än i dag har han svårt att sänka farten. Han kan jobba nonstop och gå in för att hela tiden ge 110 procent, vilket naturligtvis inte enbart är positivt i längden.
»Med tiden har jag helt enkelt fått lära mig att det hör till att ta en fikapaus då och då.«

Tommy har nu konstaterad adhd (i stället för tidigare damp) och dessutom Aspergers syndrom, en diagnos han fick som tonåring. Tecken på Asperger var att han exempelvis hade svårt att sätta sig in i andra människors situation och hur andra tänker. Däremot kunde han namnen på alla indianstammar.

I dag är han chef, trots allt. Hur går det ihop?
»Jag är den jag är och kan bara utgå från det. Alla har vi olika förutsättningar. Jag försöker göra det bästa av mina egenskaper«, säger han.
Han har inget direkt personalansvar ännu, men däremot verksamhetsansvar och ansvar för de föreläsare som han förmedlar.

Själv tror han att han har tvingats bli mer medveten och reflekterande över både sig själv och sin omgivning än vad han hade varit annars. Att ständigt bli granskad och utvärderad gör honom uppmärksam på sin omgivning på ett annat sätt, menar han.

»Ibland är vi så snabba med att döma varandra. Men vad är egentligen att passa in – och in i vad? Som jag ser det handlar det mer om att gilla läget och göra det bästa av det och vara sig själv. Och att låta alla andra vara det.«

För egen del har han alltid accepterat sin problematik. Under sin uppväxt hade han en mamma och pappa som alltid trodde på honom, stöttade och kämpade. Det är en viktig del i förklaringen till att han har lyckats överbrygga svårighet efter svårighet – strulig skolgång, dåligt umgänge, en svår depression under tonåren och en omgivning som så ofta stämplat honom som ett problem, menar han.

Men det är ändå först under senare år, när han har kommit ut i arbetslivet på allvar, som han har vuxit sig starkare i sin identitet. I dag kan han till och med se hur han i sitt chefsjobb har nytta av att vara lite udda, som han själv uttrycker det.

»Jag har levt med ett utanförskap i hela mitt liv. Därför tror jag att jag har lättare för att se andra människors olika förutsättningar och betrakta både deras styrkor och svagheter som fördelar.«
Tommy Mäkelä lever i dag ett liv som många andra, med fru och barn och chefsjobb. Hans funktionshinder är osynliga för blotta ögat för omgivningen, på samma gång som de är påtagliga. Det gör att han kan hamna i speciella situationer som han måste hantera, utöver problematiken i sig.

Exempelvis är han verbal, pratar mycket och ofta fort. Däremot har han själv svårt för att uppfatta och hantera flera budskap eller frågor samtidigt.
»Jag har svårt att sortera. Det blir lätt kaos. Att jag är verbal är inte samma sak som att jag är kvicktänkt och förstår allt. Ibland missuppfattar människor mig och tror just det.«
I skolan fick han ofta höra omdömen som »du fattar ju ingenting«. I möten med andra människor numera kanske personerna i fråga inte uttrycker sig just så, men det kan ändå bli känslan.
»Jag förstår på mitt eget sätt. I dag vet jag hur jag ska hantera det.«

Genom att acceptera sina begränsningar har Tommy Mäkelä hittat metoder för att få vardagen att fungera, både för att förebygga och hantera problem. Det kan handla om enkla men finurliga saker som att han på jobbet har utvecklat sitt eget dataprogram och en struktur på papper och pärmar där han sorterar efter starka färgkoder.

»Det är min blindskrift. Då kopplar jag att grön lapp på skrivbordet hör samman med grön pärm och grön bokning i datorn«, säger han.

Ordning och reda är viktigt för honom. Han har behov av tydliga rutiner, men har i dag lärt sig att kunna arbeta mer varierat. Varje dag behöver inte nödvändigtvis se likadan ut, men utan struktur blir han lätt orolig och stressad.

