Våga kliva av karriären

Han har tur. Just 2010 är den svenska sommaren precis som när den är som bäst. Kjell Gyllenswärd, 58, och hans ­hustru Inger njuter av lata och tropikvarma dagar på segel­båten i Stockholms skärgård.

Det är den första semestern på länge som Kjell inte behöver koppla upp sig för att attestera löner och fakturor. Mobilen är avstängd. Det är ändå ingen som ringer för att checka av inför skolstarten. Han behöver inte ens fundera på om eleverna blir tillräckligt många eller om alla lärartjänster är tillsatta.

Kjell Gyllenswärd sa själv upp sig från sitt prestigefulla jobb som särskolechef för 350 medarbetare ­i  Bollnäs. För att i stället arbeta som utredare på Skolinspektionen i Stockholm.
»Men jag har inte bytt jobb för att få mer tid, och jag var inte trött på att vara chef, jag gillar verkligen att vara det«, säger han.

Kjell Gyllenswärd har genom åren hunnit vara informationschef, särskolechef, socialchef och avdel­ningschef. Och lika ofta projekt­ledare. Genom hela sin långa karriär har han valt att kliva både sidledes och spikrakt uppåt.
»Ibland vill jag kunna fokusera, gå ned på detaljnivå och lära mig nya saker. För mig är växelbruk mellan chefs- och specialistjobb en fantastisk chans till kompetensutveckling«, säger Kjell Gyllenswärd som just nu i detalj lär sig de lagar och regler som skolor måste följa. Det hinner inte en skolchef.

Han tror att han blir en bättre chef av att inte alltid vara chef. Under perioderna som specialist kan han titta på sitt chefskap utifrån.
»Då får jag perspektiv på mig själv på ett sätt som jag inte kan när jag står mitt uppe i det. Sedan kan jag gå in i chefskapet igen på ett bättre sätt nästa gång.«

Hälften av alla chefer skulle vilja göra som Kjell Gyllenswärd, enligt en undersökning som Chef låtit göra. 50 procent av de 887 chefer som svarade på vår undersökning vill ta en paus från chefskapet.
Men de vill inte hoppa av helt. Bara 13 procent är trötta på chef­skapet och lika få drömmer om mindre ansvar. 38 procent vill däremot fräscha upp sina specialistkunskaper.

Det kan vara klokt tänkt. Att vara chef är att vara generalist och ­­presentatör. Attestera fakturor, coacha medarbetare, hålla i utvecklings- och lönesamtal, göra budgetar, lösa konflikter, kommunicera, leda och samordna.
Efter många år som chef är du expert på hur ditt företag och dina medarbetare fungerar. Men specialistkunskaperna inom ditt ursprungliga yrke och företagets område? Ja, de kan ha passerat sitt bäst före-datum.

Karriärcoachen Charlotte Hågård tycker att vi ska sluta tänka på vår karriär som en stege och i stället se den som en spaljé eller en klättervägg där vi kan röra oss uppåt, nedåt eller sidledes och därmed skaffa oss en karriärportfölj av olika erfarenheter och jobb.
»Det är inte bra att häcka på sin stol för länge. Vi blir vassare och mer framåtlutade om vi tvingas röra på oss ibland«, ­­säger  Charlotte Hågård.

Det finns företag som inte vill att deras chefer ska stanna för länge på samma chefspost. Charlotte Hågård har tidigare arbetat som konsult för Skatteverket. Där hade alla chefer förordnanden på maximalt fem år. En tid innan deras chefstid löpte ut fick de göra en karriärplan tillsammans med en karriärcoach.
»Många fortsatte att vara chef, andra ville vara specialist en tid, medan en tredje grupp drömde om att starta eget. Då var det framför allt möjligheten att styra sin egen tid som de ville komma åt.«

Enligt Chefs undersökning är det en vanlig dröm. 36 procent skulle kunna tänka sig en paus från chefsjobbet för att som medarbetare få mer tid över för familjen och privatlivet. Annars är föräldraledighet den enda legitima möjligheten att ta en timeout. Det är också då många chefer passar på att växla spår.

Som personalchef och medlem av ledningsgruppen hade Anneli Åkerman, 45, varit med om att bygga upp it-företaget Ingram Micro till ett av de största inom sin nisch. Ett krävande och stimulerande uppdrag.

Under sin andra föräldraledighet ville hon släppa ansvaret för att sedan komma tillbaka som specialist. En av hennes sista uppgifter som personalchef blev att rekrytera sin egen efterträdare. Många i hennes omgivning tyckte att hon var galen som sa upp sig från sitt chefsjobb.
»Men jag tyckte att jag agerade lojalt och ärligt mot både företaget och mina kolleger och medarbetare när jag klev av i stället för att ha en vikarie. Och jag litade till min egen kompetens, mina resultat och mitt rykte«, berättar Anneli Åkerman.

