Varför är Bengt-Åke en vinnare som ledare?

Den här veckan tar Hockey-VM fart på allvar. Hittills har det varit rätt ointressanta matcher mot blåbärsnationer, och många tar tillfället i akt att hävda att tiden är uträknad för de årliga VM-festerna.

Men vänta bara. Det kommer.

Vi som är intresserade i chefskap har också ett tillfälle att se en av Sveriges bästa ledare i aktion. Tre Kronors förbundskapten Bengt-Åke Gustafsson blev vald till Årets Idrottsledare förra året efter den unika bedriften att vinna både Hockey-VM och ta hem OS-guldet under ett och samma år.

Bengt-Åke Gustafsson personifierar också en ny trend inom ledarskapet, som jag tror kommer att bli alltmer gällande; Specialistcheferna. Jag menar chefer som kan sin profession, och kommer från de egna leden. Bengt-Åke Gustafsson är själv ett gammalt hockeyproffs från NHL ned otaliga matcher i Tre Kronor.

Allt fler branscher upptäcker att det är svårt att rekrytera generalister och sätta in dem i hårt specialiststyrda organisationer. Man ser det inom IT, media och reklam i synnerhet. Men kraven på chefer som förstår branschlogiken in i märgen har oerhörda försteg.

Bra och framgångsrikt ledarskap sägs vila på tre fundament:

Ett tydligt och uttalat uppdrag och mandat från arbetsgivaren. (Redan här brister det ofta. Mängder av nyutnämnda chefer får kämpa med att definiera sina uppdrag på egen hand.)
Vara den främste av likar. Kunna hantverket så väl att medarbetarna hela tiden vet att chefen kan rycka in och göra deras jobb.
Bli accepterad av gruppen som en auktoritet och ledare värd att följa.

I den bästa av världar skulle man vilja kunna sätta en avdelningsföreståndare på Thorax på Sahlgrenska Sjukhuset in i ett affärsområde på Ericsson. Och visst finns det sådana fantastiska stories. Jag har sett massor av dem själv. Dagisföreståndare som blir informationschefer på storföretag. Militärer som blir lysande företagsledare. IT-entreprenörer som blir skolledare. Till och med journalister som blir direktörer.
Men tyvärr är antalet misslyckade scenbyten nog vanligare. Medarbetare är idag så kompetenta, har en gedigen utbildning och specialiserar sig i en sådan utsträckning att chefer verkligen måste förstå vad de gör på dagarna för att kunna fungera som ledstjärnor. Medarbetare är också mer kritiska, ifrågasätter mer och är följaktligen också mer svårstyrda.
Den chef som inte kan matcha sina specialister får det svårt.
Eller vad säger du själv? Kan man som chef kasta från bransch till bransch? Är gott ledarskap tillämpligt överallt, och får man auktoritet som chef bara genom att ha goda ledaregenskaper?
Maila mig här nedan. Dina synpunkter läggs upp vår hemsida, så att alla våra läsare får del av dem.

Fortsätt läsa kostnadsfritt!