Våga fråga

Bägge frågorna har formulerats av psykoterapeuten Lena Nevander Friström i hennes bok "Chefen hos psykoterapeuten".

Jag drabbades direkt när jag läste bägge frågeställningarna, framför allt när det gäller om jag skulle vilja ha mig själv som chef. Jag började genast försöka att betrakta mig utifrån. Ett ganska avancerat tankeexperiment som jag inte är riktigt färdig med ännu. Om jag någonsin blir det.

Frågan varför jag blev chef är lite lättare att besvara, åtminstone utifrån mitt eget perspektiv. Men varför just jag erbjöds det här jobbet, och tidigare chefsjobb har jag egentligen ingen aning om. När jag insåg det fick jag faktiskt en känsla av svindel. Goda resultat, stort engagemang, pålitlig, kreativ, modig är omdömen som hoppas jag har varit avgörande. Men tänk om det skulle visa sig att främsta skälet till att jag har fått olika chefsjobb beror på att jag är lydig? En duktig soldat?

Nu är jag inte den grubblande typen, och tycker inte att någon ska plåga sig själv i all oändlighet med frågor av den här typen, det blir ingen lyckligare av. Men ett försök till eftertanke och reflektion emellanåt piggar upp. Jag lovar.

Signaturen Therese hade en hel del matnyttigt att säga om det här med att kommunicera. Ni kan läsa hela hennes rekommendation i slutet av min föregående krönika, men det hon säger om behovet att som chef scanna av sin grupp och anpassa sitt budskap efter personerna tål att tänka på. Så här skriver hon bland annat: ”Som chef kanske det också handlar om att lära känna sin grupp, de olika behov som finns, vilken mix av människor som finns runt omkring en själv och hur kommunikation kan ske på bästa sätt.”