Den tilliten lönade sig. Hon fick först en tjänst som utbildningsansvarig och därefter en som projektledare med ansvar för att kartlägga och analysera företagsprocessen.
»Jag stortrivdes med det jobbet. Som personalchef har du ett brett ansvarsområde och ska se till att alla andra kan leverera. Nu fick jag fokusera på och ta ansvar för det jag själv skulle leverera och kunde också jobba 75 procent.«

Att säga upp sig från ett högre chefsjobb för att prova på något nytt kräver mod och självförtroende. 40 procent av cheferna i Chefs undersökning är oroliga för att en tid som  medarbetare ska skada deras karriär.
»Vi bryr oss ofta för mycket om vad andra tycker och tänker. Kanske särskilt chefer eftersom chefsrollen innebär att du har andras blickar på dig«, säger coachen Charlotte Hågård.

Men ibland är det faktiskt viktigt vad andra tycker – till exempel chefsrekryterare. Vilka val anser de skadar eller stärker en chefs­karriär?
Nils Källmark, 61, är konsult och partner i Accord Group. Han har läst och granskat tusentals chefers cv:n. Han skulle inte rynka på näsan om du tog ett kliv åt sidan som specialist en tid.
»Nej, det är bara bra att man har arbetat med något operativt, det ger en chef perspektiv på sitt ledarskap«, säger han.

Men misstänker du inte att det döljer sig ett misslyckande bakom?
»Högre chefer som vd, ja då kanske man undrar om det har hänt något. Men är man bara rak och har en bra förklaring och inte vecklar in sig i krystade förklaringar är det inte konstigt alls. En bra förklaring kan vara att man ville skaffa sig en ny erfarenhet. ’Det var ett val jag gjorde att prova något nytt’.«

Vad är det då som faktiskt ser illa ut i en rekryterares ögon?
»Om man har gjort samma sak i 20 år. Ta en ekonomichef på ett företag som inte har vuxit under den tiden. Under 20 år har eko­nomichefen gjort 80 kvartals­rapporter och 20 bokslut som sett ungefär likadana ut. Då kan det bli svårt att bli rekryterad. För en sådan person är det aldrig fel att byta jobb«, säger Nils Källmark.

Han valde själv att växelbruka mellan chefs- och specialistjobb innan han startade eget. När han efter många år lämnade en chefstjänst på dataföretaget HP för att som medarbetare vara med om att dra igång Apple i Sverige var det många som höjde på ögonbrynen.
»Men tar man inga risker får man det inte så roligt. Och provar man inget nytt så händer det inget nytt heller.«

Hur det gick för svenska Apple vet vi. Och Nils Källmarks karriär gick rakt upp efter klivet åt sidan. Ett mentalt hinder för att våga är att vi är vana vid att tänka på chefskap som en oavbruten klättring uppåt.
Få sätter sig in i hur det är att frivilligt eller ofrivilligt ta ett steg åt något annat håll. Många ser inte hur de ska kunna klara av förlusten av status. Hur blir jag betraktad om jag inte längre är chef?
Statusförlusten har aldrig bekymrat Anneli Åkerman eller Kjell Gyllenswärd. Kanske har de aldrig upplevt den?
»Det är inte så viktigt för mig att vara chef. Då blir man ingen bra chef, tror jag. Hade det varit viktigt för mig hade nog andra trott att jag fått sparken«, säger Kjell Gyllen­swärd, som menar att den som är prestigelös inte kan förlora status.

En tydlig förlust är dock chefs­lönen. För en högre chef som Anneli Åkerman handlar det om många tusenlappar. Något som inte styrt hennes beslut då hon har valt jobb efter sitt hjärta och inte sin plånbok.
Kjell Gyllenswärd har till och med valt att avstå från att leva på sin chefslön.
»Jag har aldrig vant mig vid att leva på den. Jag sätter undan och sparar överlönen så att jag aldrig ser pengarna. Om man vänjer sig vid en hög chefslön låser man sin handlingsfrihet«, menar han.

Men att förlora inflytande? Chefer har valt att bli chefer för att de älskar att påverka. Blir det inte tufft för egot att inte längre få planera eller bestämma – och dessutom ha en chef över sig?
»Nej, även chefen har ju en chef. Men visst måste man vara beredd på att inte ha samma inflytande. Det får inte bli en besvikelse«, säger Kjell Gyllenswärd.

Egentligen har han inte mindre inflytande som specialist, menar han. Bara en annan sorts inflyt­ande – över den egna uppgiften.
Att vara chef är att vara en »mädchen für alles«. Att aldrig riktigt ha kontroll. En medarbetare säger upp sig, en annan blir sjuk, en tredje levererar inte, budgeten går åt skogen. Chefer släcker alltför ofta bränder. Och resten av tiden går åt till prat och möten.

