Strebern – vår tids hjälte

”I don’t have a life, so that´s not a problem.”

Dr House är den senaste chefen som gör succé i en tv-serie.

”Jag har inget liv, så det ställer inte till problem.” Se dig omkring. Repliken är signifikant för vår tid. Dr House har till exempel sällskap av Miranda Priestly i filmen ”Djävulen bär Prada”, Toni Soprano i tv:s maffiaserie och Perry Cox i tv-serien ”Scrubs”.

Fiktionen visar hyperkarriärister som har tagit sig fram utan tanke på barn och familj, antingen de har någon eller inte. Streberchefer som är stolta över och exploaterar personliga drag som de flesta andra kämpar med för att slipa bort. De berättar gärna hur hårda de är mot sina anställda och stoltserar i nästa andetag med hur de tryckt till kassörskan som inte visste var pilgrimsmusslorna stod.

Strebercheferna tar sig rätten att bete sig som dr House och Priestly utifrån sina positioner. Att en syrra skulle svara dr House med en syrlig sarkasm är inte troligt. Bifigurerna står sig slätt mot hjältarna de möter.

Men även en chef kan vara en tämligen alldaglig figur med både förtjänster och brister. En som jobbar för att få bukt med sina avigsidor snarare än för att göra dem till attribut som ska få fart på karriären.

Minns ni alla tv-serier som handlade om vanliga människor, som ”Tre Kronor”, ”Varuhuset” och ”Rederiet”? Visst fanns det psykopater och dårar även här, men de var inte de givna hjältarna. Så fort Bert-Åke Varg dök upp förstod man att det i längden lönade sig att vara en hyvens prick.

Och när dagens mellanchefer som visar både förtjänster och brister döms ut som osexiga växer klyftan mellan strebercheferna och de chefer som gör jobbet ute i verksamheten.

Vart vi än går är det strebercheferna som hyllas.

De som kämpar för att få balans i livet med karriär, barn, mat, relationer och sex blir sällan förebilder i någon tv-serie, film eller roman. Tvärtom. Fiktiva personer som söker balans i livet är antingen lyxhustrur, hippies eller dödligt sjuka. Möjligen kan det handla om en före detta chef som förlorat allt i vidlyftig spekulation eller fått sparken av en ny/högre chef som slipat streberspråket ännu vassare.

Den självtillräcklige chefen som arbetar 100-timmarsvecka är kung. Obalans är klart bättre för karriären och framgångsmyten än den omtalade balansen.

Framgångsmyten förgör oss när vi springer med i jakten på det perfekta och lyckade livet. Chefer som vill vidare ska jobba dygnet runt, se ständigt läckra ut och sorglöst sänka sina medarbetare med syrliga sarkasmer.

För oss som har mänskliga drag är det nog ”Extreme makeover” som gäller.

För många gånger är det strebrarna som klättrar högst även i verkligheten. I varje fall om man ska tro den bild de gärna ger av sig själva i affärspressen.

Men kanske är det ändå bättre att vara en vardagshjälte. I så fall är det mellancheferna som är vinnarna. De som trots ett intressant och ansvarsfullt jobb också försöker finna utrymme för ett liv utanför arbetsplatsen. De blir inga hjältar som får program uppkallade efter sig, men de kan pensionera sig medvetna om att de inte tagit sig fram genom att trampa ner andra och inte heller genomgående stängt av och valt bort sig själva och sina känslor.