Våga säga upp

Hugger det till i magen bara du tänker tanken? Inte kan man väl säga upp någon? Bara för att hon eller han gör ditt arbete omöjligt. Bara för att hon eller han inte gör sitt jobb, saboterar för sina kolleger och allmänt är »a pain in the ass«.
Jo. Det kan man.
Det finns gränser.
Du behöver inte tåla allt. Inte förstå och förlåta och slå knut på dig själv för att försöka hitta en plats åt en omöjlig medarbetare. Eller motarbetare, rättare sagt. Du måste inte ta på dig skulden själv. Spelar din hjärna ständigt skivan »Om bara jag hade varit en bättre chef så …«? Stäng av den och kolla verkligheten.
Allt är inte ditt fel. Det finns omöjliga fall. Det går att säga upp folk.
Men räkna med att du kan få sitta där med en gråtande medarbetare och känna att nu har du kanske slagit sönder en människas liv, en persons framtid.
Klarar du det? Att sitta där och höra gråten, svordomarna, anklagelserna, vädjanden, förhandlingsförslag, förtvivlan. Att se en människas liv rasa samman – på grund av ett beslut som du tagit och överlämnat.
Det är inte lätt. Men det är ditt jobb.
Många chefer vill inte erkänna, ens inför sig själva, att det är tungt och svårt att säga upp anställda. De vill hålla masken – tills en dag, eller en sömnlös natt, då fasaden börjar krackelera.

Övertyga dig själv
Processen som leder till en uppsägning börjar i regel mycket tidigt. När du börjar känna att något inte fungerar. Att det alltid är problem kring en speciell medarbetare. Eller bara att du vagt känner att gruppen inte jobbar bra tillsammans. Men det är inte alltid så enkelt att avgöra vad eller vem som är problemet.
Det finns en risk att du inte förstår spelet i gruppen. Den du vill sparka är kanske precis den som gruppen utsett till syndabock, men inte den som är upphovet till problemen.
Det kan också hända att problemen beror på dig. Ja, just det. Beror på dig. Du kanske retar ihjäl dig på en medarbetare som bara är så lik din ex-fru. Eller din pappa. Eller så är du den långsamma, ordentliga typen som anställt en kreativ snabbtänkare och då kan det bli konflikter så att gnistorna yr. Ingela Thylefors bok »Syndabockar« har gett mer än en chef aha-upplevelser.

Men hur vet man var gränsen går. När ska man ge upp och inse att loppet är kört?
»Det är ofta svårt att bedöma problemen och att veta hur svåra de är«, säger Lars Åke Holmkvist, teknisk direktör i Jönköpings kommun.
»Det jag har lärt mig med åren är att inte ha så bråttom. Att man inte behöver rusa iväg och lösa saker på en gång. Nu låter jag det ta tid, jag talar med andra som jag har förtroende för och jag låter tiden gå. Rätt vad det är så vaknar jag mitt i natten och vet hur jag ska lösa problemet.«
Det är enklare när det gäller rena avskedanden, tycker Lars Åke Holmkvist. Då är det någon som begått ett brott, stulit eller förfalskat och det är bara att låta bilan falla. Utan pardon.
Att låta tiden gå är ett bra råd när det gäller snårigare uppsägningar. Att ta hjälp utifrån är ett annat.
Det är lätt att bli hemmablind.
En konsult utifrån kostar pengar. Javisst. Men har också en syn som inte är belastad med »jag vet hur det var då«, »ja, men hon är ju så«.
Men när dina funderingar har mognat till ett beslut, när du inser att det inte handlar om en syndabock som gruppen utsett, eller om någon som du personligen har svårt för att jobba med. Det handlar verkligen om en medarbetare som är på fel plats. En medarbetare som förstör stämningen, en som inte kan samarbeta, som bråkar och sprider misstämning omkring sig eller helt enkelt inte klarar av sitt jobb.
Då måste du börja lägga upp din plan. Det svåra är att genomföra beslutet så snyggt som möjligt med minsta möjliga skada både för företaget, den som sägs upp – och dig själv. Det är påfrestande att säga upp någon och det kan ta extra djupt om du inte är i perfekt balans vid just den här tiden.