Inte så konstigt att handfast operativt jobb ofta har ett förföriskt skimmer över sig i chefers tankar.

Det finns branscher där chefen inte måste välja mellan rollerna. Ibland är Marcus Wenner, 39, vd. Ibland konsult. Eller som nu senior specialist som strategi- och planeringsansvarig för pr-koncernen Prime Group. Han växlade senast efter ett antal år som vd för dotterbolagen M2 och United Minds. Då skulle han bli pappa.
»Det blev ett naturligt beslut eftersom det passade både företaget, verksamheten och mig själv att jag tog en specialistroll när jag kom tillbaka från min föräldraledighet. Företaget behövde min kompetens mer som specialist«, säger Marcus Wenner.

»Eftersom jag var pappaledig ett halvår först blev det också ganska omärkligt att jag inte hade kvar ­vd-rollen när jag kom tillbaka.«
Någon gång i framtiden blir han återigen chef. Ledningens 15-tal partner byter roller efter vad verksamheten behöver. Den som har den kompetens som behövs blir chef.
»Min roll och kompetens som chef är att renodla och skaffa en tydlig strategi. De företag jag var vd för var då inne i ett läge som passade min profil. När uppdraget var slutfört kunde jag ersättas av någon annan som passade nästa steg bättre. Gäller uppdraget att sälja eller utveckla juniora medarbetare, då är jag inte rätt person.«

Han arbetar inte mindre nu som senior specialist och har inte heller mindre ansvar eller lägre lön. Men han får ha ett ostört och helhjärtat fokus på det han älskar.
»Vilken fotbollsspelare som helst vill väl jobba med själva sporten och inte med att organisera och administrera den, eller hur? Jag gav mig in i det här yrket för att jag  älskar kommunikation«, ­förklarar han.

Konsult- och kunskaps­företag i olika branscher har liksom Prime ofta roterande chefskap, även om de ser olika ut.
Marcus Wenner anser att det är nödvändigt för kunskapsföretag just för att ledningspersonerna också är värdefulla specialister som måste kunna behålla och utveckla sin specialistkompetens.
Men han tror att systemet skulle gå att kopiera av företag i andra branscher.
»Det är uppdraget och vad som behöver göras som styr vem som ska vara chef hos oss. Det finns en pragmatism i det som jag gillar väldigt mycket. Och jag tror att fler företag skulle behöva tänka så när man tillsätter chefer«, säger han.

För honom personligen är den enda nackdelen det han kallar för »Kurt Hellström-effekten«. Det var Hellström som la grunden till Ericssons framgångar under Carl-Henric Svanberg, vilket Svanberg fick äran för.
»Visst var det lite tråkigt att inte få följa min baby i hamn och få skörda det jag lagt grunden för som vd. Å andra sidan fick min efter­trädare säkert även ärva surdegar av mig«, skrattar Marcus Wenner.

Han behöver inte bekymra sig för att inte bli erbjuden fler chefsjobb. Men den risken oroar sig 30 procent av de chefer som svarat på Chefs undersökning för. Många helt i onödan.
Anneli Åkerman har blivit kontaktad av headhunters till flera högre chefsbefattningar efter åren som specialist.

När hon blev tillfrågad om att bli administrativ chef för handels­koncernen Ax:son Johnson funderade hon länge innan hon tackade ja och lämnade jobbet som projektledare.
»Det var inte chefsrollen jag tvekade om. Jag är en sådan person som gillar att ha ett stort ansvar. Men jag kände mig inte färdig med mina projekt som projektledare.«
Det var först några år senare som hon stötte på ett överraskande ­hinder. Efter två högre chefs­tjänster med poster i ledningsgruppen sökte Anneli Åkerman flera specialisttjänster – bara för att upptäcka att rekryterare inte trodde henne när hon sa att hon vill vara medarbetare.
»Du kommer inte att trivas i längden, det här är inte vad du vill. Eftersom du har varit chef behöver du den utmaningen«, var svaret hon fick.
»Jag kan få hur många HR-chefsjobb som helst och klättra högre statusmässigt om jag vill. Men jag blir inte trodd när jag säger att jag vill bli medarbetare«, säger hon förvånat.

Anneli Åkerman tror att en del chefer är rädda för att anställa en driven chef på en specialisttjänst. Men framför allt har unga rekryterare svårt att förstå när en chef i 40-årsåldern vill – som de ser det – »köpa ned sig«.
Men det argument Anneli Åkerman har svårast att förstå är att hon är »överkvalificerad«.
»Hur kan man överhuvudtaget vara för kvalificerad? Säger de inte då att ’på det här stället anställer vi inte duktiga personer’«, frågar hon.
»Det som gör mig till en kompetent chef – min ansvarskänsla, kommunikationsförmåga och mitt resultatdriv – gör mig ju också till en lika kompetent specialist och till världens bästa medarbetare.«