Suad Ali: ”Varför ska jag behöva hävda mig?”

Den här krönikan skriver jag från min innergård i slutet på min alldeles för korta semester. Bredvid mig står ett glas ljummet vatten. Det är resterna från de isbitar som inte hade någon chans mot solen. Jag har precis spelat in mitt sommarprat. Känslorna är blandade. Det känns skönt att äntligen ha spelat in det manus som jag har jobbat med bakom kulisserna i ett halvt år, samtidigt är jag nervös för hur det kommer att landa.

När jag fick förfrågan om att bli en av årets sommarvärdar blev jag obeskrivligt glad och ärad. Det var en självklarhet för mig att tacka ja och efter att jag hade gjort det började tankarna snurra. Jag funderade över hur jag skulle hantera den rasism som jag visste skulle komma med att en person med mitt utseende och min bakgrund skulle sommarprata.

Efter presskonferensen den 13 juni möttes jag av så mycket kärlek, men även av ett hav av fördomar och rasism som jag hade svårt att skaka av mig mitt i allt detta. Jag anses skända svenska traditioner, min hijab är ”en trasa på huvudet” och diverse annan rasistisk dynga som jag inte vill omnämna i den här krönikan.

Den här sommaren har jag bevittnat rasismen på olika håll. När hatet mot landslagsspelaren Durmaz flödade, innan kärleken tog över, fick jag en klump i magen. Det tog flera dagar innan jag förstod var den här känslan kom ifrån. Sedan gick det upp för mig, det handlar om den villkorade svenskheten för många av oss. Hur människor bedöms utifrån olika måttstockar och att när det skiter sig, så skiter det sig även för dem som inte tillhör normen. Det finns en prestationsbaserad acceptans som blir till en börda som tynger axlarna på ett sätt som många gånger gör det svårt att stå rakt. Att aldrig bara få vara sig själv och att ständigt bedömas som en representant för en hel grupp.

Det omedvetna hävdandet i offentliga rum har lämnat mig dränerad många gånger. Den överdrivet felfria svenskan under plugget, att tänka på att inte prata för högt på bussen, inte glömma att säga ”nej tack” när kassören frågar mig om jag vill ha mitt kvitto. Den konstanta förminskningen av sig själv.

Hur människor som utsätts för rasism ska tackla den är en varaktig diskussion. När jag har varit utsatt för rasism, har många sagt till mig att det handlar om okunskap och att det är ett perfekt tillfälle för mig att utbilda dem. Andra personer som har varit utsatta för rasism svarar med att hävda sin existens. De understryker allting som de är och berättar om hur deras föräldrar bidrar till samhället.

Utsattheten som man befinner sig i när man blir utsatt för rasism går inte att beskriva, men att även då, i detta utsatta läge, förväntas bilda och behöva hävda sin existens gör mig väldigt frustrerad. Jag tycker att det är fullständigt orimligt att en person som blir utsatt ska förväntas göra det. I stället tänker jag på den tysta massans ansvar. De som sitter i tunnelbanan, på bussen eller restaurangen och bevittnar allting men som inte reagerar och som genom sin tystnad många gånger legitimerar rasismen. Där har vi alla ett ansvar, ett ansvar att stå upp för varandra.

Och sommarpratet då? Det sändes den 15 augusti. När jag skriver det här börjar nervositeten sakta kicka in. Jag ser så fram emot programmet!