»Terapin gjorde mig bättre på att delegera«

Det är svårt att förstå hur man kan gråta av frustration och utmattning som chef i den harmoniska miljön i Zetas trädgård. Innanför entrén möts man av mjuka rabatter med lammullsöron, porlande vattenfall och lila magnoliaträd.

Men för tio år sedan var detta inte en avslappnande plats för Victoria Skoglund, chef för Zetas. Efter flera månader av allt tyngre arbetsbelastning började hon snabbt gå ner i vikt och fick sus­-
ningar i öronen. Plötsligt en dag svimmade hon medan hon arbetade i en av rabatterna.

Det var varken konflikter eller privata problem som gjorde att hon drabbades av utmattning. Anledningen var att hon inte kunde delegera.
»Jag var inte en bra chef. Jag tyckte att jag gjorde allting bäst själv. Till slut kokade min hjärna över av allt jag skulle göra. Jag kunde inte fatta ett enda beslut.«

En typisk arbetsdag kunde börja med att Victoria Skoglund redan vid sjutiden på morgonen var först på plats.
Allt eftersom arbetsdagen fram­skred städade hon kundtoaletten, sopade gångarna, krattade, be­­ställde nya varor – en lång rad uppgifter som hindrade henne från att leda verksamheten.
Samtidigt hade hon ett intensivt liv utanför trädgården. Hon medverkade i tv-program om trädgårdsskötsel, ställde upp i reklamkampanjer för klädföretag, byggde ett nytt hus och fick ytterligare ett barn i samma veva. För en utomstående kan det verka övermänskligt. Men Victoria Skoglund kunde själv inte förstå varför hon var så trött och grät nästan varje dag, minns hon.
»Jag trodde att jag hade fått en psykisk sjukdom, en depression. Jag fattade inte att det handlade om chefskapet. Det hade sugit ur mig all kraft.«

Redan när hon och maken Rikard Skoglund tog över Zetas i slutet av 1990-talet var hon tveksam till chefsuppdraget.
»Jag hade arbetat länge i trädgården med min pappa som chef. Nu skulle jag bli chef över mina arbetskamrater. Jag hade en tydlig vision av vad Zetas skulle vara, men jag kunde inte förmedla den. Jag hade svårt att säga ifrån och ge kritik. Jag ville att alla skulle tycka om mig.«

Kombinationen av perfektionism och en vilja att vara till lags gjorde Victoria Skoglund till en ängslig och helt utarbetad chef.

När hon kollapsade 2003 insåg hon att hon behövde ta hjälp. Hon började träffa terapeuten Eva Roslund, som snabbt såg problemen och som hjälpte henne utifrån kognitiv terapi.
»Victoria gjorde ju allt. Hon delegerade inte en enda uppgift. När hon väl försökte delegera pratade hon med låg röst och var väldigt försiktig. Hon ville så gärna att alla skulle gilla henne«, berättar Eva Roslund.

Efter några veckor i terapi insåg Victoria Skoglund att hon hade svårt för att be personalen om vad hon ville. I stället för att delegera led hon i tystnad och kokade sedan över när arbetssituationen blev för pressande.
»Jag hade blivit uppfostrad med att antingen var man glad på jobbet eller så exploderade man. Jag hade inget redskap för känslolägena däremellan.«

Den första tiden gick Victoria Skoglund på samtal två gånger i veckan. Sedan minskades det till en gång per vecka. Totalt arbetade hon och Eva Roslund tillsammans i åtta månader.
Efter cirka ett år kände Victoria Skoglund att hon hade kommit in i sin nya roll, där hon var chef på riktigt och kunde be andra om hjälp utan att domdera. Hon hade också fått nya insikter om sig själv.
»Jag hade lagt för stort fokus på mig själv och på vad folk skulle tänka om mig. Jag trodde att jag var bäst lämpad att göra allt. I dag ser jag hur andra växer när jag delegerar.«

Kontrollbehovet har hon också lyckats bemästra. Viljan att rätta till detaljer är inte lika stark längre.
»I dag kan jag stå ut med att saker inte är perfekta. Jag petar inte i varje detalj. Om jag ser att något står på snedden, tar jag tre djupa andetag och går förbi. Jag märker att när jag ger mer frihet får de som jobbar här chans att utveckla ett eget kreativt sinne.«

 »Men om de går för långt åt något håll, träder jag in. Jag vet vad som ’är Zetas’ och har en tydlig vision som jag vill hålla mig till.«

Den stora vinsten för Victoria Skoglund är att hon tack vare sin delegering kan ägna sig åt det som är roligt – och viktigt.
»Jag har fått utrymme att utvecklas – och göra saker som utvecklar företaget. I dag hinner jag skriva på en bok, vara med i ett tv-program och skriva en spalt för en inredningstidning. Ju mer jag syns – desto bättre går det för Zetas. Det hade inte gått om jag inte hade vågat delegera.«