Carin Götblad: På fri fot

Ingen annan chef kan nog slå Carin Götblad, som fram till några dagar sedan var länspolismästare i Stockholm, på fingrarna när det gäller priser.

Hon utsågs av Chef till Årets Chef 2007. Året därpå blev hon Årets ledare och Årets yrkeskvinna. Ut­­över det har hon bland annat blivit utsedd till Årets hetero på QX-galan.

Vad är hemligheten?

I stället för att förklara orsaken till prisregnet börjar hon glatt berätta om sitt senaste pris, Stora djurskyddspriset, och sitt engagemang i djurskyddsfrågor.

”När vi fick priset tänkte jag ’nu kommer vi att förlöjligas’. Nu blir jag en katt-tant, någon som älskar marsvin. Men jag har fått så många uppskattande brev. Jag blir häpen och glad, de poliser som arbetar på djurskyddsgruppen är mycket skickliga”, säger hon.

Hon svarar på det sättet, Carin Götblad. I nio fall av tio kommer repliken reptilsnabbt. I det tionde fallet stannar hon upp och funderar. Och svarar på något helt annat.

”Vi ska inte ägna oss åt kartläggning eller tillbakablickar. Det ägnas för mycket tid åt att beskriva svåra problem och undersöka dem om och om igen. Vi tar in fler och fler experter. Men det blir för lite verkstad av det. Det är inte så svårt att ställa sig och säga vad som är dåligt och kritisera polisen eller andra myndigheter. Men att orka arbeta med att förändra i den grå vardagen är den stora utmaningen”, säger hon om sitt nya uppdrag, som när denna tidning går i tryck inte är offentligt.

Lika svårt är det att få henne att tala om sina viktigaste lärdomar under nio år som länspolismästare.

”Jag tycker väldigt illa om trender och klyschor och ledarskapsteorier. De som håller på att tjata om ledarskapsteorier är oftast inte de bästa cheferna. Sedan menar jag inte att det inte finns intressanta saker att ta del av. Jag lyssnar på dem som jobbar med hantverket – chef är ett hantverksyrke. Man lär sig genom erfarenhet och även genom att göra misstag. Man måste våga reflektera över sig själv, sitt ledarskap och sina misstag för att undvika att hamna i sådana situationer igen”, säger hon.

Frågan ”vilka råd hade du gett till dig själv när du var ny som chef om du hade kunnat?” får henne att fundera länge.

”Jag kan inte ge råd och jag har själv många brister och tillkortakommanden. Jag gillar inte råd och förebilder. Man ska vara sig själv och det har jag försökt vara.”

Den som har hört Carin Götblad hålla ett föredrag eller sett henne intervjuas i tv känner igen beskrivningen av henne som lite bång­styrig, lite klurig, men samtidigt rak och ärlig. Hon väcker känslor.

Hon blev Gotlands länspolismästare 1997 och arbetade här i tre år innan hon blev biträdande länspolismästare i Stockholm. När Gunno Gunnmo fick sluta tog hon över ansvaret för Sveriges största polismyndighet.

2008 införlivades även Gotland igen i hennes ansvarsområde.

Carin Götblad minns väl den första tiden som chef här. Den var turbulent. ”Förfärlig”, säger hon.

Hon upptäckte att det regnade in från taket, att det var mögel i hela polishuset, att källaren stod under vatten, att skjutbanan var ur funktion och att kompetensutvecklingen var eftersatt. Allt berodde på en katastrofal ekonomi.

”Man hade haft ett galopperande underskott i flera år. Så jag förstod att jag var tvungen att minska den civila personalen med 30 procent, det var inte roligt.”

Hon fick börja med att göra sig impopulär. På en ö dessutom.

”Men jag hade en strategi. Jag tog hit olika inspektionsmyndigheter, så att jag fick ett faktaunderlag, en bild på hur det var när jag kom. Det kan jag råda chefer att göra. Gör ett bokslut över hur det såg ut när du kom, så att du kan visa vad du har åstadkommit. Misstänker du allvarliga arbetsmiljöproblem, överväg Arbetsmiljöverket. Gör en medarbetarundersökning”, säger hon.

Undersökningen gjorde att hon kunde få extra medel från Rikspolisstyrelsen, men också tydligare visa för personalen varför vissa förändringar var nödvändiga.

”När jag lämnade Gotland efter tre och ett halvt år kunde jag göra bokslut. Då kunde jag bocka av vad jag hade gjort: en ekonomi i balans, ett nytt polishus, jag hade moderni­serat och datoriserat och kraftigt förbättrat resultatet”, säger hon.

Förutom att få fram ett underlag ger undersökningarna chefen tid att tänka lite.

”Det är farligt att börja med att bestämma saker. Det gjorde jag först”, säger Carin Götblad och berättar om hur hon nästan omedelbart sa upp personalen i polishusets kafeteria. ”Man får koka sitt kaffe själv”, tänkte hon.

Men efter djupintervjuerna sammanställdes listor över sådant som var bra och dåligt på arbetsplatsen. Minussidan var lång: konflikter, för många chefer, vattentäta skott mellan avdelningarna, alkoholproblem, olagliga bisysslor.

”En sak tyckte folk var bra: kafeterian. Och den hade jag stängt.”

”Det var inte så att folk satt och drack kaffe hela dagarna; i kafeterian löste man problemen, eftersom det inte fanns någon struktur för samverkan. Då lärde jag mig; gör ingenting förrän du lyssnat av personalen ordentligt när du kommer till en ny myndighet. Djupintervjua personalen först.”

Och, tillägger hon, krångla inte till det. Ta inte in en psykolog som ställer 140 frågor, för dem har du inte tid att ta hand om.

