»Vänj dig vid det omöjliga«

En gång för flera år sedan, när företaget jag arbetar på just dragit igång, var det en grupp med folk från runt om i världen som träffades varje morgon på huvudkontoret i Hong Kong. Måndagsmötet gick bra och så fortsatte det hela veckan till dess lördagen kom. Då saknades svensken.
»Ring honom och kolla att det inte har hänt något«, sa högste chefen mr Fok. Svensken svarade i luren: »Vi svenskar jobbar inte lördagar.«

Det här får vi fortfarande äta upp från kineserna. »Nä, nä, ni svenskar jobbar ju inte på lördagar.«
Välkommen till kinesiskt ledarskap.
Okej, jag vet att man aldrig ska generalisera och särskilt inte om en fjärdedel av mänskligheten. Men vi vet att många kinesiska företag strävar efter att bli störst i världen.

Dessutom är de på väg hit. Att kinesiska bolag lägger bud på driften av Stockholms tunnelbana och Stockholms hamn är nog bara början.
Inom tio år kommer många av er som läser det här att jobba för kinesiska arbetsgivare, så här kommer en snabbkurs i kinesiskt ledarskap.

Först, strunta i mission och vision och sånt. Kinesiskt ledarskap är direkt och hands on. De brukar fråga »Vad är det viktigaste du gör just nu?« och då ska du svara något konkret där resultatet ska komma inom ett par veckor.
Sedan arbetstiderna. När Hong Kong lanserade för några år sedan fick jag mail från min motpart som var skickade klockan två på natten, deras tid. Dessutom natten mellan lördag och söndag.

Och när telefonen ringer kan det vara när som helst och handla om precis vad som helst. Och jag menar verkligen precis vad som helst.
Autentiskt exempel strax efter midnatt en lördagskväll: »Please tell, how do I get to Ringvägen?«

Mål är alltid ouppnåeliga. Det här är något som svenskar har problem med. Vi gillar inte att få mål där det redan från början står klart att det inte går att nå dem, men det är så en kines bekänner sin lojalitet, genom att lova det omöjliga. Om man sedan mot alla rimliga odds skulle råka lyckas blir det genast känsligt.

Det ryktas att högste chefen fick ett raseriutbrott när en av landscheferna överraskade med ett resultat som var över budget. Landschefen ville visa sig duktig, men den kinesiske chefen kände sig som om han blev framställd som en tunnis som inte satte tillräckligt aggressiva mål.

Till sist lönen. Här är det helt ok att tjäna bra. Hög lön ger hög prestige, men med den följer också ett socialt ansvar som jag tror att få svenska chefer skulle vara beredda att ta. Synsättet är att hela samhället har bidragit till den höga lönen och därför står man i en tacksamhetsskuld som man förväntas betala av om det behövs.

Dagarna efter den stora jordbävningen i Sichuan fylldes kinesiska dagstidningar av listor över vilka chefer som donerat vad; en styrelseordförande: 125 miljoner dollar, en koncernchef: 50 miljoner dollar, en finanschef: 25 miljoner dollar och så vidare ner i organisationen.

Det var tre saker som kändes väldigt kinesiska. Det första var hur mycket alla skänkte, det andra var hur öppet de gjorde det och det tredje var att det var deras egna privata pengar, inte bolagens.
Och i dessa tider när alla talar om CSR och företagens ansvar tror jag inte att jag sett något om chefers ansvar. I varje fall inte så. Eller någon svensk chef som idkat välgörenhet på det sättet.