Gör en plan
Mellan beslutet och genomförandet av själva uppsägningen ligger en lång sträcka av planering och förberedelser.Förbered dig. Det kan handla om att läsa på, tala med facket och se till att du har varnat klart och tydligt. Det är viktigt att ha dokumentation som stöder beslutet. Har du förberett olika lösningar? Omplacering? Utbildning? Det kan vara skönt att bolla sina tankar med andra och diskutera med olika människor i sin närhet. Är det rimligt? Är det en bra lösning? Hur ska du göra praktiskt?
Det gäller att hitta en lösning som är den bästa för företaget eller organisationen – utan att glömma att det här handlar om en människa. En människas framtid, kanske hela hans eller hennes liv.
»Det allra svåraste är att vara saklig och klar och ändå ha medkänsla«, säger IngMarie Bäcklin, konsult som sagt upp runt 6 000–7 000 personer under sin långa karriär. Av alla dem har bara kanske tio procent gällt uppsägningar av särskilda skäl. Övriga fall har varit uppsägningar på grund av neddragningar och omorganisation. Men det gör lika ont det.
Att få höra »Du är inte önskad« är väl ungefär det värsta någon kan uppleva. Även om man själv känt att det inte fungerar så bra.
»Jag har varit med om att säga upp män som sedan inte vågat berätta hemma att de har förlorat jobbet. De har fortsatt att gå hemifrån varje morgon. Sedan har de tillbringat dagen på stan eller på arbetsförmedlingen och kommit hem som vanligt efter fem«, berättar IngMarie Bäcklin.
Kvinnor verkar ha lättare att berätta vad som hänt, släppa ut känslorna och be om hjälp.

För alla som får beskedet »du är inte önskad, nu mister du jobbet« är det en kris. Men det kan också vara en början på något nytt och bättre.
Eva fick gå från sitt jobb som administratör när företaget drog ner på folk. Och det var IngMarie som skötte uppsägningen.
Eva minns fortfarande dagen när hon kallades in för ett samtal – och fick veta att hon bara hade tre månader kvar att jobba.
Då kändes det som en kalldusch, som om hon tappade fotfästet totalt.
»Men så började jag fundera på vad jag kunde göra. Mina gamla drömmar om att bli lärare dök upp och jag fick hjälp att förverkliga dem. Jag var 40 men började läsa på högskolan och i dag jobbar jag som lärare – mitt drömjobb! Dit hade jag inte kommit om jag inte blivit uppsagd.«

Andas djupt och ta samtalet
Så kommer då dagen D. Du har bestämt dig, du har förankrat beslutet och nu ska du ge beskedet.
»Det är självklart att chefer inte är bra på att säga upp folk. De flesta gör det ju så sällan. Felet är att många tror att de ska klara det ensamma«, säger IngMarie Bäcklin.
Ta hjälp, ta stöd. Hitta ditt bollplank. Men – ta samtalet ensam.
»En del vill gärna ta med någon som stöd. Men det är kränkande för den som får beskedet, det ger känslan: här sitter jag ensam och ska ta emot beskedet att jag mister jobbet och de är två mot en«, säger Doris Dahlin, chefsutvecklare.
Det är bra att ta god tid på sig för samtalet och inte planera in några nya möten direkt efter. Det kan ta längre tid än du trott och det kan väcka känslor som du inte räknat med.

Den som blir uppsagd behöver ett rakt besked och inte en massa bludder, så även om det är mänskligt att vilja bädda in svåra besked så är det bäst att låta bli. Ge beskedet. Och förklara varför. Det händer ofta att en anställd kommer tillbaka till sina arbetskamrater och säger »Jag fick inte ens veta varför jag måste sluta«. Förklara tydligt i stora bokstäver, långsamt. Den det gäller är troligen i chock och behöver få det övertydligt förklarat för sig.
Och räkna med att dina egna erfarenheter faktiskt kan betyda väldigt mycket i den här processen.
»En del bara tar emot beskedet och kommer senare tillbaka med frågor, en del gråter och en del säger ’Jaha, har det gått så här långt så är det väl inget att säga något om’«, säger IngMarie Bäcklin.
Under sina 28 år som personalansvarig har hon aldrig varit med om att någon blivit arg och hotfull.
»Nej. De flesta blir nog ledsna.«
Men var förberedd på känsloutbrott. Att mista sitt jobb, att få beskedet »du är inte önskad« väcker starka känslor.
Låt känslorna ta plats.
»Många chefer vill fly från känslorna. ’Jag kan väl gå och hämta ett glas vatten’ är en vanlig ursäkt. Sen tar chefen väldigt god tid på sig för att hämta det där glaset vatten och hoppas att den nyss uppsagde har slutat gråta«, säger Doris Dahlin.
Men motstå frestelsen att hämta ett glas vatten. Sitt kvar. Låt den andre reagera. Gråta, svära. Ställa obehagliga frågor.

Sitt kvar.
Sitt kvar. Lyssna men argumentera inte. När du väl har gett din förklaring är din uppgift att sitta tyst och undvika att gå i försvarsposition.
Det är inte farligt om någon gråter eller skriker.

Ge plats åt den som just fått ett livsavgörande besked. Det är hans eller hennes känslor som är viktiga just nu – inte dina. Du har gjort ditt jobb, lämnat ett viktigt besked. Nu är det dags för dig att orka uthärda de känslomässiga reaktioner som oundvikligen kommer.
Och boka ett uppföljningsmöte direkt. Helst samma vecka. Håll huvudet kallt och hjärtat varmt.
Det är inte lätt. Men det är ditt jobb.