”Jag ställer bara två frågor: ’Vad tycker du är bra?’ och ’vad tycker du är dåligt?’ Ibland ställer jag en tredje: ’Har du några förslag till förbättringar?’. Därefter involverar jag alltid mina medarbetare i hur och vad vi ska förändra.

Hennes första tid som chef var förfärlig av flera skäl än de rent organisatoriska. När hon fick jobbet på Gotland hade hon aldrig tidigare satt sin fot där. ”Bra”, tänkte hon, ”då kan jag jobba sju dagar i veckan”.

Och så jobbade hon. När en god vän kom på besök efter sju månader kände han inte igen henne – åtskilliga kilon lättare och hålögd. Till slut fick hon ta hjälp för att lära sig att strukturera sitt liv.

Dispyter har inte saknats i Carin Göt­blads yrkesliv. Som biträdande länspolischef ansvarade hon för beslutet att låta uniformerade poliser gå med i Pridefestivalens parad. Hon fick rätt i sin gissning att det skulle skapa turbulens.

”Men då får jag chansen att ta viktiga diskussioner och visa att vi är en organisation som menar allvar med mångfald.”

Hätsk var även debatten kring utställningen om romer som uppfördes i Stockholms polishus av en liten modig grupp bestående av både poliser och romer.

Den hade döpts till ”Zigenarpack”. Ingen såg ironin. Romernas riksförbund var rasande, poliserna kände sig utpekade som rasister.

”När jag såg affischerna tänkte jag att ’det här blir bråk’. Men om man släpper kreativa medarbetare lösa får man ju också stå upp för dem”, säger hon.

”Alla krävde att jag skulle be om ursäkt. Men det kunde jag ju inte göra för då hade jag sänkt de modiga personerna bakom utställningen”, säger hon.

Då får man lägga en akut strategi.

Carin Götblad skrattar.

”Man får absolut inte klä sig i aska och fjädrar. Jag åkte till olika radio- och tv-studior och sa ’vad bra att ni är arga, det var precis det som var meningen’. Då blir folk lite ställda”, säger hon.

”Men vi fick upp debatten.”

När det talas om Carin Götblads ledarskap brukar ordet ”mod” ofta förekomma.

”I dag hade en sådan situation inte varit så farlig, men då var jag ny. När jag skulle tala inför Romernas riksförbund hade jag hjärtklappning”, säger hon.

”Jag försöker alltid ta ett steg framåt när det är obehagligt, tar tjuren vid hornen. Då är hälften vunnet. Man överlever om alla säger att man har gjort fel och är dum i huvudet. Om man försöker stå upp får man ändå viss respekt”, säger hon.

Carin Götblad är förskolläraren som började plugga juridik och blev jurist. Sedan gick hon den treåriga polischefsutbildningen för jurister och blev en av landets högsta chefer inom polisen.

Men ville hon bli chef? Nja.

”Jag var väldigt tveksam, jag var intresserad av polisverksamhet i första hand och chefskap i andra hand. Det är inte så dumt faktiskt. En del är för mycket karriärister och jag är i första hand intresserad av de verksamheter som jag varit chef i. Jag är en lagarbetare”, säger hon.

Följaktligen svarar hon snabbt ”inget alls” på frågan hur hon har jobbat med sitt ledarskap. Vilket väl inte helt och hållet är sant. Carin Götblad återkommer ofta till hur hon reflekterar, vilket ju är en viktig del av ledarskapsutveckling.

”Jag tränar i verkligheten. Och så försöker jag reflektera när saker inte har gått bra. Det måste man göra. Jag försöker nog mer fixa utveckling och utbildningar till andra utom mig själv”, säger hon.

Det är inte viktigt?
”Jo, säkert. Men man kan inte göra allt. Jag säger som min företrädare Gunno Gunnmo sa när jag ville åka på någon kurs, ’ja, åk om du vill, men du lär dig mer om du stannar hemma och ser hur jag gör’. Det låg något i det. Det är bättre att träna ledarskap genom att arbeta i skarpt läge än att ha rollspel”, säger hon.

Carin Götblad hade gärna suttit längre än nio år, men tycker ändå att det är en bra regel att ingen ska sitta längre än så.

”Men jag har älskat mitt jobb. Det finns tusen saker till som jag skulle vilja göra.”

Även om hon framöver kommer fortsätta att vara synlig i debatten kommer strålkastarljuset att lysa lite mindre starkt på Carin Götblad. Hon erkänner att hon nog kommer att sakna det i början.

”Jag tänker att jag kan vara på Gotland, vara med mina barnbarn och hinna rida oftare. Det är sådant jag gillar”, säger hon.

Carin Götblad är nöjd med mycket av det hon har åstadkommit, trots att kritiken stundtals har varit hård. Det har bland annat handlat om att antalet brott som klarats upp är för litet och om sättet att bedriva utredningar och jobba långsiktigt.

Givetvis finns det många områden kvar att förbättra och förändra, menar hon. Men nej, det är inte direkt något som hon hade velat göra annorlunda. Men självklart är behoven av mer och bättre polisverksamhet oändliga.

”Polisen är en mycket mer effektiv organisation nu än förut, mycket mer professionell: Jag är särskilt glad över två saker – att vårt arbete med bemötande­frågor har fått förtroendet för polisen att öka kraftigt och att andelen kvinnliga chefer har fördubblats. Jag behöver få in ännu mer poliser med utländsk bakgrund, men där har vi i varje fall kraftigt ökat det”, säger hon och stannar upp.

”Ja, som du märker har jag svårt att koppla av”, säger hon.