Han minns när han och en annan person en gång skulle hålla en föreläsning tillsammans. I bilen på väg dit ringde hans kollega och meddelade att hon var tvungen att hoppa av. Han skulle få inta scenen helt själv. För vem som helst hade en sådan situation naturligtvis kunnat kännas nervös. För honom blev det dessutom jobbigt för att det rubbade hans struktur. Han våndades hela vägen dit.

»Men det gick bra och jag lärde mig att det inte behöver vara farligt att frångå sin planering. Jag har lärt mig att även om mitt inre
skriker ’det går inte’ vet jag att jo, det går visst.«

Ändå gör han tydliga att-göra-listor med färgkoder och tidsåtgång angivet för varje arbetsdag. En timme för röd lapp, två för blå, tre för grön och så vidare.
Under en period i sin barndom spelade Tommy Mäkelä hockey. Det blev oerhört betydelsefullt för hans utveckling. Han beskriver det som en räddning på flera sätt.
»Här fick jag träna på allt som jag hade svårt för. Och jag hade en ledare som trodde på mig och såg min förmåga. Det var starkt.«

I hockeyns värld fanns tydliga regler och ett sammanhang. Alla hade sin plats i laget och Tommy Mäkelä fick träna sig i socialt samspel och inte minst få utlopp för sin energi. Han spelade i elva år. Än i dag kan han använda sig av sina lärdomar därifrån, inte minst på jobbet som han också kan se på som ett lag.

En annan vändpunkt kom för bara några år sedan då Tommy Mäkelä blev uppringd och tillfrågad om han ville bygga upp en föreläsningsverksamhet på ett företag. Han hade då en tid arbetat som vaktmästare och inte riktigt funnit sin plats.
»Han som frågade mig hade sett och uppmärksammat mig och trodde på mig. Det var jag inte bortskämd med.«

 Uppdraget fick Tommy Mäkelä att känna hur han fick utlopp för sin energi och hans egenskaper kom till sin rätt. Hans självkänsla och självförtroende stärktes. Han kände stor arbetslust och visade goda resultat.

Inte minst det sistnämnda ledde sedan via olika vägar vidare till det jobb som han har i dag.
»Jag gör saker som andra inte vågar. Det kan handla om att ringa det där jobbiga telefonsamtalet eller ställa en rak och obekväm fråga. Jag är inte rädd för att göra bort mig eller misslyckas. Jag har lärt mig att inte ta åt mig allt när andra bedömer mig på orättvisa grunder. Rätt använt är det en tillgång i mitt jobb.«

Baksidan är att det kan uppstå missförstånd eller att folk kan uppfatta honom som för framfusig i sitt kontaktsökande när han exempelvis obehindrat börjar tala med en främling på bussen, eller när han granskar en person för att försöka bedöma vederbörandes längd. Människors längd är något av ett specialintresse för honom i dag och har ersatt barndomens fascination för indianstammar.

Andra saker som omgivningen kan reagera på är hans framförhållning, till exempel till ett möte. Han kommer alltid i god tid. Extremt god tid. Det kan handla om över en timme i förväg, för att känna att han har kontroll.

Under sina första år i arbetslivet hade Tommy Mäkelä en assistent som stöd på jobbet. Det har han inte
i dag som chef, däremot en coach.
»Jag har valt att vara öppen med mina funktionshinder och alltid vågat be om hjälp. Det kanske fler chefer borde pröva, oavsett om de har funktionshinder eller inte.«
Vad är hans drivkraft? Revansch ligger nära till hands, och visst handlar det till viss del om det, erkänner han. Men lika mycket är det att göra gott för andra.
»Jag vill verkligen försöka visa empati och förståelse för andra som jag själv inte alltid har fått. Och jag försöker att alltid se och fokusera på tillgångar, hos mig själv och andra. Då är ingenting omöjligt.«